Johanna I av Neapel

Johanna I av Neapel (italienska: Giovanna d'Angiò, Giovanna I), född 1327 i Neapel, död 27 juli 1382 i Muro Lucano, var regerande grevinna av Provence, regerande drottning av Neapel (egentligen fastlandsriket Sicilien) och titulärdrottning av Jerusalem mellan 1343 och 1382.

Johanna I ärvde tronen av sin farfar efter sin fars tidiga död, och stod under de första åren under förmyndarregering. När hennes första, ungerska, make mördades 1347, anklagades hon av kungen av Ungern för att stå bakom mordet för att kunna gifta sig med sin andra make. Det ledde till att Neapel ockuperades av Ungern och Johanna flydde till påven, som förklarade henne oskyldig till mordet. Hon och hennes andre make lyckades tillfälligt erövra Sicilien. Hennes regering beskrivs i allmänhet som framgångsrik, och gynnade kultur och köpmanskap. Den präglades dock också av kungamaktens ständiga strid mot upproriska baroner och den instabilitet som orsakades av hennes brist på arvingar trots flera äktenskap.

Efter att tidigare haft en nära relation med påvedömet, hamnade Johanna på kollisionskurs med den nyvalde påven, som stödde hennes före detta tronarvinge Karl av Durazzo, och ställde sig på den franska motpåvens sida under påveschismen 1378. Det ledde till att hon bannlystes, och att Karl av Durazzo kunde invadera Neapel, avsätta och döda henne. Johanna beskrevs under sin samtid som en kultiverad skönhet och centralfigur i ett riddarhov, men också som en syndig förförerska som mördat sin make för att kunna gifta sig med älskare, och synen på henne som person var ambivalent.

Biografi

Tidigt liv Johanna var den äldsta av två döttrar till hertig Karl av Kalabrien av huset Anjou (1298–1328) och Maria av Valois (halvsyster till Filip VI av Frankrike). Hennes föräldrar avled båda kort efter varandra under hennes barndom, och hon och hennes systrar uppfostrades av sina farföräldrar. Hon fick en avancerad utbildning. Hon uppfostrades av Filippa da Catania.

Hennes far hade varit tronarvinge, och vid hans död blev Johanna sin farfars tronarvinge. Kung Robert lät officiellt utnämna henne till tronarvinge, och hennes syster till arvinge efter hennes och hennes eventuella barn. Hennes status som tronarvinge var inte helt okomplicerad. Kungen av Ungern hade arvsrätt till Neapel. Hans arvsrätt tillhörde en äldre släktgren, och ansåg därför att denna borde gå före Johannas arvsrätt.

År 1334 trolovades Johanna med sin kusin Andreas (Endre) av Ungern (son till Karl I Robert av Ungern), som också genast fick bosätta sig i Neapel. Enligt överenskommelsen skulle kungen av Ungern acceptera Johannas arvsrätt om hon gifte sig med Andreas, som också skulle krönas vid hennes sida. Det specificerades inte om Andreas skulle krönas till hennes medregent eller enbart krönas som prinsgemål, men detta var avsiktligt, eftersom det gjorde att Ungern lättare kunde acceptera kompromissen.

Första regeringsperioden När Johannas farfar, kung Robert den gode av Neapel, avled år 1343 följde den sextonåriga Johanna honom på tronen. Hon blev kungarikets första kvinnliga monark, och hennes syster blev hennes officiella tronarvinge. Strax efter hennes trontillträde fullbordade hon på sin farfars önskan äktenskapet med Andreas, något som också gjorde det giltigt. Eftersom Johanna inte var myndig, sattes hon under förmynderskap bestående av en förmyndarregering där hennes farmor änkedrottning Sancha hade en plats. Denna förmyndarregering ersattes 1344 av en prelat utsedd av påven, då kungariket Neapel var en påvlig vasallstat.

Äktenskapet mellan Johanna och Andreas var inte lyckligt. Johanna beskrivs som vacker, intelligent, bildad och viljestark. Andreas beskrivs inte som attraktiv eller bildad, och han hade gjort sig impopulär i Neapel. Han uppfattades som en utlänning, då han omgavs sig med ungrare, och influerades av både inhemska och utländska fiender till Johanna. Det ungerska inflytandet i Neapel ledde snart till konflikter, och 1345 mördades Andreas. Johanna anklagades för delaktighet i mordet. Det är okänt vem som var skyldig till mordet. Påven utsände en påvlig legat som företog en hemlig utredning och sedan lämnade Neapel. Johanna lät därefter tillsätta en utredning, som hon sedan lät utföras av en oberoende tredje part med fullmakt att agera utan hennes vidare inblandning. Denna domare lät sedan avrätta Johannas egen barnsköterska Filippa da Catania och dennas dotter för mordet.

År 1347 ingick Johanna äktenskap med sin kusin Ludvig av Taranto, son till titulärkejsarinnan av Bysans, Katarina II av Valois-Courtenay och hennes make Filip I av Taranto, som tillhörde en yngre gren av huset Anjou. Ludvig beskrivs som mycket stilig och det var känt att Johanna och Ludvig, som växt upp tillsammans, alltid hade tyckt om varandra. Det gick därför rykten i hela Europa att Johanna och Ludvig tillsammans hade mördat Andreas för att kunna gifta sig.

Inte lång tid därefter invaderades Neapel av Andreas bror Ludvig I av Ungern, som hävdade sina anspråk till tronen och motiverade sin invasion med att Johanna hade mördat hans bror. Ludvig ockuperade Neapel medan Johanna flydde till grevedömet Provence, som var hennes egen riksdel i hennes egenskap av grevinna av Provence. Även hennes syster och arvinge gjorde henne sällskap i Provence. Johanna och hennes make mottogs sedan högtidligt vid påvehovet i Avignon, där Johanna försvarade sin oskuld till mordet på sin make inför påven. Påven förklarade Johanna inte bara oskyldig till mordet utan "ovanför misstanke", och ungerska kungens ockupation av Neapel för olaglig. Under sin vistelse där sålde hon Avignon, som tillhörde grevskapet Provence, till påvestolen.

Andra regeringsperioden Tack vare medling av påven Innocentius VI kunde Johanna återvända till Neapel 1352, där hennes make framgångsrikt kunde driva ut inkräktarna. De mottogs med entusiasm, då den ungerska ockupationen hade varit hård och avskydd, samtidigt som digerdöden försämrat situationen. När freden slutligen var säkerställd, lät Johanna slutligen arrangera kröningen av sig själv och sin make. Hon valde att kröna Ludvig till sin medregent jure uxoris. Deras gemensamma regering och relation beskrivs länge som lycklig och framgångsrik. Johanna gynnade kultur, bildning och köpmanskap och bekämpade landsbygdens rövarband och hävdade kungamakten mot adeln.

Ludvig beskrivs som en talangfull militär, som effektivt försvarade Johannas regering mot inre och yttre fiender. När freden i kungariket Neapel var säkrad, attackerade Ludvig Sicilien. Sicilien hade tidigare tillhört kungariket Neapel, och det var en traditionell ambition för Neapel att återta Sicilien. Ludvig erövrade framgångsrikt nästan hela Sicilien. Johanna gjorde Ludvig sällskap på Sicilien, där de framgångsrikt kunde kröna sig till drottning och kung av Sicilien. När ett uppror utbröt i Neapel, tvingades paret dock överge projektet att erövra Sicilien för att kunna slå ned upproret i Neapel. De återställde freden i Neapel, men förlorade kontrollen över Sicilien.

År 1362 avled Ludvig av Taranto. Äktenskapet hade varit dåligt under de sista åren, och det beskrivs att Ludvig slutade vara en god äkta make så snart det inte längre fanns några krig att ägna sig åt, och att han då började bedra henne. Hon tillråddes att gifta om sig så snart det var möjligt. Hon hade inga överlevande barn i något av sina två äktenskap, och behövde en arvinge. I hennes fall tillkom också problemet med hennes kön; som kvinna ansågs hon behöva en man för att kunna strida åt henne, och eftersom hon var ung och ansågs vara vacker, skulle hon utsättas för rykten att ha älskare om hon inte gifte sig.

Johanna ingick tredje gången äktenskap med titulärkungen Jakob IV av Mallorca. Jakob IV levde som landsflyktig vid hennes hov sedan han hade mist sitt eget kungarike till en rival. Han beskrivs som ung och vacker och utgjorde inget politiskt problem. Johanna gav honom inget politiskt inflytande i Neapel, men gav honom stöd i hans projekt att återvinna Mallorca. Han tillbringade hela deras äktenskap med att strida som legosoldat i Frankrike och Spanien i en fruktlös kamp för att återerövra Mallorca. När han tillfångatogs 1367 betalade hon lösensumma för honom, men då han genast gav sig av igen så snart hon fått honom frigiven, var äktenskapet i praktiken upplöst. Under flera år saknade hon dock kunskap om han levde eller inte, något som skapade en del problem eftersom hon saknade arvingar och inte kunde gifta om sig förrän hon visste om han var död.

Johanna mottog tre gånger besök av heliga Birgitta: 1367, 1371 och 1373. Under det andra besöket ryktades Johanna ha en kärleksaffär med Birgittas son Karl, som omfamnade och kysste Johanna då han presenterades för henne eftersom han tappade fattningen på grund av hennes skönhet, och som sedan träffade henne så ofta att det ryktades att de planerade att förhandla om skilsmässor gifta sig. Birgitta påpekade att Karl var gift i Sverige, och kort därpå avled Karl i hastig sjukdom, varpå Johanna gav honom en praktfull begravning. Birgitta gav Johanna en förmaning om att leva ett liv i botgöring och klagade över livsstilen i Neapel, bland annat på hur slavarna behandlades.The beautiful queen, Joanna I of Naples. by Dale, Darley, 1910. Publisher New York, Dodd, Mead and company. s. 256-62 Johanna gav en slav, Katarina Magnussadotter, till gåva till Birgitta, och denna slavinna blev sedan nunna i Vadstena kloster.

År 1375 meddelades hon att Jakob var död, och det blev då möjligt för henne att gifta om sig. Vid denna tidpunkt tvingades Johanna utkämpa en långvarig strid med den upproriska hertigen av Andria i Neapel; Provence plågades av rövarband och hertigen av Savojen anföll och erövrade en del av hennes domäner vid Avignon. Hennes rådgivare ansåg att det vore klokt för henne att gifta om sig för att ha en man som kunde fungera som hennes befälhavare. År 1376 ingick Johanna ett tredje äktenskap, denna gång med prins Otto av Brunswick-Grubenhagen. Otto var en legosoldat - en kondottiär - som vid denna tid sedan länge varit verksam i Italien, levde vid hennes hov i Neapel och beskrivs som stilig, hederlig och kompetent, och deras relation beskrivs som lycklig. Johanna var då 48 år gammal och fick inga barn med Otto.

Frågan om tronföljden blev alltmer angelägen när det blev tydligt att Johanna aldrig skulle få några överlevande barn. Trots fyra äktenskap lyckades hon emellertid inte få någon tronarvinge. Hennes son med Andreas, Karl Martell, hade dött vid späd ålder 1348. Hennes dotter med Ludvig avled även hon i späd ålder, och hon fick inga barn i sitt tredje eller fjärde äktenskap. Hon adopterade en släkting, Karl av Durazzo, och arrangerade år 1369 ett äktenskap mellan honom och sin systerdotter Margareta av Durazzo, i tanken att de skulle efterträda henne vid hennes död. Hennes relation till Karl blev dock allt sämre, då Karl tjänstgjorde som legosoldat under hennes fiende kungen av Ungern.

Avsättning Flera faktorer bidrog till Johannas avsättning. När Johanna 1376 gifte om sig, hamnade hon i omedelbar konflikt med sin adopterade arvinge Karl av Durazzo. Trots att Johanna var nära femtio, såg hon ung och vacker och hälsosam ut, och enligt tidens sätt att se ansågs det därför möjligt för henne att få fler barn. Karl av Durazzo, som länge haft ett ansträngt förhållande till Johanna därför att han mot hennes vilja tjänade som legosoldat hos hennes fiende kungen av Ungern, hamnade genom hennes giftermål i öppen konflikt med henne.

Strax före utbrottet av den stora schismen 1378 valdes Urban VI till påve. Han kom från Neapel, men han var bror till hertigen av Andria, en nepolitansk adelsman som i många år hade lett ett uppror mot Johanna. Urban VI allierade sig med Karl av Durazzo och kungen av Ungern mot Johanna. Johanna ställde sig i sin tur på den franskstödde motpåven Clemens VII:s sida.