miniatyr|400px|Stirling Castle. Skottlands historia börjar ungefär 10 000 år tillbaka i tiden då människor för första gången började befolka Skottland efter slutet av Weichsel-nedisningen (den sista av de fyra). Av den civilisation som existerade i landet under stenåldern, bronsåldern och järnåldern finns många fornlämningar, men få av dem är skriftliga.
Skottlands skrivna historia börjar huvudsakligen med Romerska rikets ankomst till Britannien, när romarna invaderade områden som idag är England och Wales. Dessa områden blev till den romerska provinsen "Britannia". Norr om denna provins låg markerna som inte styrdes av romare, kallade "Caledonia". Landet befolkades av pikter. Utgående från traditionella synpunkten kan man säga att Skottland var ett gränsland som ogärna tog till sig landvinningar av medelhavsområdets civilisation. Men i takt med att kunskapen ökar blir det uppenbart att vissa landvinningar gjordes före den romerska tiden och var mer avancerade än man tidigare trott; även att sjövägar spelade en viktig roll i Skottlands historia är tydligt.
Tack vare landets geografiska läge och dess välutvecklade handelsvägar hade det starka förbindelser i öst och syd med de Baltikum och genom Irland med Frankrike och kontinentala Europa. Efter Act of union och den skotska upplysningen och den industriella revolutionen blev Skottland ett av Europas intellektuella, kommersiella och industriella fästen. Industrins nedgång som följde efter Andra världskriget drabbade landet särskilt hårt, men senare fick Skottland uppleva en kulturell och ekonomisk renässans, driven av den återhämtade tjänstesektorn, fyndigheter av olja i Nordsjön och större rättigheter som det skotska parlamentet fått.
Förhistoriska bosättningar Människor levde i Skottland minst 8 500 år innan Britannien första gången nämns i historiska skrifter. Under den senaste istiden (130 000–70 000 f.Kr.) var Europas klimat varmare än idag och det är möjligt att människor tog sig till Skottland under den tiden, även om inga arkeologiska fynd bekräftar detta. Inlandsisen gick genom nästan hela Britannien, och Skottland blev inte bebott av människan förrän 9600 f.Kr.
De första kända bosättningarna utgörs av läger efter mesolitiska jägare och samlare. Arkeologer har daterat en sådan bosättning i Cramond nära Edinburgh till ungefär 8500 f.Kr. Flera andra ställen funna runt om i Skottland ger en bild av ytterst rörliga människor, som använde sig av båtar och tillverkade redskap av ben, sten och älghorn.
Romersk invasion miniatyr|Hadrianus mur markerade gränsen mellan Romarriket och Skottland. Skottlands skrivna historia börjar med den romerska ankomsten till södra Britannien. Invånarna använde sig sällan av skrift, de föredrog muntlig kultur. Människorna glömde så småningom mycket av denna kunskap till följd av druidernas försvinnande som skedde på grund av krigen, hungersnöden och speciellt kristna missionärer, som förklarade den gamla religionen vara utanför lagen. Den enda bevarade skrift som behandlade Skottland före romersk tid är den grekiske handelsmannen Pytheas skildring av sin resa till Brittiska öarna (som han själv kallade Pretaniké) runt 325 f.Kr. fast nedtecknandet av hans resa gjordes mycket senare.
Den romerska invasionen av Britannien började på allvar år 43 e.Kr. Efter en rad militära framgångar anlände styrkorna ledda av Gnaeus Julius Agricola till Skottland år 79. Romarna mötte ett hårt motstånd från Kaledoniens lokala befolkning. År 82 eller 83 sände Agricola en flotta av galärer runt Skottlands kust, ända till Orkneyöarna. År 84 besegrades de kaledoniska stammarna i slaget vid Mons Graupius tack vare en utomordentlig taktik och användandet av professionella trupper.
Den enda historiska källan för detta är Tacitus (som själv var Agricolas svärson) skrifter. Arkeologerna med stöd av dendrokronologi menar att ockupationen av södra Skottland började innan Agricola anlände. Det fanns en omfattande romersk närvaro vid landets södra gränser de följande 300 åren.
Trots att romarna misslyckades med att erövra Kaledonien försökte de att bevara sin kontroll över Britannien genom att bygga militära utposter utmed gränsen. Till slut var de dock tvungna att träda tillbaka eftersom dessa fattiga marker inte var förmögna att tillfredsställa de enorma garnisonernas omfattande behov.
Under den tiden var Skottlands befolkning bestående av två huvudsakliga grupper: Pikterna, den inhemska folkgruppen (keltiskt folkstam) som behärskade större delen av Skottland norr om Firth of Clyde och Firth of Forth: området var känt som "Piktavien." Britanner, ett keltiskt folk under starkt romerskt inflytande i söder, med kungariket Y Strad Glud (Strathclyde) från Firth of Clyde och söderut.
Invasioner förde med sig ytterliga tre folkgrupper, fast hur mycket av den lokala befolkningen de ersatte är okänt. Skoter från ön Irland (gaeler), som under 500-talet bildade landet Dalriada med kontroll över de västra öarna och västra kusten av det framtida Skottland. Anglosaxare, som kom från Bernicia och kontinenten. Dessa erövrade Gododdin under 600-talet. Ett arv av denna erövring är språket scots, ett germanskt språk som liknar engelskan men som dock skiljer sig ifrån den. Dessutom slog sig ofta vikingar ner, huvudsakligen i östra delar av landet, från och med 700-talet.
Skottland växer fram Kristnandet Britten Sankt Ninian stod i spetsen för den första kristna missionen till Skottland, på 300-talet. Sankt Ninian hade studerat i Rom och blev den förste katolske biskopen som besökte Skottland, då han sändes till Hen Ogledd, det britanniska området i norra England och södra Skottland. Omkring 397 etablerade han Skottlands första kyrka Candida Casa (dagens Whithorn) vid Solway Firth. Från detta högkvarter spred han tron i östra och södra Skottland och norra England.
Enligt Sankt Patrik och Sankt Columba avsade pikterna sig kristendomen någonstans mellan Ninians död (år 432) och ankomsten av Sankt Columba år 563. Anledningen till detta är okänd. De konverterade till kristendomen ånyo och så småningom avskaffades dyrkan av äldre keltiska gudar. Den mest berömde predikanten på den tiden, Sankt Columba, kom till Skottland år 563 och bosatte sig på Iona. Han fick tillstånd av den piktiske kungen Bridei I att sprida kristendomen; faktumet att kungen lät sig döpas anses vara nyckeln till Skottlands kristnande.
Under de följande århundradena övergavs dock kristendomen i Skottland, särskilt bland pikterna. Sankt Patrik beskriver i ett brev till Ceretic Guletic pikterna som avfällingar, vilket tyder på att kristendomen hade tappat greppet om dem.Todd, James Henthorn (1864). St. Patrick, Apostle to the Irish. Dublin: Hodges, Smith, & Co. År 536 reste den irländske munken Sankt Columba till ön Iona med tolv följeslagare och etablerade ett kloster där. Iona-klostret blev en av de viktigaste platserna på de brittiska öarna. Det blev en viktig faktor i konverteringen av pikterna och byggde upp en viktig del av kyrkans struktur efter att det romerska styret på de brittiska öarna hade upphört och den anglosaxiska invasionen som fick till följd att kontakten mellan de brittiska öarna och kontinenten minskade. De följande århundradena etablerade munkar från Iona flera kloster i Skottland, liksom på de brittiska öarna och på kontinenten. Ett av dessa var det viktiga och välkända klostret på Lindisfarne i Northumberland. Munkar från Iona låg också bakom kristnandet av Orkneyöarna och Shetlandsöarna under tidsperioden innan de kom under kontroll av norska vikingar. Detta märks bland annat i det kristna namnet North Ronaldsay (en förvanskning av Rinansey, Sankt Ninians ö). Stavelsen "kil", från cill (kyrka) lever kvar från namnen på tidiga kristna bosättningar i Skottland, till exempel i Kilmarnock.
Kristendomen blev väl etablerad på 500-talet och 600-talet. Iona-klostret spelade hela tiden en central roll i etablerandet av den katolska kyrkan i Skottland. Här blev de skotska kungarna begravna, från Kenneth I av Skottland till Malcolm III av Skottland. En lista på gravar från 1549 nämner 48 skotska, 8 norska och 4 irländska kungar. Columbas legendariska kristnande av den piktiske kungen Bridei kar kommit att ses som en historisk vändpunkt, trots att den händelsen troligtvis är mytisk.
Trycket från vikingarna i norr miniatyr|Iona-klosteret angreps av vikingar år 795. miniatyr|Osebergsskeppet, ett exempel på fornnordiskt skepp. Det första dokumenterade angreppet av vikingar (här avses med vikingar nordiska krigare och härjare, inte en etnicitet) i Skottland inträffade 794. De irländska Ulster-annalerna beskriver "hedningarnas ödeläggelse av alla öarna i Britannien". Klostret på den heliga ön Iona härjades 795. Eftersom de skriftliga källorna från denna period är mycket få är det mycket troligt att det även förekom liknande händelser och kontakter över Nordsjön mellan västra Norge och de norra öarna och norra Skottland före den så kallade vikingatiden. Men frekvensen och omfånget av de kontakterna är okända. Både i Skottland och i Norden står vikingatiden för övergången från förhistorisk till historisk tid.Graham-Campbell, James; Batey, Colleen E.: Vikings in Scotland: an archaeological survey, side 2
De första kontakterna mellan nordborna och skottarna var av fientlig natur. Vikingarna började emellertid snabbt att bosätta sig på de skotska öarna så att fornnordisk kultur också spreds dit. Idag är omkring 60% av mänskligt DNA på Orkneyöarna är av fornnordiskt ursprung.Richards, Julian: Blood of the Vikings, 2001The blood of the vikings – Orkney's genetic heritage Moderna genetiska undersökningar visar att de fornnordiska männen också fick avkomma med lokala kvinnor och på detta sätt förde sina Y-kromosomer vidare till den infödda befolkningen.
Redan före 900-talet hade en omfattande inflyttning till de yttre öarna inträffat, till exempel till Hebriderna och Skye och längre söderut och till Irland. Galloway i södra Skottland fick också spridda fornnordiska bosättningar, med de kom troligtvis från söder, från England. De yttre öarna var attraktiva med fornnordiska ögon sett. Landskapet liknade det de hade lämnat i Norge. Klimatet var milt och vänligt på den tiden. Området låg inte avlägset, utan centralt i sjövägarna. Fornnordiska bosättare kom också till det norra skotska fastlandet, ända till Caithness och Sutherland (båda namnen har fornnordiskt ursprung). Städerna Thurso och Wick i samma område har fornnordiskt ursprung. Man har också gjort arkeologiska fynd i detta område som visar på fornnordisk närvaro.The Vikings in Scotland (PDF) Från 900-talet var de flesta fornnordiska områdena i det som är dagens Skottland underlagda det fornnordiska jarl-dömet på Orkneyöarna.
Vikingarna var en betydande maktfaktor i norra Skottland. År 839 seglade en stor fornnordisk flotta uppför floderna Tay och Earn och nådde fram till centret för det piktiska kungadömet Fortriu. I ett stort slag besegrade vikingarna pikternas kung Eogán mac Óengusa, hans bror Bran och Áed mac Boanta, kungen av det skotska (gælisk-irisk) Dalriada.Nedtegnet og datert i Ulster-annalene for årstallet 839. Detta nederlag skakade uppenbarligen det skotska samhället, och det sofistikerade piktiska kungadömet verkar ha gått under tillsammans med sina ledare. Att Kenneth I av Skottland sedan blev kung över både skottarna och pikterna anses vara en följd av detta slag och närvaron av fornnordiska män som en tredje maktfaktor i Skottland. De fornnordiska bosättningarna bidrog på detta sätt till att förena de mot varandra stridande skottarna och pikterna till ett enda folk. Med tiden kom också invandrarna från Norden att ingå i detta folkslag.
Framväxten av kungadömet Alba miniatyr|Klostret Cambuskenneth Abbey, byggt runt 1140, var väldigt viktigt när den närliggande staden Stirling var huvudstad.