Bibeln (grekisk koine: τὰ βιβλία, tà biblía, 'böckerna') är benämningen på de heliga skrifter som utgör grundläggande textsamlingar inom kristendomen och, delvis i annan form och avgränsning, judendomen. Inom judendomen används vanligen benämningarna Tanakh eller den hebreiska bibeln. Bibeln är en av världens mest publicerade böcker och ges ut globalt i cirka 100 miljoner exemplar per år.
Inom kristendomen används Bibeln i gudstjänster, är grund för kyrkans verksamhet såsom kyrkoåret och används för privat läsning. Den består vanligen av två delar: Gamla testamentet och Nya testamentet. Gamla testamentets skrifter motsvarar till stor del den judiska Tanakh, men ordning, uppdelning och i vissa traditioner även omfattning skiljer sig. Texterna i Tanakh och Gamla testamentet är huvudsakligen skrivna på hebreiska med inslag av arameiska, medan Nya testamentets texter är skrivna på koinegrekiska.
Listan på vilka böcker som ingår i den kristna bibeln fastställdes genom bibelkanon under koncilierna i Hippo år 393 och i Kartago år 397 och förekommer första gången i Athanasios påskbrev från 367.
Listan över vilka böcker som ingår i Tanakh inom judendomen fastställdes successivt. Den Masoretiska bibeltexten är den standardiserade hebreiska textform som sammanställdes av masoreterna under tidig medeltid mellan 800- och 1100-talen.
Det finns flera frågor om bibelns tillkomst, om dess berättelsers faktiska underlag, traderingen till nedskriven text, författarskap och själva textens tillkomstprocess. Dessa behandlas inom den teologiska grenen isagogik, som söker klargöra de bibliska böckernas tillkomsthistoria samt hur den bibliska kanon kommit till.
Innehåll miniatyr|Elisabetbibeln på kyrkslaviska, utgiven år 1751. Den kristna Bibeln, även kallad "den Heliga Skrift", är uppdelad i Gamla testamentet och Nya testamentet; i protestantisk tradition omfattar den 66 böcker, 39 i Gamla testamentet och 27 i Nya testamentet, medan katolska och ortodoxa bibelkanon omfattar ytterligare gammaltestamentliga skrifter. Inom kristna traditioner har flera texter i Gamla testamentet tolkats som profetior om Jesus som Messias, medan samma texter tolkas annorlunda inom judendomen.
Den judiska Bibeln, Tanakh, består av 24 böcker. Dessa motsvarar till innehållet böckerna i det protestantiska Gamla testamentet, men är grupperade och ordnade på annat sätt. Den utgör judendomens centrala skriftsamling.
Gamla testamentet är Bibelns äldsta del och innehåller berättelserna om jordens skapelse, patriarkerna och Israels folks historia fram till och kort efter den så kallade Babyloniska fångenskapen. I Gamla testamentet återfinns också det bibliska Israels lagsamlingar, poesi och profetiska litteratur. Begreppen Gamla testamentet och Tanakh är därför inte helt utbytbara, eftersom kanonens omfattning, böckernas ordning och deras indelning skiljer sig mellan olika traditioner.
Nya testamentet består av 27 böcker och behandlar i Evangelierna Jesu liv och undervisning, i Apostlagärningarna den första kyrkans historia och i Breven (epistlarna) olika frågor om tro och församlingsliv. I Nya testamentets sista bok, Johannes uppenbarelse, skildras bland annat Kristi seger över Satan och den yttersta domen. I bokens avslutande visioner framträder det nya Jerusalem, där Gud och hans folk lever tillsammans. Denna del är specifik för kristendomen.
Nya testamentet
Nya testamentet omfattar i de flesta kristna traditioner 27 skrifter. Dessa är: 4 Evangelier (Matteus, Markus, Lukas, Johannes), Apostlagärningarna, 13 brev från aposteln Paulus (Romarbrevet, 2 brev till Korintierna, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, Första och andra Thessalonikerbrevet, 2 brev till Timoteos, Titusbrevet, Filemonbrevet), Hebreerbrevet, Första och andra Petrusbrevet, 3 brev från Johannes, Jakobs brev, Judas brev, Johannesapokalypsen (Uppenbarelseboken).
Denna bibelkanon växte fram gradvis, och en förteckning över just dessa 27 skrifter finns i Athanasios påskbrev från 367. Samma nytestamentliga kanon antogs vid de regionala kyrkomötena i Hippo 393 och Kartago 397.
Bakgrund Gamla testamentet på grekiska, Septuaginta, var redan en väl spridd publikation bland judar och icke-judar under Jesu tid i den hellenistiska världen, dvs östra Medelhavet. Apostlarna och Jesus hade läst gamla testamentet på grekiska, Septuaginta, i högre grad än på hebreiska.
Apostlarnas kristna mission och i synnerhet Paulus blev väldigt effektiv eftersom Septuaginta var välkänd, de refererade till den och i Nya testamentet finns hundratals direkta ordagranna referenser till Septuagintas texter och uttryck. Man övertygade såväl judar som icke-judar om kristendomen och Septuaginta blev det kristna fundamentet, det gamla testamentet tillsammans med Nya Testamentet skrivet på samma språk klassisk grekiska koine och de två blev en enhet, Bibeln.
Innebörden är att vid sidan om att beskriva Jesus handlingar, missionen och uttryck kom Nya Testamentet att i hög grad relatera till Gamla testamentet förutsägelser och uttryck.
Nya testamentets tillkomst
miniatyr|höger|stående|Matteus och ängeln, målning av Caravaggio (1602). Nya testamentet anses vara skrivet på klassisk grekiska (koine) mellan cirka år 50 och ett stycke in på 100-talet e.Kr. Den grekiska texten används fortfarande inom östligt ortodoxa kyrkan.
Texterna är skrivna av olika författare med olika syften mellan cirka år 50 och ett stycke in på 100-talet e.Kr. Tre av evangelierna tillskrivs apostlarna Johannes, Markus och Matteus, medan Lukasevangeliet och Apostlagärningarna tillskrivs Lukas. Epistelbreven, som ofta består av brev (epistlar), tillskrivs bland annat aposteln Paulus, aposteln Johannes och aposteln Petrus.
Vulgata är latinsk översättning, på beställning 382 e.Kr. av Påven Damasus I av Hieronymus i Rom färdig c. 390 e.Kr. och används i väster av Romersk-katolska kyrkan och senare Protestantismen.
Dessa har i sin tur översatts till en mängd språk. Under slutet av 1900-talet gjordes till exempel nyöversättningarna Bibel 2000 i Sverige och Nova Vulgata (latin) utgiven av Romersk-katolska kyrkan.
Gamla testamentet
Vilka skrifter som räknas till Gamla testamentets kanon skiljer sig mellan kristna traditioner. Den protestantiska kanon omfattar 39 böcker, vilka motsvarar de 24 böckerna i den judiska Tanakh men räknas och ordnas på ett annat sätt. Den romersk-katolska kanon omfattar 46 böcker. Till den hör, utöver de 39 böckerna, Tobit, Judit, Vishetens bok, Jesus Syraks vishet, Baruk, Första och Andra Mackabeerboken samt tillägg till Ester och Daniel; dessa skrifter och textavsnitt betecknas som deuterokanoniska.
I de ortodoxa kanontraditionerna är Gamla testamentets kanon inte avgränsad på samma enhetliga sätt som i protestantisk och romersk-katolsk tradition. Utöver de 39 böckerna används ytterligare skrifter från Septuaginta, och vilka ytterligare skrifter som ingår kan skilja sig mellan ortodoxa traditioner.
Vid kyrkomötet i Kartago år 397 antogs en förteckning över kanoniska böcker som, utöver de skrifter som senare kom att ingå i den protestantiska kanon, även omfattade bland annat Tobit, Judit, Vishetens bok, Jesus Syraks vishet samt Första och Andra Mackabeerboken. Förteckningen stod därmed betydligt närmare den gammaltestamentliga kanon som senare fastställdes inom den romersk-katolska kyrkan än den senare protestantiska kanon, även om vissa böcker grupperades och räknades annorlunda. De nordafrikanska kyrkomöten som behandlade kanonfrågan var regionala, och deras listor återspeglade enligt Pontifical Biblical Commission kyrkans bruk i väst.
Judiskt liv i Babylon
Under babyloniernas erövringar av Juda rike på 500-talet f.Kr. deporterades delar av befolkningen till Babylonien i den babyloniska exilen, och Jerusalems tempel förstördes omkring 587 f.Kr. Efter den persiske kungen Kyros II:s erövring av Babylon 539 f.Kr. fick de landsförvisade tillåtelse att återvända till Jerusalem och återuppbygga templet.
Exilen utgör en viktig historisk bakgrund till Hesekiels bok och kapitel 40–55 i Jesajas bok, där Jerusalems fall, tillvaron i exil och hoppet om återvändande behandlas.
Gamla testamentets tillkomst
De skrifter i Gamla testamentet som ingår i den hebreiska bibeln tillkom under flera århundraden och är huvudsakligen skrivna på hebreiska, med vissa delar på arameiska. De innehåller äldre muntliga traditioner och skriftliga källor, som senare författare och redaktörer har sammanställt och bearbetat. De yngsta av dessa skrifter dateras till 100-talet f.Kr.
Vilka böcker som ingår i Gamla testamentet har beslutats flera hundra år senare och efter de grundläggande översättningarna gjorts. Samma skrifter som inom kristendomen kallas Gamla testamentet återfinns alltså även inom judendomen som en kanonisk skriftsamling med namnet Tanakh eller den Hebreiska Bibeln där böckernas inbördes ordning skiljer sig något från den inbördes ordningen i kristna biblar.
Dessa finns i tre huvudsakliga sammanställda och översatta versioner (som skiljer sig något, se Anno Mundi): Septuaginta (grekisk (koine) Ἡ μετάφρασις τῶν Ἑβδομήκοντα, De sjuttio (judiska skriftlärdas) översättning (titeln från latin septuaginta, sjuttio, ofta förkortat 70 i Romerska siffror, LXX), på beställning av Ptolemaios II Filadelfos 285–247 f.Kr.), från cirka 200 f.Kr, i Alexandria i det hellenistiska Ptolemeiska Egypten), en grekisk (koine) översättning och sammanställning, används av östligt ortodoxa kyrkan Vulgata (latin: Versio Vulgata, Den allmänna översättningen, på beställning 382 e.Kr. av Påven Damasus I) latinsk översättning av Hieronymus i Rom färdig 405 e.Kr. och ersatte Septuaginta i väster i Romersk-katolska kyrkan och senare Protestantismen, dvs används av västlig kristendom Masoretiska bibeltexten (MT eller 𝕸; hebreiska: נוסח המסורה, latiniserad: Nusakh Ham'mas'sora) är den hebreiska och arameiska texten i de 24 böckerna i den hebreiska bibeln (Tanakh) inom rabbinsk judendom, sammanställning mellan 600-talet och 900-talet e.Kr., används i synagogor sedan dess. Tanakh har varit utgångspunkten för i stort sett samtliga modernare såväl judiska som kristna översättningar av Gamla testamentet.
Dessa har i sin tur översatts till en mängd språk.
Septuagintas centrala roll Enligt den antika tradition som återges av bland andra Josefus tillkom Septuaginta för den grekiskspråkiga judiska befolkningen i Ptolemeiska Egypten, där många judar använde koinegrekiska snarare än hebreiska eller arameiska.
Översättningen tillkom i Ptolemeiska Egypten och gjorde de judiska skrifterna tillgängliga på grekiska. Genom grekiskans utbredning kom Septuaginta att användas bland grekiskspråkiga judar i olika delar av den hellenistiska världen. Septuagintas ställning inom judendomen förändrades senare, samtidigt som den fick stor betydelse inom den framväxande kristendomen.The Septuagint: The Translation That Accidentally Created Christianity https://www.youtube.com/watch?v=IjUAL_FaCBg
Under det första århundradet var grekiska och arameiska utbredda språk bland judar i Palestina och diasporan, medan hebreiska också användes i religiösa och andra sammanhang. Septuaginta gjorde de judiska skrifterna tillgängliga på grekiska för dem som använde detta språk.
Septuaginta hade stor betydelse för de tidiga kristna författarna, och många citat och anspelningar på Gamla testamentet i Nya testamentet ligger nära Septuagintas grekiska text. Därigenom kom Septuaginta att få en viktig roll i den tidiga kristna missionen och i den kristna användningen och tolkningen av de judiska skrifterna. Den användes i stor utsträckning av den tidiga kyrkan och fick en särskilt bestående ställning inom den östliga kristendomen, medan andra texttraditioner och översättningar, däribland Vulgata, senare fick större betydelse i västkyrkan.
Kanon, texttraditioner, översättningar Septuaginta och den rabbinska judendomen