Sveriges historia 1866–1905 behandlar Sveriges historia under perioden från representationsreformen till unionsupplösningen, åren 1866 till 1905.
Perioden inleddes med att den gamla ståndsriksdagen genom representationsreformen avskaffades 1866 och ersattes med en tvåkammarriksdag. Denna period i Sveriges historia avslutades då unionen mellan Sverige och Norge upplöstes 1905. Perioden präglas också av utvandring till Nordamerika, och industrialisering av Sverige.
Partibildningar i den nya riksdagen Representationsreformen 1866 innebar slutpunkten på det reformprogram som ministären under De Geers ledning genomfört. Louis De Geer ansåg att nationen behövde någon vila för att växa in i de nya förhållandena: han ville själv stanna kvar på sin plats endast tills nya stora frågor krävde sin lösning. Flera av ministärens främsta män lämnade snart sina platser, finansministern Johan August Gripenstedt av hälsoskäl redan 1866, utrikesstatsministern Ludvig Manderström och civilministern Gerhard Lagerstråle av missnöje med riksdagens hållning 1868. Bland de nya männen var endast krigsministern Gustaf Abelin av större betydelse. De Geer hade "en oövervinnelig obenägenhet för allt partiväsende", varför från ministärens sida inga åtgärder vidtogs för att bilda ett regeringsparti. Därmed gled makten alltmera över till riksdagen och dess partibildningar.
I den nya tvåkammarriksdagen, som första gången sammanträdde den 15 januari 1867, hade mer än tre fjärdedelar av de 315 valda ledamöterna (125 i första kammaren och 190 i andra kammaren) varit riksdagsmän under ståndstiden (100 på Riddarhuset, 11 i prästeståndet, 49 i borgarståndet och 79 i bondeståndet). I första kammaren hade de främsta männen från det gamla riddarhuset (ämbetsmän och godsägare med flera) valts in, och kammaren fick enligt De Geers ord en "mera aristokratisk sammansättning än själva riddarhuset". Motståndarna till representationsreformen, grevarna Henning Hamilton och Carl Göran Mörner, understödda av Johan Jakob Nordström och André Oscar Wallenberg, beredde ministären stora svårigheter, fastän första kammaren i regel röstade för regeringens anslagskrav och dess förslag till försvarets stärkande. Någon verklig partibildning fanns inte där på länge, men omkring bruksägaren Carl Edvard Ekman och friherren Jules Stiernblad bildades det så kallade Skånska partiet med närmare anslutning till den De Geerska ministären och mera tillmötesgående mot majoriteten i andra kammaren.miniatyr|Utbredning av fasta bosättningar i Sverige under nyare tid, de senaste 200 åren.
I andra kammaren hade visserligen de gamla hövdingarna Albert Björck, Lars Johan Hierta och Per Murén från borgarståndet valts in, men de kunde inte som förut ta ledningen bland stadsbor och bönder. Murén, understödd av bondeståndets siste talman, Nils Larson i Tullus, försökte bilda ett stort ministeriellt parti, Björck och Hierta ett annat mera självständigt och liberalt, men båda försöken strandade på lantmännens misstroende mot städernas representanter (de flesta ämbets- och tjänstemän), vilket uppeggades av ministärens svurne motståndare greve Arvid Posse. Denne bildade lantmannapartiet tillsammans med godsägaren Emil Key samt hemmansägarna Eric Ersson och Carl Ifvarsson, med flera. Till detta parti slöt sig alla bönderna och dem närstående godsägare, och redan vid 1868 års utskottsval tog det ledningen i andra kammaren. Den mera kultur- och försvarsvänlige Key hade stort inflytande de första åren. Sedan gled makten alltmer över till bönderna, i synnerhet till Ifvarsson.
Radikala stadsbor och lantmän bildades vid 1868 års riksdag det nyliberala partiet, som dock blev kortvarigt. Redan vid 1869 års val ersattes dess flesta ledamöter från landsbygden med rättrogna lantmannapartister. Stadsrepresentanter och herremän från landsbygden som inte anslöt sig till lantmannapartiet, började tidigt kallas intelligenspartiet, senare Centerpartiet. Bland dess främsta män var till en början friherren Johan August Gripenstedt, Axel Bergström, Sigurd Ribbing och Samuel von Troil.
Lantmannapartiets program hade från början som huvudpunkter ett tidsenligt på allmän värnplikt byggt försvarssystem, sparsamhet i statsanslagen, rättvis skattefördelning, lättnader i skjuts- och vägunderhåll, förenklade förvaltningsformer samt mera jämnt avvägd rösträtt vid kommunala val. Snart koncentrerades partiets strävanden på att avskaffa grundskatterna och indelningsverket.
Försvarsfrågan i förgrunden Försvarsfrågan var den dominerande frågan under 1800- och början av 1900-talets tvåkammartid. Till 1867 års riksdag hade regeringen inte hunnit med något organisationsförslag, men på grundval av flera motioner tillsattes ett särskilt försvarsutskott som föreslog indelningsverkets avskaffande, en av staten avlönad stamtrupp åt vilken kommunerna skulle anskaffa bostäder, samt 60 dagars beväringsövningar. Första kammaren ville inte ha "kommunalsoldater" medan andra kammaren inte ville ha en stamtrupp som skulle vara både indelt och värvad. De båda kamrarna kunde bara enas om en skrivelse till K.M:t med begäran om ett härordningsförslag, bland vars huvudgrunder skulle vara en armé av stamtrupp och beväring, liksom utredning av de villkor på vilka problemen med indelningsverket skulle kunna lindras eller avskaffas. Emellertid anslog riksdagen 1,5 miljoner riksdaler till bakladdningsgevär för infanteriet, varför en särskild vapenskatt beviljades.
Sveriges statsministrar 1876-1905
För att få krigslagstiftningen att bättre överensstämma med strafflagen och minska allmogens ovilja mot utsträckt värnplikt ersattes 1868 de gamla krigsartiklarna med nya krigslagar, som införde mildare straffbestämmelser och upphävde prygelstraffet. I trontalet 1868 betonade kungen starkt att indelningsverket måste behållas orubbat till sina huvudgrunder såsom det billigaste och rättvisaste medlet att erhålla en god stamtrupp. Enligt denna åsikt hade krigsministern Gustaf Abelin till 1869 års riksdag utarbetat ett fullständigt förslag, som dock ministärens övriga ledamöter inte vågade lägga fram i sin helhet. Endast huvudgrunderna om den indelta stamtruppen, vissa lindringar för rust- och rotehållare, värnpliktstidens utsträckning från 5 till 20 år samt övningstiden från 30 till 60 dagar förelades riksdagen. Det särskilda försvarsutskottet avstyrkte så gott som alltsammans, utan att kunna enas om något annat i stället. Första kammaren slöt sig till krigsministerns uppfattning, men andra kammaren förklarade att knektkontrakten hindrade värnpliktens utsträckning utan vida större lindringar än som nu föreslagits. Dels i samband med försvarsfrågan, dels genom särskilda motioner kom grundskattefrågan under behandling, och det beslöts att grundräntan och kronotionden skulle omsättas i fasta penningavgifter, men däremot förkastades ett förslag om dessa skatters avskaffande.
År 1869 bestämdes ett kommunalt röstmaximum för städer på 100 röster. År 1870 förklarades en grundlagsändring (definitivt antagen 1873) vilande, varigenom främmande trosbekännare blev valbara till riksdagen samt fick rätt att inneha de flesta statstjänster. Samma års riksmöte upptogs huvudsakligen av frågor om järnvägarna.
Konflikter mellan regering och riksdag Lantmannapartiets allmogemän hade från början ingalunda varit fientliga mot den De Geerska ministären, och av hänsyn mot den nya riksdagsordningens skapare hade partiet 1868 låtit ett av partiet omhuldat förslag att dra in anslaget till Handels- och sjöfartsfonden falla, men under Arvid Posses ledning blev partiet alltmera oppositionellt och ofta småaktigt sparsamt gentemot regeringens anslagskrav, samt försökte genomföra indragningar på civillistan och utrikesbudgeten. Under ledning av Henning Hamilton blev samtidigt anfallen mot ministären från första kammarens majoritet allt starkare. Man klandrade den vid 1870 års riksdag, inte utan skäl, för svaghet och bristande initiativ. För att stärka ministärens ställning sökte Louis De Geer förmå kamrarnas talmän, greve Gustaf Lagerbielke och biskop Anton Niklas Sundberg, att inträda i denna, men då detta misslyckades, avgick Louis De Geer tillsammans med Pehr von Ehrenheim och två andra av konseljens ledamöter.
En ny konselj (3 juni 1870–4 maj 1874) bildades av den tidigare civilministern Axel Gustaf Adlercreutz som blev justitiestatsminister. Assessorn Axel Bergström blev civilminister, grosshandlaren Carl Fredrik Wærn finansminister och byråchefen Gunnar Wennerberg ecklesiastikminister. Den ledande mannen i konseljen blev Bergström, vilken så mycket mindre kunde vinna stöd hos lantmannapartiet, som han i andra kammaren varit dess kraftigaste motståndare.
Erfarenheterna från fransk-tyska kriget 1870-71 visade än tydligare behovet av en arméreform. Redan vid sin första riksdag lade den nya ministären fram ett härordningsförslag, byggt på indelningsverkets orubbliga bibehållande utan lindringar i rust- och roteringsbördorna och utsträckning av beväringens övningstid till 82 dagar. Andra kammaren beslöt med 106 röster mot 79 att indelningsverket skulle avskaffas inom 15 år, varmed regeringsförslaget hade fallit. Däremot beviljades vid denna och följande riksdagar stora belopp till vapen och fästningsbyggnader. Enligt en uppgift utan att ens ha hört statsrådet i dess helhet, beslöt kungen att hösten 1871 att sammankalla en urtima riksdag om försvarsfrågan. Ett förslag, byggt på samma principer som det förra, lades fram av regeringen, denna gång med betydande lindringar för rust- och rotehållarna. Staten skulle åta sig rekryteringen, om inte soldater kunde anställas för en måttlig lön. Även nu avslogs det kungliga förslaget i andra kammaren med 109 röster mot 78, vilket föranledde hela statsrådet att begära avsked. Då det visade sig omöjligt för kungen att få fram lämpliga män till att bilda en ny ministär förmåddes emellertid de förra statsråden att återta sina avskedsansökningar. Dock ersattes krigsminister Gustaf Abelin med översten Oscar Weidenhielm. Greve Baltzar von Platen inträdde i regeringen som utrikesminister efter greve Carl Wachtmeister, som avlidit under ministerkrisen.
Förhållandet mellan andra kammarens majoritet och regeringen fortsatte att vara spänt. Vid 1872 års riksdag föreslog den senare med anledning av de goda tider som inträtt vissa skattelindringar, men riksdagen företog på egen hand helt andra skattenedsättningar. bland annat yrkade andra kammaren på mantalspenningarnas avskaffande och ville, då detta var en av statens ordinarie inkomsttitlar få frågan under gemensam votering, men talmännen vägrade att lägga fram ett förslag om detta.
Avskaffandet av indelningsverket och grundskatterna Oscar II (1872-1907) behöll den föregående ministären, men då kungen mot von Platens starka protester beslöt föreslå Riksdagen en återförening av flottans båda kårer, avgick denne från utrikesministerposten och ersattes med envoyén Oscar Björnstjerna. Vid 1872 års riksdag hade grundskatteavskrivningen blivit en huvudpunkt på lantmannapartiets program, på samma gång som Första kammarens majoritet allt ivrigare yrkade på ett förstärkt försvar. För att få slut på det politiska stillaståendet gjorde Louis De Geer och det skånska partiets ledare, Jules Stiernblad och Carl Edvard Ekman, sammanjämkningsförsök med Emil Key och andra av Lantmannapartiets statsutskottsledamöter, den s.k. kompromissen, enligt vilken i samband med en på utsträckt värnplikt vilande härordning grundskatterna och Indelningsverket successivt skulle avvecklas under 33 år, mot att jordegendom underkastades samma bevillning som annan fastighet. Första kammaren antog kompromissen med 57 röster mot 54 och andra kammaren med 128 röster mot 54.
miniatyr|Oscar II (1829-1907) efterträdde sin bror Karl XV som svensk och norsk kung 1872, men avsattes som norsk kung 1905.