Varlam Tichonovitj Sjalamov (), född 18 juni (5 juni enligt G.S.) 1907 i Vologda i Kejsardömet Ryssland, död 17 januari 1982 i Moskva, var en rysk författare och poet. Han skapade några av de mest kända litterära verken om livet i Gulag, de sovjetiska arbetslägren, under 1930-, 1940- och 1950-talen.

Biografi Familj, barndom och ungdom thumb|280px|right|Huset där Sjalamov föddes och bodde i till 1924 Varlam Sjalamov föddes 18 juni 1907 i Vologda som yngst av fem syskon. Fadern, Tichon Nikolajevitj Sjalamov (), var ryskortodox präst på Aleuterna. Modern, Nadezjda Aleksandrovna (), var lärarinna. Sjalamov började skolan 1914, men avslutade den först efter revolutionen (1923). 1924 flyttade han till Moskva, arbetade två år på ett garveri i förstaden Kuntsevo. Mellan 1926 och 1928 studerade han juridik vid Moskvas universitet, men han blev relegerad "för att ha undanhållit sitt ursprung" – han hade uppgett att hans far var invalid och inte präst – angiven av sina kurskamrater.

I sin självbiografiska berättelse Tjetvjortaja Vologda ( Det fjärde Vologda) om barndomen och ungdomen berättar Sjalamov hur hans värderingar formades och hur hans rättvisepatos växte sig starkare liksom hans beslutsamhet att kämpa för det. Hans ungdomsideal blev Narodnaja volja och deras motstånd mot den enväldiga staten. Redan i barndomen visade sig hans konstnärliga begåvning; han läste passionerat och förlorade sig i alla böcker från Dumas père till Immanuel Kant.

Repression

Första arresteringen 19 februari 1929 blev Sjalamov arresterad för sitt deltagande i en underjordisk trotskistisk grupp och för att ha spridit kopior av Lenins testamente. Han dömdes som samhällsfarligt element till tre års korrektions- och arbetsläger. Han avtjänade sitt straff i Visjeralägret i norra Ural. Där träffade han sin blivande hustru, Galina Ignatjevna Gudz, som kom dit för att besöka sin unge make. Men hon inledde en förbindelse med Sjalamov och de kom övererens om att träffas efter hans frigivning. I oktober 1931 frigavs Sjalamov från lägret och arbetade på en lokal kemisk fabrik för att ha råd att återvända till Moskva. I februari 1932 kom han tillbaka till Moskva och arbetade på två fackförbundstidningar, där han skrev artiklar, essäer och krönikor.

Andra arresteringen

På inrådan av sin svåger, den framstående tjekisten Boris Ignatjevitj Gudz (), och sin hustru Galina skrev Sjalamov 1936 till Lubjanka och avsade sig sin trotskism. Boris och Galinas äldre syster Alexandra (Asja) hade däremot avrått honom. Hon hade många vänner som blivit arresterade av Tjekan, och hon blev själv arresterad i december 1936, dömdes senare för "kontrarevolutionära aktiviteter" och dog i lägret 1944.

I januari 1937 arresterades Sjalamov för kontrarevolutionär trotskistisk verksamhet. Sjalamov skrev i sina memoarerVarlam Sjalamov. Mitt liv (på ryska: Моя жизнь att det var svågern som hade angett honom, men det bekräftas inte i domstolshandlingarna. Sjalamov dömdes till fem års arbetsläger. Hans hustru Galina skickades till Kaganovitjskijregionen i Turkmenistan och fick stanna där ända till 1946. Boris Gudz kom lindrigt undan utrensningarna. Han avskedades från NKVD och uteslöts ur Sovjetunionens kommunistiska parti, men fick snart arbete som chef för ett bussgarage och avslutade sitt arbetsliv som direktör för bilindustrin i Moskva.

Sjalamov avtjänade straffet i Kolymas nordöstra korrektions- och arbetsläger. Där arbetade han på tajgan, i guldgruvan "Partisan", "Svarta sjön" och andra ställen. Några gånger hamnade han på lägersjukhuset på grund av Kolymas hårda villkor. Senare skrev Sjalamov:

Tredje frihetsberövandet

Varlam Sjalamov blev inte frigiven i januari 1942 utan kvarhölls liksom många andra lägerfångar till krigsslutet.V. Т. Sjalamov. Dzelgala. Drabkin. // Minnen från Kolyma. 22 juni 1943 dömdes han åter utan synbar anledning till tio års frihetsberövande för antisovjetisk agitation och förlust av medborgerliga rättigheter i ytterligare fem år. Han skulle ha kallat Ivan Bunin en rysk klassiker och "ha lovprisat Hitlers vapenmakt" enligt beskyllningar från E. B. Krivitskij och I. P. Zaslavskij, som även vittnade falskt i andra processer.Sjalamov. Dzelgala. Sud v Jagodnom // Minnen från Kolyma.

På rekommendation av läkaren A. M. Pantjochov fick Sjalamov utbilda sig till fältskär, och arbetade därefter från 1946 på lägersjukhuset i byn Debin på Kolymaflodens vänstra strand och bland skogshuggare. Efter frigivningen ur lägret 13 oktober 1951 fortsatte Sjalamov att på anvisning av statliga trusten Dalstroj (på ryska: Дальстро́й) arbeta som fältskär i olika byar under två år för att spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna återvända till Moskva.

Följderna av repressionen för Sjalamovs del blev förutom familjens sönderfall en undergrävd hälsa. Han fick särskilt problem med njurarna och en försämring av Ménières sjukdom, som han lidit av sedan barndomen och troligen Huntingtons sjukdom). Först år 2000 blev han rehabiliterad för arresteringen 1929, men inte för frihetsberövningen därefter, som aldrig hade blivit formellt registrerad.V. Т. Sjalamov. Examen .

Författarskap 1932 återvände Sjalavom till Moskva efter sin första lägervistelse och började arbeta som journalist. 1936 publicerade han en av sina första betydande berättelser, Tri smerti doktora Austino (), i tidskriften Oktober.

Sina dikter började Sjalamov skriva 1949 vid floden Duskanjas källa, i Kolyma.

Efter att ha sagt upp sig från sitt arbete hos Dalstroj 13 september 1953 återgick Sjalamov till sin litterära verksamhet, men kunde inte lämna Kolyma. Först i november 1953 fick han utresetillstånd och besökte Moskva under två dagar, där han träffade hustrun och dottern, och Boris Pasternak. Men han fick inte tillstånd att bo i någon storstad än, utan begav sig till byn Turkmen i Kalininregionen (numera Moskva oblast), där han fick anställning på det statliga torvbrytningsföretaget Tsentrtorfstroj ().

Vid denna tid påbörjade Sjalamov ett av sina viktigaste verk, Berättelser från Kolyma, som han skrev mellan åren 1954 och 1973. De utkom som separatutgåvor i London 1978. I Sovjetunionen publicerades de först 1988 till 1990. Författaren själv indelade sina berättelser i sex cykler: Berättelser från Kolyma (), Levyj bereg (), Skovelmästaren (), Otjerki prestupnogo mira (), Voskresjenije listvennitsy () och Pertjatka eller KR-2 (). De utkom i sin helhet i de två samlingsvolymerna Berättelser från Kolyma år 1992, i serien Krestnyj put Rossii () på förlaget Sovjetskaja Rossija ().

Sin första arrestering, som fånge i Butyrkafängelset och när han avtjänade straffet i Visjerskijlägret, beskriver Varlamov i cykeln med självbiografiska berättelser och essäer, i början av 1970-talet, i antiromanen Visjera.

1962 skrev Sjalamov till Aleksandr Solzjenitsyn:

Sjalamov brukade träffa Boris Pasternak, som skattade Sjalamovs dikter högt. Senare, efter att sovjetregimen tvingat Pasternak att avstå från att ta emot Nobelpriset, skildes deras vägar åt.

Varlam Sjalamov slutförde diktsamlingen Kolymskije tetradi () (1937-1956).

1956 fick Sjalamov tillstånd att flytta tillbaka till Moskva, och bodde först på Gogolboulevarden, från slutet av 1950-talet i ett av författarhusen på Chorosjevskijchaussén (nummer 10), och från 1972 på Vasiljevgatan (hus 2, 6:e byggnaden). Han blev publicerad i tidskrifterna Junost (), Znamja (), Moskva (), umgicks med Nadezjda Mandelsjtam, Olga Vsevolodovna Ivinskaja (), Aleksandr Solzjenitsyn (med vilken relationen senare övergick till polemik) och var ofta gäst hos filologen Vera Nikolajevna Kljujeva (). Både i Sjalamovs prosa och lyrik (samlingen Ognivo ( 1961), Sjelest listjev ( 1964), Doroga i sudba ( 1967) och andra), uttrycks hans tunga erfarenheter från stalinlägren, och hörs även temat Moskva (diktsamlingen Moskvamoln ( 1972).

1973 blev Varlam Sjalamov antagen till Sovjetunionens författarförbund. Mellan åren 1973 till 1979, då han flyttade till invalid- och ålderdomshemmet, skrev han arbetsdagbok. Irina Pavlovna Sirotinskaja (), till vilken Sjalamov hade överlåtit rätten att förfoga över alla anteckningar och manuskript, fortsatte ända till sin död 2011 att göra urval och publicera hans anteckningar.

Brevet till tidskriften Literaturnaja Gazeta 23 februari 1972 publicerade tidskriften Literaturnaja Gazeta Sjalamovs brev, skrivet i protest mot att hans Berättelser från Kolyma hade publicerats i emigranttidskrifterna Posev () och Novyj zjurnal (). Brevet fick ett blandat mottagande. Många ansåg att det hade skrivits under påtryckningar från KGB, och Sjalamov förlorade vänner bland tidigare lägerfångar. Dissidenten Pjotr Ionovitj Jakir beklagade i tjugofjärde utgåvan av Chronika tekusjtjich sobytij () de omständigheter som hade tvingat Sjalamov att underteckna brevet..

De sista åren Sina tre sista år i livet tillbringade den svårt sjuke Varlam Sjalamov i Litteraturfondens invalid- och ålderdomshem i Tusjino (), i nordvästra Moskva. Trots att Sjalamov nästan helt hade förlorat synen, hörseln, rörelse- och talförmågan fortsatte han in i det sista att författa dikter. Hösten 1980 lyckades Aleksandr Anatoljevitj Morozov () uppfatta och skriva ner Sjalamovs sista dikter. De publiceras av emigranttidskriften Vestnik russkogo christianskogo dvizjenija () i Paris 1981. Samma år belönades Sjalamov med Frihetspriset av franska PEN (organisation).

15 januari 1982 flyttades Sjalamov mot sin vilja till demensavdelningen efter den medicinska kommissionens utlåtande. På vägen dit blev han förkyld och avled i lunginflammation 17 februari. Den officiella dödsorsaken angavs vara akut hjärtsvikt.

Trots att Sjalamov inte varit troende under hela sitt liv insisterade Sjalamovs läkare Jelena Viktorovna Zacharova () på en kristen begravingsgudstjänst. Varlam Sjalamov begravdes på Kuntsevkyrkogården i Moskva och cirka 150 personer närvarade vid begravningen. Morozov och Fedot Fedotovitj Sutjkov () läste då Sjalamovs dikter.

Familj Varlam Sjalamov var gift första gången med Galina Ignatjevna Gudz (1909-1956), med vilken han fick dottern Jelena Varlamovna Sjalamova (1935–1990), gift Janusjevskaja. Sjalamovs andra äktenskap 1956–1965 var med författaren Olga Sergejevna Nekljudova () (1909–1989). Hennes son i första äktenskapet, Sergej Jurjevitj Nekljudov () (1941– ), är en känd rysk folklorist och filolog.

Minnesmärken

Asteroiden 3408 Shalamov är uppkallad efter Varlam Sjalamov.Dictionary of Minor Planet Names, edited by Lutz Schmadel På Sjalamovs grav uppfördes ett minnesmonument av hans vän Fedot Fedotovitj Sutjkov, som också hade överlevt stalinlägren. I juni 2000 blev Sjalamovs minnesmonument förstört av okända gärningsmän, som bortfört bronshuvudet och endast lämnat kvar granitsockeln. Brottet blev aldrig uppklarat, men tack vare metallarbetarna från Severstal, författarens landsmän från samma födelseort, återuppfördes minnesmonumentet året därpå. Sedan 1991 finns en utställning i Vologda, i Sjalamovs hus - i byggnaden där Sjalamov föddes och växte upp, finns nu Vologdas konstgalleri. Vid författarens födelse- och dödsdag hålls minnestunder där. 1992 öppnades ett lokalt litteraturmuseum i byn Tomtor () i republiken Sacha (), tidigare Jakutien, där Sjalamov bodde under två år, 1952-1953. Sjalamov har tillägnats en del av utställningen i Museet för politisk repressionMuseet för politisk repression i byn Jagodnoje i Magadan oblast, skapad 1994 av den lokale hembygdsforskaren Ivan Panikar. En minnesplatta över Sjalamov sattes upp i Solikamsk i juli 2005 på väggen till helige Troitskijs munkkloster, i vars källare författaren satt 1929, när fångkonvojen gick till Visjer. 2005 öppnades ett litet Sjalamovmuseum i byn Debin, där Sjalamov arbetade på lägersjukhuset 1946-1951.