För det finländska fartyget, se M/S Nikolai II

Nikolaj II, försvenskat Nikolaus II, född som Nikolaj Aleksandrovitj Romanov (, Nikolay Aleksandrovich Romanov) 18 maj (enl. N.S.; 6 maj enl. G.S.) 1868 på Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo utanför Sankt Petersburg, död 17 juli 1918 (mördad) i Jekaterinburg, var tsar av Ryssland och storfurste av Finland under åren 1894–1917.

Nikolaj II tillhörde det ryska kejserliga huset Holstein-Gottorp-Romanov och var äldste son till Alexander III av Ryssland och Dagmar av Danmark.

Nikolaj II var Rysslands siste tsar. Han höll orubbligt fast vid enväldets princip. Han lyckades inte hindra rysk-japanska krigets utbrott, och under revolutionen 1905 tvingades han till konstitutionella eftergifter som under de följande åren till största delen drogs tillbaka. Det ryska deltagandet i första världskriget, med stora förluster vid fronten och nöd på hemmafronten, undergrävde hans ställning ytterligare. I Finland omfattade hans regeringstid både förtrycksperioderna och lantdagsreformen 1906, som gav landet allmän och lika rösträtt.

Han tvingades abdikera vid februarirevolutionen i mars 1917 och avrättades tillsammans med sin familj i juli 1918 av bolsjevikerna, ett halvår efter att de tagit makten i huvudstaden genom oktoberrevolutionen 1917.

Biografi Uppväxt och tronföljartid miniatyr|Nikolaj II med sin mor (runt 1870). Han hade fem syskon: Aleksander Aleksandrovitj (1869–1870), Georg Aleksandrovitj (1871–1899), Michail Aleksandrovitj (1878–1918), Xenia Alexandrovna (1875–1960) och Olga Alexandrovna (1882–1960). Nikolaj fick genom sin mor en uppfostran av engelsk karaktär. Han erhöll även en grundlig militärutbildning under ledning av general Grigorij Danilovitj och blev av denne och den heliga ryska synodens överprokurator Konstantin Pobedonostsev påverkad i panslavistisk och även mystiskt religiös riktning. Genom Pobedonostsev präglades in i den unge Nikolaj att han som kejsare av Guds nåde hade ett heligt uppdrag att bevara självhärskardömet och den östortodoxa kristna tron. Han var tämligen okunnig i rysk geografi, men företog kort före faderns död en resa genom Sibirien och besökte även Japan. Besöket avbröts dock på grund av ett attentat av en japansk fanatiker. Nikolaj blev tronföljare (tsarevitj) vid mordet på farfadern Alexander II den 13 mars 1881. Som tsarevitj blev Nikolaj medlem av riksrådet och ministerkommittén 1889. Han utsågs även 1891 till ordförande i Sibiriska kommittén och nödhjälpskommittén. I huvudsak höll dock Alexander III sonen utanför regeringsärendena.

Trontillträde och äktenskap Nikolaj II tillträdde tronen 1 november 1894 efter sin far Alexander III:s död. Tidigare samma år, den 20 april förlovade han sig med Alexandra av Hessen trots varningar om lämpligheten. De gifte sig 26 november 1894 efter att hon under namnet Aleksandra Fjodorovna antagit den östortodoxa läran. i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1913) Paret fick fyra döttrar och en son. Sonen Aleksej Nikolajevitj led av hemofili B (en sorts blödarsjuka) som ärvts från modern. Grigorij Rasputin, en kringvandrande predikant som ansågs kunna bota sjuka, hade en till synes välgörande verkan på Aleksej och fick därigenom ett stort inflytande över tsarfamiljen.

Regeringstid miniatyr|Nikolaj II:s kröning i Moskva 1896, målad av Valentin Serov. I samband med Nikolajs kröning i Moskva 1896 uppstod panik bland människomassorna, och uppskattningsvis 1 386 människor trampades ihjäl och ungefär 1 300 skadades. Detta togs som ett dåligt omen. Nikolaj visade i början av sin regering intresse för humanistiska ideal. Han tog initiativ till den första Haagkonferensen 1899. På grund av sin bristande människokännedom, sin böjelse för ett isolerat familjeliv och svag auktoritet kom han snart i händerna på sin reaktionära omgivning. Den enda fråga som han till slut orubbligt höll fast vid var enväldesmonarkins princip. Utrikespolitiskt strävade han efter fredens bevarande, men lyckades inte hindra rysk-japanska krigets utbrott eller nämnvärt påverka den allmänna världspolitiska utvecklingen.

Nikolaj gjorde flera europeiska resor och sammanträffade särskilt ofta med Vilhelm II av Tyskland, vilken även brevväxlade med tsaren och kom att stärka honom i hans monarkistiska åskådning. Då Vilhelm II lyckades övertyga Nikolaj om en formlig allians mellan Ryssland och Tyskland, omintetgjordes dock dessa planer av det ryska ministerrådet. Inte heller kunde Nikolaj hindra Ryssland från att 1907–1908 anslutas till trippelententen.

I januari 1905 ägde den blodiga söndagen rum, då över tusen personer som demonstrerat mot tsaren överfölls och dödades. Mot revolutionsrörelsen 1905 satte Nikolaj ett segt passivt motstånd men tvingades till vittgående konstitutionella eftergifter, som dock under de följande åren i praktiken till största delen drogs tillbaka.

Tsarens ställning undergrävdes ytterligare när hans kompetente premiärminister Pjotr Stolypin mördades i Kiev 1911. De svaga ministrar som följde och Rasputins tilltagande inflytande gjorde Nikolaj allt mer impopulär.

Pogromer mot Rysslands judar Under Nikolajs regeringstid genomfördes en mängd pogromer mot Rysslands judiska befolkning. Dessa pogromer finansierades av inrikesdepartementet. Tsaren tvingades formellt att ta avstånd från de väpnade grupper som med våld försökte tvinga bort judarna från städer och byar, men uttryckte privat beundran för de ryssar som brukade våld mot judarna och såg även antisemitismen som ett sätt att öka stödet för den egna regimen.

Attentatsförsök i Sverige 1909 Nikolaj II avlade statsbesök i Stockholm den 26 juni 1909, och natten därpå ägde det så kallade Wångska attentatet rum i Kungsträdgården. Ungsocialisten Hjalmar Wång sköt ihjäl generalmajor Otto Ludvig Beckman, som till statsbesökets ära bar rysk amiralsuniform, och sköt sedan sig själv i huvudet. Wång avled dagen därpå. Tsaren själv var vid tillfället inte på plats; säkerhetspådraget kring honom hade varit för stort.

Första världskriget Vid första världskrigets utbrott försökte Nikolaj in i det sista bevara freden, men lät sig utmanövreras av sin för kriget beslutna omgivning och avtvangs slutligen genom överrumpling sitt bifall till den ryska mobiliseringsordern som gjorde kriget oundvikligt. När kriget väl brutit ut höll han dock orubbligt fast vid sina bundsförvanter, och avvisade de separatfredsförslag som hösten 1915 och hösten 1916 lades fram från centralmakternas sida.

Under första världskriget led de ryska styrkorna enorma förluster mot Tyskland och Österrike-Ungern. Detta medförde att missnöjet i armén ökade och att moralen sjönk, men det var inte bara de väpnade styrkorna som led. Folket var missnöjt med den misär de levde i och det blev inte bättre av att Ryssland led nederlag efter nederlag.

Abdikation och avrättning miniatyr|En av de sista bilderna på Nikolaj II, tagen 1917 efter hans abdikation. Starka socialistiska revolutionära stämningar spred sig i storstäderna, och den 23 februari 1917 (8 mars enligt nya stilen) utbröt februarirevolutionen som ledde till tsardömets avskaffande. Nikolaj tvingades att på sina egna och sin sjuke sons vägnar abdikera till förmån för sin yngre bror Michail Aleksandrovitj. Storfurst Michail var dock politiskt ointresserad och när hans säkerhet inte kunde garanteras av den tillträdande provisoriska regeringen avstod han tronen redan dagen därpå.

Den 17 juli 1918 avrättades Nikolaj II och hans familj i Jekaterinburg. Avrättningen skedde på order av Jakov Sverdlov. Bolsjevikerna hade från början planerat att ställa tsaren inför rätta för hans brott mot det ryska folket, men då vita trupper drog fram emot Jekaterinburg togs det snabba beslutet att avrätta tsarfamiljen direkt, hellre än att riskera att han fritogs. Avrättningen kommenderades av tjekisten Jurovskij. Denne berättade senare i sina memoarer om den där natten i juli 1918. Bland annat att den unge Aleksej, som låg på golvet i en blodpöl men fortfarande andades, avrättades av Jurovskij själv med två skott i huvudet. Allt som allt tog avrättningen 20 minuter, detta delvis på grund av rökbildningen som uppstod i rummet till följd av arkebuseringen. Exekutionspatrullen var tvungen att utrymma rummet för att få bukt med röken. När de senare åter gick in i rummet så upptäckte de att det fortfarande var människor där inne som var vid liv, bl.a. några av tsarens döttrar. Det visade sig senare att flickorna varit så svåra att ha ihjäl av den anledningen att de hade större delen av sina juveler insydda i sina korsetter, som fungerade som ett slags rustning. Man stack i stället ihjäl tsardöttrarna, eller krossade deras skallar med pistolkolvar. Enligt Jurovskijs egna redogörelser, så var flertalet av mannarna som utförde morden kraftigt berusade, och var otroligt klumpiga när de genomförde avrättningen. När alla var döda lastades kropparna på en lastbil och transporterades till en tidigare utvald plats. Där klädde man av liken och stal värdesaker som de hade på sig. Man hällde svavelsyra och fotogen över kropparna och brände dem sedan. Kvarlevorna begravdes i en grund grav som inte upptäcktes förrän 1989.

Identifiering och upprättelse År 1989 återfanns tsarfamiljens kvarlevor, vilka identifierades 1991. Utförliga DNA-tester gjordes i Ryssland, USA och Storbritannien som övertygade forskarna om att det verkligen var tsarfamiljen man hittat, även om resultatet ifrågasatts. Enligt vetenskapliga undersökningar gjorda i USA under ledning, saknades också just kvarlevorna av Anastasia samt brodern Aleksej. En annan undersökning av kvarlevorna gjord i Ryssland kom däremot fram till slutsatsen att det inte var Anastasia, utan hennes syster Marias kvarlevor som saknades. De två saknade barnen återfanns senare och identifierades slutligen 2008. Aleksejs och Anastasias kvarlevor hade genomgått en hård behandling, man hade försökt bränna dem och förstöra dem med syra. Försöken misslyckades och kvarlevorna grävdes istället ner.Secrets of the Romanovs (TV-dokumentär), History International. Efter kommunismens fall fick Nikolaj II och hans familj den 17 juli 1998 riktiga begravningar i Peter-Paulkatedralen i Sankt Petersburg. Den Rysk-ortodoxa kyrkan helgonförklarade tsarfamiljen 2001 och tillhör Rysk-ortodoxa kyrkans nya martyrers och bekännares synaxis. 1 oktober 2008 fastslog Rysslands högsta domstol att mordet på den avgångne tsaren Nikolaj II var olagligt.

Storfurste av Finland miniatyr|Anfallet av Edvard Isto, målad 1899, samma år som februarimanifestet utfärdades. Nikolaj II var storfurste av Finland 1894–1917 och blev den siste att bära titeln. Hans regeringstid omfattade både förtrycksperioderna och de största reformerna i storfurstendömets historia: lantdagsreformen 1906 gav Finland en enkammarlantdag med allmän och lika rösträtt, även för kvinnor.

Regentförsäkran och de första åren Redan vid födseln skrevs Nikolaj in i rullorna för Kejserliga livgardets tredje finska skarpskyttebataljon, som han blev kommendör över vid faderns död, och 1885 marscherade han i kejsarparaden i Villmanstrand. Vid faderns tronbestigning 1881 utnämndes han som seden var till kansler för Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland.

Vid trontillträdet 1894 undertecknade Nikolaj II utan tvekan den separata regentförsäkran för Finland som ministerstatssekreteraren Woldemar von Daehn lade fram för honom; för övriga delar av kejsardömet gavs sådana försäkringar inte längre. I Finland betraktades detta som en stor sak och övertolkades, eftersom försäkran i huvudsak endast befäste de gamla ståndsprivilegierna. Nikolaj hade varken vilja eller behov av att markera någon skillnad mot tidigare förhållanden. Även kröningen 1896 väckte entusiasm och sympati i Finland, och universitetet ordnade på hösten en glädjefest med kantat. De första regeringsåren förlöpte i fredens och de ekonomiska framstegens tecken, med en fortsatt utbyggnad av järnvägarna i Finland.

Värnpliktsfrågan och februarimanifestet