Umeå IK FF (UIK FF) är en damfotbollsförening i Umeå. Den var tidigare del av alliansföreningen Umeå IK (grundad 1917Umeå IK:s historia, läst 2017-11-10.) och blev 2011 en fristående förening.
Umeå IK:s fotbollssektion (som hade bedrivit herrfotboll sedan 1923) har sedan 1992 endast damfotboll på programmet, från en tid då damfotboll mestadels var både ifrågasatt och kraftigt underskattad av omvärlden. Ett improviserat A-lag debuterade i seriespel 1985 som amatörer i dåtidens fjärdedivision, med en skrällartad topplacering, och tio år senare kvalificerade sig ett elitsatsande UIK för första gången till Damallsvenskan i vilken föreningen 2022 spelade sin 22:a säsong och var under 2010-talet tvåa i dess maratontabell.
Under perioden 1999–2009 dominerade ett stjärnspäckat UIK (bestående av diverse landslagsprofiler) såväl nationellt som internationellt, och blev det första svenska damfotbollslaget att utmärka sig för en stads identitet."Forskare föreläste om Umeå IK:s betydelse för Umeås identitet", Umeå universitet 2015-03-31. UIK slutade då som topp två i Damallsvenskan, inklusive sju SM-guld (tre respektive fyra raka) vilket utgör näst flest SM-titlar av alla organisationer (efter FC Rosengård med sina tretton). Man deltog i fem finaler i Uefa Women's Cup, varav två raka – Sveriges enda – titlar (2002/2003 och 2003/2004). Därtill spelade UIK nio raka finaler i Svenska cupen (2001–2009), av vilka föreningen vann fyra, samt de fyra första upplagorna av Svenska Supercupen med seger i de två första.
År 2020 respektive 2021 blev föreningens F17- respektive F19-juniorlag svenska mästare, och med undantag för 2011 har juniorerna slutat som lägst tvåa i grundseriespel.Damserier, Bahnhof, läst 8 november 2021.F17-SM , SvFF, läst 8 november 2021.
Historia 1980-talet I januari 1980 bildade tre pojkar från Umeå IK:s herr-juniorfotbollslag klubbens första flickfotbollslag, som enligt viss efterforskning var ett sätt för dessa pojkar (vilka var lagets tränare/ledare) att kunna umgås med jämnåriga flickor. Även yngre flickor droppade in, som året innan av kansliet hade nekats ett flicklag och hänvisades istället till Sandåkerns SK, men efter den lokala turneringen Korpen cup (i vilken laget vann de två första av tre utslagningsmatcher) på hösten samma år minskade intresset från de äldre spelarna och laget kom att läggas ned. Ur spillrorna bildades istället i november 1981 ett nytt lag för flickor/juniorer födda 1966–1968 som, utöver fem nybildade flicklag (för yngre åldrar) under följande två år, skulle komma att utgöra en stomme i det senior-damlag som grundades den 9 september 1984. Damlagets förste tränare var Roland Arnqvist, en målmedveten 21-åring som hade varit ledare för juniorlaget sedan 1983 efter att hans egen spelarkarriär i herrarnas A-lag knappt hann påbörjas innan han knäskadades. En annan framstående person i den utveckling som väntade var Carola Sundström, en av de unga debuterande spelarna som inom kort skulle bli lagkapten. Gammliavallen hade funnits för herrfotbollsektionen sedan 1925, vilken även skulle bli damernas hemmaplan (grusplanen fram till 1988, och därefter gräsplanen). Vid denna tid präglades svensk damfotboll av en stor expansion, dock med ett fortsatt begränsat allmänintresse men Roland Arnqvist såg till att hitta olika lösningar för att hans damlag skulle få träna på samma villkor som herrarna."Nu ska Umeå erövra Europa", Aftonbladet 2001-10-03.
Debuten i seriesystemet gjordes 1985 i Division 4 (dåtidens fjärdedivision) Västerbotten där laget förlorade endast en av seriens tolv matcher och slutade på andra plats bakom Nordmaling som vann på målskillnad. Inför säsongen 1986 tillbringade laget påsklovet i sovjetska Tbilisi på träningsläger, där de fick möta bland andra regerande svenska mästarinnorna Öxabäcks IF i en träningsmatch (0–5). Umeå IK satsade på serieseger, och blev obesegrat med totalt 93–5 i målskillnad. För spel i Division 3 1987 inleddes ett marknadsföringsarbete med sponsring för att täcka resekostnaderna. En fjärdeplats som nykomling visade att laget höll måttet även i denna serie, och året därpå satsade Umeå IK för ytterligare ett kliv som resulterade i serieseger och avancemang till Division 2 efter kvalseger mot Assi IF med totalt 5–2. Mötet hemma på Gammliavallen (2–1) sågs av cirka 200 åskådare. thumb|Umeå Energi Arena (tidigare Gammliavallen). 1990-talets första halva I Division 2 1989 (den nya tredjedivisionen sedan 1988) befann sig ytterligare tre Umeå-lag sedan tidigare; Gimonäs CK, Sandåkerns SK och Umeå Södra FF. Umeå IK:s nya målsättning var att inom en snar framtid bli det ledande Umeå-laget, men 1989 kom ett skadedrabbat UIK att sluta på åttonde plats. Inför säsongen därpå var laget favorittippat, men hamnade på elfte plats och åkte ur serien. Ett krismöte hölls efter degraderingen angående lagets fortsatta existens, vilket ledde till att spelarna inför säsongen 1991 skrev kontrakt med klubben som en markering av Roland Arnqvist (i samarbete med filosofen Ingvar Johansson) för att deltagandet skulle bli mer disciplinerat och seriöst (efter att flera av spelarna bland annat hade nonchalerat träningar). Detta var unikt för ett damlag långt ner i seriesystemet"Så blev Umeå bäst i Europa", Sportbladet 2003-06-22. men gav resultat direkt för UIK genom att först vinna sin första stora titel i form av inomhus-DM och i seriespelet 1991 återavancera till Division 2. Under åren hade laget genomgått mycket för marknadsföringen och pengainsamling, och i december 1991 agerade laget Luciatåg hos sponsorn Norrmejerier som ett villkor. 1992 skulle UIK ta revansch och etablera sig i Division 2, men laget skrällde och vann serien med två poäng före lokalrivalen Sandåkerns SK (vars spelare två år innan hade hånat UIK vid utslagningen då). I kvalet mot vinsttippade Härnösands SK vann UIK med totalt 1–0; hemmamatchen sågs av 600 personer, och efter den mållösa returmatchen i Härnösand hyllades UIK av Härnösandsklacken för dess speluppvisning under andra halvlek. Inför 1993 hade herrarnas A-lag lösts upp och slagits ihop med Mariehem SK, sedan klubben misslyckats med att rekrytera en ny lagledare trots kampen från damlagets ledare. Därmed kom all fotbollsfokus i Umeå IK att läggas på damsektionen som successivt höll på att utvecklas till en elitsatsning."Umeås fantastiska resa toppen", Aftonbladet 2003-06-21."Idag skrivs ett nytt kapitel i Umeå IK:s historia"(), DN 2002-05-22.
Umeå IK:s första säsong på andradivisionsnivå präglades av bottenstrid, som slutade med ett historiskt maktskifte i staden genom att UIK i den sista omgången spelade oavgjort borta mot Umeå Södra FF och höll sig därmed kvar i serien på bekostnad av lokalkonkurrenten. Inför säsongen 1994 fick Roland Arnqvist och Ingvar Johansson utstå kritik från lokal press och befolkning för att ha värvat fyra nordamerikanskor (Denise Ready, Christina Harsaghy, Jill Rutten och Rose Daley) istället för att satsa på norrländska spelare, där ledarnas förklaring var att vilja efterlikna Hammarby och Tyresö som haft framgång av utländska spelare. Dessa blev också lagets första professionella spelare, och flera av spelarna från damlagets ursprung började vara nöjda med sitt deltagande och valde således att lämna laget. UIK slutade på tredje plats, vilket amerikanskorna hade en betydande del i. Inför säsongen 1995 skedde en omorganisation, och bland andra den blivande landslagsstjärnan Malin Moström etablerade sig i truppen. 27-åriga norskan Kari Nielsen rekryterades som tilltänkt spelande tränare, men framkom dock att hon var allvarligt knäskadad. Nielsen blev ändå tränare, men orsakade ett infekterat klimat som höll på att lösa upp laget under vårsäsongen och när turbulensen kulminerade inför hösten sparkades hon trots att Umeå IK ledde serien. Roland Arnqvist, som hade blivit fotbollsansvarig, lyckades få ihop laget med den tidigare andretränaren Johan Norberg som ny huvudtränare – varefter Umeå IK i den sista omgången kom att säkra seriesegern med avancemang till Damallsvenskan efter 8–0 mot IK Huge.
1990-talets andra halva Inför den allsvenska debuten 1996 hade Susanne Granberg rekryterats till klubben, som halvåret senare kom att bli marknadschef, och eftersom även Umeå FC avancerat till herr-allsvenskan samma säsong behövde Gammliavallen rustas upp (under tiden fick UIK använda Sandåkerns IP som hemmaplan). Ett intensivt arbete att skaffa sponsorer inleddes och den ekonomiska grunden för elitsatsningen började läggas, men misslyckandet var ett faktum när intäkterna visade sig ge 100 000 kronor i underskott av budgeten om 800 000 kronor. I truppen återfanns endast två spelare från ursprungslaget 1985. UIK slutade tia (tredje sist) vilket innebar nedflyttning, men hade under säsongen en topplacering i publikligan. Läktare vid bortamatcher däremot gapade så pass tomt att UIK inledde ett mångårigt marknadsföringsarbete som skulle få de andra lagen att inse vilken utvecklingspotential damfotboll hade som produkt. Tillbaka i Division 1 1997 satsade UIK för ett direkt återavancemang med en ung och utvecklingsbar spelartrupp, vilket också blev verklighet. När Tina Nordlund efter säsongen blev Umeå IK:s första spelare uttagen till landslaget, och Carola Sundström tilldelats ett stipendium för Bästa spelare i Västerbotten, började UIK:s spelare nå allmänt erkännande i Umeå.
Det direkta återtåget till Damallsvenskan 1998 skulle visa sig få en stor betydelse för klubbens närmaste framtid och målsättning om att kunna etablera sig i den högsta divisionen. Utöver Malin Moström och Tina Nordlund fanns landslagsprofilerna Hanna Ljungberg, Therese Kapstad och Frida Östberg i truppen. Laget slutade på sjätte plats, och med 852 åskådare i snitt per hemmamatch vann Umeå IK den damallsvenska publikligan för första gången. Inför säsongen 1999 rekryterades Richard Holmlund som tränare. Under dennes ledning kom träningsmängden att öka och Umeå IK tog ytterligare steg till att bli ett topplag, vilket visades av att UIK slutade som tabelltvåa. Damallsvenskan avgjordes vid denna tid genom slutspel och UIK förlorade i semifinalen mot Malmö FF. Nyanlända profiler var Hanna Marklund från den välmeriterade Skellefteåklubben Sunnanå SK (den enda från Norrland som tidigare vunnit stora titlar, bland annat två SM-guld), Maria Bergkvist från Bollsta IK samt återvändande Anna Sjöström från Hammarby. UIK vann åter publikligan, med ett snitt på 681 åskådare/match. Den 29 september 1999 fick Umeå IK för första gången arrangera en tävlingslandskamp, som ett förtroende för sina publiksiffror. Sverige–Frankrike (2–2) i EM-kvalet sågs av 7 511 åskådare, vilket överskred Gammliavallens kapacitet som för första gången behövde extraläktare vid en damfotbollsmatch.
2000-talet År 2000 detroniserade UIK den dubbla regerande mästaren Älvsjö AIK genom att vinna sitt första SM-guld. Emma Lindqvist (intern skytteligavinnare) hade tillsammans med Sofia Eriksson och Linda Dahlqvist anslutit till en redan landslagsmeriterad spelartrupp, och publiksnittet uppgick detta år till 1484 åskådare. På den direktsända fotbollsgalan i november vädjade Diamantbollen-vinnaren Tina Nordlund om ökat utrymme, medialt intresse och mer resurser för damfotbollen.