Sverige under Kalmarunionens tid behandlar Sveriges historia mellan åren 1389 och 1523, då Sverige tillsammans med Danmark och Norge ingick i Kalmarunionen.
De nordiska länderna förenades i praktiken 1389 och formellt 1397 i Kalmarunionen. Unionen blev en motvikt mot den nordtyska Hansan. Ett återkommande stridsämne var maktfördelningen mellan centrum och riksråden i de tre länderna, något som ledde till att det i Sverige valdes riksföreståndare. Kampen om makten mellan Danmark och Sverige medförde att Skåne och Götaland härjades av trupper vid flera tillfällen.
Efter att ha brutit sig ut ur unionen vid tre tidigare tillfällen, gjorde Sverige det slutligen 1523, med valet av Gustav Vasa som kung. Malmö recess 1524 avslutade stridigheterna i samband med unionsupplösningen.
Drottning Margareta
Från 1389 ingick Sverige i en personalunion och från sommaren 1397 i en realunion med Danmark och Norge. Genom Nyköpings recess 1396 hade riksrådet och Drottning Margareta kommit överens om villkoren och den 17 juni 1397 kröntes Margaretas systerdotterson Erik av Pommern till unionskung på Kalmar slott i närvaro av 67 stormän från de tre länderna. Vid kröningen var Erik endast 15 år och som hans förmyndare fick Margareta fortsätta regera. Från kröningen finns två dokument bevarade, dels unionsbrevet, dels kröningsbrevet. Det råder oklarhet om hur dessa dokument ska tolkas.Larsson (1997), s. 72–87
I unionsbrevet stadgas att unionen efter Eriks död endast ska ha en kung, vald av vardera riket. Vart rike skulle styras enligt sina egna lagar. Utåt sett skulle unionen uppträda som en enhet: om något land råkade i krig skulle de andra komma till hjälp. Hur unionsbrevet idag ska tolkas finns flera uppfattningar om. Unionsbrevet är skrivet på papper, inte pergament som var det vanliga. Unionsbrevet har tolkats som ett utkast som aldrig stadfästes, till exempel av professorn i historia Erik Lönnroth.Larsson (1997), s. 84–87
Gotland behärskades av Erik av Mecklenburg som använde ön som en bas för sina sjörövare. Efter Erik av Mecklenburgs plötsliga död den 26 juli 1397 överlämnade hans änka Sofia av Pommern-Wolgast befälet till Sven Sture som fortsatte verksamheten, riktad både mot unionsfartyg och mot fartyg från Hansan. Efter att Tyska orden slutit fred med Polsk-litauiska samväldet utrustade orden en flotta med 84 skepp och i mars 1398 landsteg 4 000 soldater och erövrade snabbt hela ön. I november 1403 gjorde Margareta ett försök att erövra ön men misslyckades. 1408 gav Tyska orden upp ön i utbyte mot 9 000 engelska nobler.Larsson (1997), s. 91–94
Kriget i Slesvig-Holstein
Margareta fortsatte försöken att binda Holstein närmare Danmark efter greve Gerhard VI av Holsteins död 1404. Genom flera skickliga drag fick hon kontroll över större delen av Slesvig. I juni 1410 utbröt krig och kung Erik kunde samla trupper från både Danmark och Sverige. Kriget blev ingen militär framgång och på hösten 1412 kom Margareta till Slesvig och lyckades få till stånd ett avtal om fem års vapenvila. Den 24 oktober 1412 hyllades hon av folket i staden Flensborg (numera Flensburg) i Slesvig. Fyra dagar senare dog hon av pesten.Larsson (1997), s. 97–99
1416 fortsatte kung Erik kriget i Slesvig. Striderna mot Holstein blev inte särskilt framgångsrika. I juni 1424 dömde den tyska kejsaren Sigmund att grevarna av Holstein saknade rätt till Slesvig som istället var en del av det danska riket. För att fira domslutet vallfärdade kung Erik till Jerusalem och var därmed bortrest i 20 månader. Under bortavaron fungerade drottning Filippa som regent.Larsson (1997), s. 166–170
Kung Erik genomförde flera åtgärder som försvårade för Hansan att bedriva handel, bland annat anläggandet av slottet Krogen vid Öresund och mångdubblingen av Öresundstullen. När kung Erik på sommaren 1426 fortsatte den militära kampen mot Holstein enades flera hansestäder om en blockad. Sjöslaget utanför Köpenhamn i juli 1427 vanns av unionen och fullbordades följande dag när en hanseatisk handelsflotta med 36 fartyg seglade in i Öresund och blev ett lätt byte. Militärt fick dock ingen sida några större framgångar. 1429 bröt de holländska och preussiska hansestäderna blockaden. Efter den danska staden Flensborgs fall 1431 inleddes fredsförhandlingar. Flera medlemmar av den svenska aristokratin deltog i stridigheterna och på vintern 1426 lovade det svenska riksrådet att skicka 300 ryttare och skyttar.Larsson (1997), s. 170–174
Inrikespolitisk kris
Både Margareta och kung Erik hade lovat att följa den svenska landslagen vilken slog fast att slottslänen skulle skötas av "infödda svenska män". Bevarade källor visar att både Margareta och kung Erik anförtrott styret till män som de ansett sig kunna lita på. Danskar som Peder Ryning, Lage Röd, italienaren (eg. kroaten) Giovanni Franco ("Johan Vale"), tyskättade Henrik Styke, Hans Kröpelin från Pommern och Ida Königsmarck med ursprung från Mecklenburg var personer som främst var lojala mot kungamakten snarare än kyrkan, aristokratin eller det svenska riksrådet.Larsson (1997), s. 159–165
Kung Eriks första inrikespolitiska kris blev det uppror som startade i Bergslagen i juni 1434 när Västerås slott intogs. Det fanns flera orsaker till missnöjet, men aristokrater i Sverige kunde ställa sig i ledningen för detta. Upprorsmakarna kunde ta kontrollen över många slott i Sverige även om kungen hade kontroll över de viktigaste – bland annat Stockholms slott och Kalmar slott. På hösten 1435 tvingades kung Erik gå med på att endast svenska män skulle placeras på de flesta slott och han fick också lova att höra rådets mening inför beslut. 1436 utsågs Karl Knutsson (Bonde) och Krister Nilsson (Vasa) till rikshövitsmän i Sverige. Där fortsatte oroligheterna i Bergslagen under ledning av Erik Puke, "Pukefejden". På något sätt kunde denne gripas och han avrättades i februari 1437. Även i Västergötland, Närke, Dalarna och Värmland försökte bönderna göra upplopp men dessa slogs brutalt ned. På våren 1436 samlades riksrådet i Strängnäs och förbjöd bönderna att bära vapen vid tingsförhandlingar och marknader.Larsson (1997), s. 190–243
Kristofer av Bayern
miniatyr|Oljemålning som påståtts föreställa Kristofer av Bayern (personen är dock klädd i dräkt från mitten av 1550-/1560-talet och har sedan ändrats med krona och attribueringen på 1600-talet).
Kung Erik försökte få sin kusin, hertig Bogislav av Pommern, utnämnd till sin efterträdare, något som mötte motstånd både hos de svenska och danska riksråden. På hösten 1438 valdes Karl Knutsson (Bonde) till riksföreståndare i Sverige medan det danska riksrådet den 23 juni 1439 avsatte kung Erik och istället valde Eriks systerson Kristofer till dansk riksföreståndare. Den 29 september 1439 förklarade det svenska riksrådet Erik som avsatt.Larsson (1997), s. 244–249
Den 9 april 1440 valdes Kristofer till dansk kung av landstinget i Viborg. Det svenska riksrådet ställde som villkor en kungaförsäkran som gav ett stort inflytande åt riksrådet. Den 13 september 1440 blev han vald till svensk kung vid Mora stenar. Karl Knutsson utnämndes till drots och fick hela Åbo biskopsdöme utom Åland som förläning samt Öland som pantlän. Några veckor senare ändrade sig kung Kristofer och Karl Knutsson fick nöja sig med Viborgs slott. Den 2 maj 1442 stadfästes Kristofers landslag som bland annat slog fast att endast svenskar fick anförtros kungliga slott och vara medlemmar i riksrådet.Larsson (1997), s. 250–258
Den avsatte kung Erik hade gjort borgen Visborgs slott i Visby till sitt högkvarter och där ledde han en flotta av sjörövare. Sommaren 1446 erövrades Gotlands landsbygd av svenska trupper. Förhandlingar mellan kung Kristoffer och Erik ledde till 18 månaders vapenvila. 1447 hade Eriks kusin Bogislav avlidit och det kunde antas att Erik var beredd att överlämna Gotland för att bli arvtagare över hertigdömet Pommern-Stolp. Detta förbereddes i slutet av 1447. Kung Kristofer tillbringade julen i Helsingborg på väg till riksrådsmötet i Jönköping. Under mellandagarna blev han svårt sjuk och den 5 januari 1448 avled han på slottet Kärnan.Larsson (1997), s. 261–262
Kristian I och Karl Knutsson miniatyr|Karl Knutsson. När dödsbudet kom till det väntande riksrådet i Jönköping utsågs bröderna Bengt och Nils Jönsson (Oxenstierna) till riksföreståndare. Ett ständermöte sammankallades i slutet av maj till Stockholm. Den 23 maj anlände Viborgs slottsherre Karl Knutsson (Bonde) dit i spetsen av en stor truppstyrka. De exakta omständigheterna de följande veckorna är oklara men klart är att en valnämnd den 20 juni valde Karl till Sveriges kung. Den 28 juni hyllades han vid Mora stenar och kröntes följande dag i Uppsala domkyrka.Larsson (1997), s. 265–270
Karl Knutsson hade under våren samlat styrkor för att erövra Gotland och i mitten av juli landsteg svenska trupper. Den 4 december lyckades dessa erövra Visby stad men inte Visborgs slott. Med Erik av Pommern gjorde man upp att denne skulle lämna Visborgs slott i april 1449 i utbyte mot att få Borgholms slott på livstid.Larsson (1997), s. 270
I Danmark utsågs den 1 september 1448 den 22-årige greven Kristian av Oldenburg av det danska riksrådet till Danmarks kung. Denne agerade snabbt och erbjöd Erik av Pommern tre danska slottslän samt ett årligt underhåll på 10 000 gulden i utbyte mot Visborgs slott. Danska flottan skyndade till Gotland och Erik överlämnade befälet till Olof Axelsson (Tott). Danska trupper kunde erövra Visby under sommaren och de svenska trupperna tvingades därefter lämna ön.Larsson (1997), s. 270–271
Vid midsommar valdes Kristian av det norska riksrådet till Norges kung. En minoritet bland riksråden ville dock ha Karl Knutsson och denne invaderade Norge via Värmland i slutet av sommaren och kröntes i Nidarosdomen till norsk kung den 20 november 1449Harrison (1997), s. 329. Södra Norge kontrollerades dock av Kristian-trogna grupper, däribland fogden på Akershus, Hartvig Krummedige. Karl Knutssons belägring av Akershus fick snart ges upp och ombud för de två sidorna möttes i Halmstad den 1 maj 1450. Vid Halmstadmötet kom dessa överens om att vid den enes dödsfall ska riksråd från varje land mötas och om möjligt enas om att den kvarlevande blir unionskung. Karl Knutsson tvingades ge upp Norge och den 29 juli kröntes Kristian till Norges kung i Nidarosdomen.Larsson (1997), s. 272–277
Kung Kristian började därefter värva legotrupper. I januari 1452 hade kung Karl lyckats värva en stor styrka som samlades i Markaryd för att anfalla Skåne. Karlskrönikans uppgift om 4 000 ryttare är förmodligen en enorm överdrift. Det finns också uppgifter om 20 pjäser rörligt fältartilleri, den äldsta uppgiften om sådana i ett svenskt krig. De svenska styrkorna marscherade söderut, brände Helsingborg och fortsatte till Lund. Där kallade kung Karl till ting men skåningarna föredrog kung Kristian. Det svenska anfallet övergick därefter till ett plundringståg där Lund och Vä brändes och Åhus brandskattades. Den 27 februari var kung Karl tillbaka i Sverige.Larsson (1997), s. 277–280
På försommaren 1452 samlades kung Kristians trupper i Halland. Den svenska adeln som förde befäl över slotten i Västergötland och Småland satte endast upp ett symboliskt motstånd. När trupperna passerade Jönköping och in i norra Småland tillfogades trupperna förluster av ett bondeuppbåd. Kriget upphörde med ett tvåårigt vapenstillestånd. Flera av de svenska stormännen dömdes till döden av kung Karl, även om flera var oåtkomliga och hade flytt till Danmark.Larsson (1997), s. 280–281