miniatyr|höger|Titelsida för första utgåvan av pjäsen (1594) Titus Andronicus (originaltitel Titus Andronicus) är en tragedi av William Shakespeare. Tillsammans med Antonius och Cleopatra, Coriolanus och Julius Caesar brukar den räknas till Shakespeares romarpjäser. Titus Andronicus är, till skillnad från de andra pjäserna, inte baserad på historiska händelser och personer.
Det är osäkert när pjäsen skrevs, vissa vill datera den till 1591/1592 och andra till 1593/1594 då man vet att den spelades. Pjäsen har inga bestämda källor men är inspirerad av Seneca den yngres skräcktragedier. Pjäsen skildrar kampen om kejsarmakten och hur den principfaste Titus dras in i en virvel av mer och mer destruktiva handlingar. Titus Andronicus har ofta kritiserats hårt och en återkommande ståndpunkt har varit att Shakespeare inte kan ha skrivit den. Peter Brooks uppsättning 1955 innebar en vändpunkt och därefter har pjäsen omvärderats och den har kommit att ses som en föregångare till de mogna tragedierna.
Tillkomsthistoria Datering Det råder oenighet kring dateringen av Titus Andronicus. Teaterdirektören Philip Henslowe rapporterar i sitt diarium att pjäsen som han kallar titus & andronicus spelades av Sussex's Men på the Rose theatre 22 januari 1594. Pjäsen registrerades hos boktryckarskrået (the Stationers Company) 6 februari samma år, bara några dagar efter att Roseteatern stängdes på grund av pestepidemin. Några forskare tycker sig ha funnit språkliga likheter med de anonyma pjäserna The Troublesome Reign of King John tryckt 1591, A Knack to Know a Knave spelad 10 juni 1592 och Titus an Vespacia spelad 11 april 1592. Andra stilistiska studier anses dock ha vederlagt dessa teorier och vill förlägga tillkomsten till senare.The Oxford Companion to Shakespeare sid 478f De som argumenterar för en tidigare datering brukar anföra att Shakespeare samarbetat med George Peele.H. R. Woudhuysen: Shakespeare's writing. from manuscript to printDympna Callaghan: Who Was William Shakespeare? sid 84 De som å andra sidan vill datera pjäsen till mellan sent 1593 och tidigt 1594 förutsätter dock att pjäsen är Shakespeares eget verk.
Pjäsens källor Det finns ingen specifik källa till Titus Andronicus, men Shakespeare har varit inspirerad av Seneca den yngres skräcktragedier.Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 23Robert S. Miola: Reading the Classics i A companion to Shakespeare sid 176Dympna Callaghan: Who Was William Shakespeare? sid 210 Även Thomas Kyd skrev pjäser i samma stil.Kent Hägglund: William Shakespeare - En man för alla tider sid 216 Namnen tycks vara hämtade från berättelsen om Scipio Africanus i Plutarchos Jämförande levnadsteckningar (Bíoi parálleloi). Flera av Titus särdrag återfinns i samma källa.Robert S. Miola: Reading the Classics" i A Companion to Shakespeare sid 180</ref> Lavinia har likheter med Philomela i Ovidius Metamorfoser.Erik Frykman: Shakespeare sid 65 Motivet med Demetrius och Chiron vars blod serveras som måltid åt deras mor har likheter med Senecas pjäs Thyestes. Aarons och Tamoras lustfyllda möte i grottan är en återspegling av Vergilius skildring av Dido och Aeneas. Demetrius och Chirons våldtäkt på Lavinia kan ses som en parodi på Aeneas uppvaktning av hennes namne.Jeff Dolven & Sean Keilen: Shakespeare's reading sid 25 En annan källa är Titus Livius romerska historia. Det anses inte vara någon slump att hjälten delar tillnamn med den förste romerske tragediförfattaren Livius Andronicus.Michael Neill. Shakespeare's tragedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 123
Tryckningar och text Titus Andronicus var den första av Shakespeares pjäser som trycktes.Thomas L. Berger & Jesse M. Lander: Shakespeare in Print, 1593-1640 i A companion to Shakespeare sid 400 Den första kvartoupplagan 1594 anses bygga på Shakespeares eget originalmanus.Laurie E. Maguire: The Craft of Printing (1600) i A Companion to Shakespeare sid 434David Bevington: Shakespeare the Man i A Companion to Shakespeare sid 15 Upplagan publicerades av Edward White och Thomas Millington och trycktes av John Denter. Versionen saknar scenanvisningar och är inkonsekvent i adresseringen av replikerna. Nya kvartoupplagor följde år 1600 och 1611. Ingen av dessa tre upplagor anger någon författare. Därefter trycktes pjäsen på nytt 1623 i First Folio, den första samlingen av nästan alla Shakespeares pjäser (37 av dem, två saknas) som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.The Oxford Companion to Shakespeare sid 145 Folioupplagan tros grunda sig på en sufflörs exemplar och innehåller en tidigare saknad scen i akt 3.
Det enda fullständigt bevarade exemplaret av 1594 års kvarto hittades 1904 i Skåne och införskaffades av Folger Library i Washington D.C..
Handling Rollfigurer Efter Allan Bergstrand.William Shakespeare: Titus Andronicus, översättning Allan Bergstrand, sid 149William Shakespeare: Titus Andronicus: Personer, översättning Carl August Hagberg, sid 1
Saturninus, son till den framlidne kesaren av Rom; sedermera kejsare. Bassianus, bror till Saturninus, Lavinias älskare. Titus Andronicus, en romersk ädling, högste befälhavare i kriget mot goterna. Marcus Andronicus, folktribun och bror till Titus. Söner till Titus Andronicus: Lucius Quintus Martius Mutius Unge Lucius, son till Lucius. Publius, son till Marcus Andronicus.
Släktingar till Titus: Sampronius Caius Aemilius, en romersk ädling. Söner till Tamora: Alarbus Demetrius Chiron Aaron, en mohr, Tamoras älskare. Tamora, goternas drottning. Lavinia, dotter till Titus. En barnsköterska och ett svart barn. En bonde, en budbärare, släktingar till Titus, senatorer, folktribuner, centurioner,soldater och uppvaktande.
Resumé Pjäsen handlar om (och är namngiven efter) en fiktiv romersk general och dennes våldsamma hämndaktioner mot sin fiende Tamora, goternas drottning.The Oxford Companion to Shakespeare sid 479
Saturninus och Bassianus grälar om vem som skall efterträda deras far som kejsare. Marcus Andronicus annonserar att det istället är hans bror, krigsherren Titus som skall bli kejsare. Titus återvänder i triumf från kriget mot goterna. Med sig har han deras drottning Tamora, hennes tre söner och moren Aaron som krigsfångar. Titus offrar en av Tamoras söner och hon svär att hämnas.
Titus avsvär sig kronan och utser istället Saturninus till kejsare samtidigt som han lovar honom sin dotter Lavinia, som dock är trolovad med Bassanius. Titus söner hävdar att det är Bassanius som rättmätigen skall äkta Lavinia. Ett gräl utbryter under vilket Titus råkar döda en av sina söner. Saturnius fördömer hans familj och bestämmer sig för att gifta sig med Tamora. Hon förmår Saturnius att benåda Bassanius och familjen Andronicus.
Efter en kunglig jakt nästföljande dag dödas Bassanius av Tamoras återstående båda söner, Demetrius och Chiron, och de våldtar Lavinia. För att hon inte skall kunna skvallra skär de av hennes tunga och dessutom hennes båda armar. Med ett falskt brev ger de skulden till Titus söner Martius och Quintus som Saturnius dömer till döden.
Moren Aaron ljuger för Titus, och säger att om han hugger av sin vänstra hand och skickar den till Saturnius så kommer hans söner att skonas. Titus tror honom, och följer instruktionerna. Men Saturnius skickar istället Martius och Quintus avhuggna huvuden tillsammans med den avhuggna handen till Titus. För att hämnas sänder denne sin återstående son, Lucius, till goterna för att uppamma en armé.
Tamora föder i hemlighet sin oäkta son som hon fått med moren Aaron. Denne flyr tillsammans med spädbarnet men tillfångatas av Lucius som hotar att hänga sonen. För att skona sin son avslöjar Aaron Tamoras hämndplaner.
Lavinia har lyckats skriva sina förövares namn i sanden med en pinne i munnen. Tamora klär tillsammans med våldtäktsmännen Demetrius och Chiron ut sig till Hämnd, Mord och Våldtäkt. Förklädda uppsöker de Titus som börjat uppträda som galen. Tamora lurar i Titus att hon kan hjälpa honom att hämnas om han sänder bud till Lucius att blåsa av anfallet mot Rom. Hämnd (Tamora) säger att han borde bjuda in kejsaren Saturnius och Tamora till en fest. När hon ger sig av skär Titus halsen av Demetrius och Chiron.
På festen frågar Titus kejsar Saturnius om en man borde döda sin dotter ifall hon blivit våldtagen. Det tycker Saturnius och Titus dödar sin dotter Lavinia och berättar om våldtäkten. Saturnius undrar var Demetrius och Chiron är och Titus avslöjar att deras blod bakats in i pajen som Tamora just ätit av. Titus dödar därpå Tamora och dödas själv av Saturnius som i sin tur dödas av Lucius. Lucius utnämns då till ny kejsare. Han ger Saturnius en statsbegravning och begraver Aaron upp till skuldrorna och lämnar honom att svälta till döds.
Analys Teman och motiv Titus Andronicus är ett hämnddrama där godhet och ondska, romerskt och gotiskt, civilisation och barbari, den ordnade staden och vildmarken ställs mot varandra och problematiseras på ett systematiskt vis.The Oxford Companion to Shakespeare sid 479f Resultatet av den obevekliga dekonstruktionen av romerska värden är att Titus blir strandsatt i en mardröm där Lavinias skändade kropp blir en karta över kvalen och hennes stumma förtvivlan blir ett nytt alfabet. Ett tema är behovet av nåd och förbarmande, ett annat är utforskandet av gränsområdet mellan förnuft och vansinne och ett tredje tema är återställande av god ordning och normala förhållanden efter en omvälvning. Pjäsen är Shakespeares första försök att skildra klassiska hjältar vars ideal och strävanden förgör dem själva och omgivningen. Titus följer strikta moralkoder, men detta hindrar inte hans destruktiva sidor. Han är stelbent trogen mot den romerska politiska traditionens mest hierarkiska och konservativa sidor, men hans ambitioner slutar alla med döden.Heather James: Shakespeare's classical plays i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 157 Pjäsens motsatta värden undermineras systematiskt, till den punkt där de kollapsar mot varandra. Roms självdestruktivitet blir dess självförvållade fördärv.<ref name="Neill124">Michael Neill: Shakespeare's tragedies i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 124 Pjäsen har tolkats som en satir över styret under Tudoreran. När Titus av barmhärtighet mördar sin stympade dotter blir han till slut en av Shakespeares tragiska hjältar i detta gruvliga hämnddrama.Heather James: Shakespeare's classical plays i The New Cambridge Companion to Shakespeare sid 158 Den ondskefulle moren Aaron är å sin sida en av Shakespeares självmedvetet diaboliska figurer.Michael Neill: Shakespeare's tragedies i The New Cambridge companion to Shakespeare sid 127
Stildrag Pjäsens tematiska motsatser motsvaras av formen där den högtravande deklamationen ställs mot handlingens våldsamhet. Första akten som tidigare ansetts som ovärdig Shakespeare har omvärderats och ses nu som ett av författarens djärvaste experiment med den elisabetanska scenens alla möjligheter. Speciellt imponerande är användandet av den övre scenen där de mäktiga i senaten oavbrutet kan se ner på de maktlösa som bekämpar varandra på förscenen. Lika uppfinningsrikt utnyttjar han scengolvets fallucka som får bli entré till gravkammaren i akt ett och som sedan får bli den fatala gropen i akt två.Andrew Gurr: Shakespeare's Playhouses i A companion to Shakespeare sid 374 Stilen är högtravande deklamatorisk i Senecas anda. Versen är beströdd med latinska citat, särskilt från Horatius, och det finns gott om hänsyftningar till klassiska källor, i synnerhet Ovidius Metamorfoser.Erik Frykman: Shakespeare sid 65fAllan Bergstrand: Inledning i Richard III, Titus Andronicus sid 148
Kritik