Nils Larson i Tullus (i riksdagen kallad Larson i Tullus), född 7 oktober 1822 i byn Tullus i Näskotts socken, Jämtlands län, död 3 juli 1896 i Näskotts församling, var en jämtsk bonde och frisinnad politiker. Han var ledamot av bondeståndet 1850–1866 samt dess siste talman 1862–1863 och 1865–1866. Han var vidare ledamot av andra kammaren 1867–1878 och 1887 samt ledamot och emellanåt även ordförande i Jämtlands landsjämnadsting och senare i Jämtlands läns landsting under större delen av sitt liv.
Uppväxt och familj Nils Larson föddes på sin fars gård i Tullus i Näskott, i Storsjöbygdens Jämtland. Han var son till den jämtske riksdagsmannen och forbonden Lars Olofsson och hans hustru Elisabet Nilsdotter. När Larson fortfarande var ett litet barn år 1823 uppstod en eldsvåda i Larsgården då hyvelspån efter snickare antändes. Tack vare den femtonåriga barnflickan Ingeborg Kingstedt räddades Nils Larson från en för tidig död.
När Larson fyllde tio år 1832 begav han sig till Frösön för att studera på Frösö trivialskola. Nils Larson siktade inte på att bli ämbetsman eller präst utan ville bli lantbrukare och forbonde. När han anlände till trivialskolan sattes han i den praktiskt inriktade apologistklassen. På skolan lärde sig Nils bland annat tyska. Under sin tid på skolan antog han efternamnet Lindgren. När han efter fem år återvände hem återtog han efternamnet Larson. Han fortsatte därefter med självstudier i främst historia och geografi samtidigt som han bistod sin far på gården.
1843 dog fadern och Nils tog tillsammans med sin mor över gården. Året därefter gifte han sig med Ingeborg Nilsdotter och deras första son Lars föddes 1845. Nils Larson tog 1846, 23 år gammal, formellt över gården.
Karriärens inledning Efter att folkskolestadgan utfärdats 1842 började Larson engagera sig i sockenpolitik och blev invald i Näskotts sockens första skolstyrelse. Samma år som han blev hemmansägare blev han invald som sockenombud i Jämtlands landsjämnadsting. Larson försökte tidigt påverka rikspolitiken. År 1844 uppmanade han sin svåger, tillika riksdagsmannen Olof Nilson i Tomte att verka för att jämtska forbönder skulle få införa varor från Norge. Nils Larsons vältalighet och skärpa gjorde honom respekterad inom det jämtska landstinget och efter en debatt 1849 steg landshövding Jacob Axel Dahlström upp och sade "Här hafva vi ett riksdagsmannaämne som kommer att göra Jämtland heder".
Ett år senare, den 28 augusti 1850 fick Larson förtroendet att företräda bondeståndet för Norra Jämtlands domsaga i riksdagen.
De första riksdagsåren Som riksdagsman skiljde sig Nils Larson från många av sina samtida kolleger. Han hade som politiker en helhetssyn och ämnade med sin politik att utveckla hela Sverige. Hans första riksmöte inleddes den 15 november 1850 och han var aktiv redan från start. Larson ansåg att statens medel skulle användas ytterst sparsamt och när en debatt fördes angående huruvida kronprinsessan Lovisa skulle erhålla ett extra anslag på 18 000 riksdaler framförde Larson att kronprinsen (Karl XV) "kunna värdigt underhålla sig och sin gemål, utan att ytterligare betunga den af skatter nedtryckta nationen". Nils Larson deltog även i en rad debatter och ifrågasatte ständernas beslut att anslå mer pengar till kronprinsparets giftermål. Han deltog även i diskussioner angående jaktstadgan, fyrar längs västkusten, väganslag, lärlingsutbildning och fångvårdskostnader. Vidare agiterade han för avskaffandet av bördsrätten; "enligt min tanke bör allt ont och förnuftsvidrigt uppryckas med rötterna, såvida man ej vill utsätta sig för att det gamla ogräset ska skjuta upp". Larson ville även att böndernas särskilda pålagor gällande finansieringen av försvaret skulle upphöra. Han underströk även att "Jemtland i afseende till hårdt klimat, föga bördig jordmån, gles befolkning, dyra arbetslöner samt brist på afnämare och närbelägna afsättningsplatser för ortens produkter, mer än någon annan af Sveriges prowinser saknade utvägar att utföra alltför tryckande prestationer". Nils Larson ville även inrätta en lantbruksskola i Jämtland, något som han senare fick gehör för i och med bildandet av en lantbruksskola i Ope 1862, vilken idag lever vidare i Åsbygdens naturbruksgymnasium.
Vid den här tidpunkten var bondeståndet i hög grad konservativt, detta som ett led i motreaktionen mot den franska februarirevolutionen från 1848. Nils Larson ville däremot arbeta i liberal och reforminriktad anda. Ledarna för de konservativa strömningarna inom bondeståndet var talmannen Nils Strindlund och Ola Månsson i Gårdslösa. De som motsatte sig deras kotteri var en grupp på 38 ledamöter, Nils Larson inkluderad. De 38 kom överens om tre övergripande politiska målsättningar, att hushålla med statens medel, att verka för en representationsreform och att skapa en motvikt till kotteriet. Gruppen bestående av de 38 ledamöterna såg tidigt Pehr Sahlström som sin inspiratör och ledare (trots att han inte deltog vid något möte). Men allt eftersom tiden gick fick gruppen en egen ledare i Nils Larson.
I slutet av 1850-talet hade gruppen tagit över ledningen av bondeståndet och Larson verkade för både konventikelplakatets och husagan avskaffande 1858.
Landsting i hela Sverige Samma år instiftades en femmannautredning, kommunalkommittén, som hade i uppdrag att utarbeta förslag till reformer på det kommunala planet. Som den ende bonden, och den enda landstingsledamoten, ingick Nils Larson i utredningen. Larson hade haft som hjärtefråga att instifta landsting i hela Sverige när han kom till Riksdagen. Efter 1853 var det även något som hela bondeståndet ville. Larson ville instifta landsting i hela Sverige.
Bondeståndets talman Den 21 oktober 1862 utsågs Nils Larson till bondeståndets talman och ersattes i riksdagen av sin bror, Olof Larson i Tullus. Samma år klubbade han förslaget från kommunalkommittén och landsting inrättades i hela landet. Under arbetet i kommittén försökte Larson förmå de övriga ledamöterna att begränsa fyrkskalan för de nya landstingen, för att minska maktkoncentrationen. I öppnandet av Riksdagen 1862 tog han i sitt tal upp betydelsen av den nya kommunallagen.
Det låg i såväl Nils Larsons som i Bondeståndets intresse att driva på utvecklingen i liberal riktning och avskaffa ståndsriksdagen. Som talman kunde Nils Larson påverka regeringen med Louis De Geer och Johan August Gripenstedt. Under åren då Nils Larson var talman skedde mycket i svensk politik. En ny strafflag antogs, total näringsfrihet infördes, en modern banklagstiftning kom till med mera.
Rättvisa och frihet i världen 1863 skedde ett uppror i Polen mot det tsaristiska Ryssland. Året innan hade tsar Alexander II avskaffat alla minnesfester över ryska militära segrar, utom den till minne av slaget vid Poltava. I Sverige anordnades så kallade Poltavafester runt om i landet. Ryssland ansågs alltjämt som ett stort hot mot liberala och demokratiska principer. Ett starkt Skandinavien och ett pånyttfött Polen skulle stå emot "hotet från öst". Många kom att engagera sig i Polen och det polska folkets frihetskamp, så även Nils Larson i Tullus. Då exilledaren furst Konstantyn Czartoryski gjorde en rundresa i landet bjöds han på audiens hos Karl XV och en stor middag hölls i börssalen. Nils Larson deltog vid middagen och mottogs av hurrarop när han gick i spetsen för den nu startade insamling till den polska frihetskampen genom att donera 500 riksdaler av hans talmansarvode. Larson satt även som ordförande vid ett solidaritetsmöte för "Polens kämpande folk" som hölls i Stockholm. Czartoryski blev mycket rörd och sade att om Polen haft ett så fritt bondestånd så skulle landet vara självständigt.
Under samma år, 1863, vistades anarkisten Michail Bakunin (som även han var engagerad i Polen) i Stockholm och hotades av regeringen med utvisning, något som liberalerna i samtliga stånd motsatte sig. En fest hölls den 28 maj för Bakunin för att markera vikten av avskaffandet av passtvånget som skett tidigare. Nils Larson i Tullus deltog vid festen och var en av dem som festtalade.
Friare handel Nils Larson var forbonde och visste hur betydelsefullt det var att handla över gränserna. Han visste hur centralmakten vid ett flertal tillfällen hade försökt stävja denna handel. Anläggandet av Östersunds stad 1786 var ett sådant beslut av centralmakten, om än ett misslyckat sådant ur protektionistisk synvinkel. Larson tillhörde en gammal jämtsk forbondesläkt. Såväl hans far som hans farfar hade, likt honom själv, gjort upprepade resor över Kölen till Tröndelag, främst till Levanger. Under ståndsriksdagen 1857 argumenterade Nils Larson i en debatt för avskaffandet av skråväsendet. I debatten liknande han "skrå-andan" vid "sköldpaddan i sitt skal", som omgärdar sig med "förbud och allehanda hinder, för att skydda sig mot den fria konkurrensen, dess svåraste fiende". Under den här tidpunkten var tulldebatten påtaglig och Larson argumenterade ständigt för sänkta tullar. 1860 slöt Frankrike och Storbritannien ett frihandelsavtal, Cobdentraktaten. Finansminister Johan August Gripenstedt, som visste att han hade en frihandelsvän i Nils Larson, sökte dennes stöd när riksdagen skulle behandla frihandelstraktaten. Larson agerade för att få med sig hela Bondeståndet att ställa upp bakom traktaten. Han stötte på ett visst motstånd då många ledamöter ville se till sina egna provinsiella intressen. Men arbetet fortskred och Sverige anslöt sig 1865 till Cobdentraktaten.
Representationsreformen En ny representation hade man från bondeståndet önskat under hela 1800-talet. Så även Nils Larson som 1860 tillsammans med riksdagskollegan Gunnar Erikson i Mörviken (västra Jämtland) organiserade namninsamlingar runt om i Jämtlands socknar. När Louis De Geer lämnat ett förslag om en ny representation mobiliserade reformvännerna runt om i landet. Bondeståndet under Nils Larson var den starkaste kraften i det hela. Under våren 1865 drog möteskampanjen igång, i hela landet organiserades 150 opinionsmöten. Så även i Jämtland och Nils Larson talade i Östersund där deltagandet var stort och argumenterade för sin sak. Alla var emellertid inte positiva. I Sollefteå i Ångermanland hölls ett protestmöte lett av Nils Strindlund. Men den 4 december kunde Nils Larson i Tullus, som bondeståndets siste talman, ro representationsreformen i land.
Ny riksdag Det första valet till Tvåkammarriksdagen hölls på sensommaren 1866 och Nils Larson fick nytt förtroende att företräda sin hembygd som ledamot i andra kammaren för Norra Jämtlands domsagas valkrets (åren 1870–1878 för Ragunda, Revsunds, Brunflo och Rödöns tingslags valkrets). Då Gustaf Lagerbjelke (den siste Lantmarskalken) utsågs till första kammarens talman, ansåg många att det föreföll naturligt att Nils Larson skulle utses till andra kammarens första talman. Formellt utsåg kungen talmannen, i praktiken var det regeringen som gjorde det. Nils Larson hade samarbetat nära med Louis De Geer, (regeringschef, tillika justitieminister), men De Geer ansåg att det vore att gå alldeles för långt att utnämna en bonde till talman av andra kammaren. I sina memoarer förklarar han emellertid varför Nils Larson i Tullus inte utsågs till andra kammarens förste talman;
Vid tidpunkten fanns det de som ansåg att representationsreformen skulle leda till ett "bondevälde", något som De Geer förnekade. Han menade att om han utnämnde Lars Nilson till talman skulle kritiken bekräftas. Istället erbjöds Nils Larson att bli vice talman, men det hade han ingen önskan att bli utan valde att vara "vanlig riksdagsledamot". Förste talman blev istället den konservative Anton Niklas Sundberg som aktivt bekämpat representationsreformen.
Ministeriella partiet Den första kammaren hade blivit en mycket konservativ församling och många av de radikala och liberala ledamöter som drev på för representationsreformen blev inte invalda i andra kammaren. Rykten gick om planer att försöka störta ministären.