Försvenskning är ett mångtydigt begrepp. Det kan syfta på att ett lånord från ett annat språk får en stavning som är anpassad till svenskt skrivsätt. Det kan också syfta på att svenskt språk och svensk kultur förs in bland en befolkning med ett annat språk, genom en medveten politik eller genom språkbyte.
Som beteckning på en politik började ordet användas mer allmänt i slutet av 1800-talet, framför allt om finnbygden i Norrbotten och om samerna. I Tornedalen genomfördes försvenskningspolitiken främst i skolan, och den granskades 2020–2023 av en statlig sannings- och försoningskommission. I Finland försvenskades delar av den finsk- och tyskspråkiga befolkningen från medeltiden och framåt.
Lånord Äldre exempel på försvenskade lånord är fåtölj av franskans fauteuil och byrå av franskans bureau. Nyare exempel är dejta efter engelskans date och sajt efter engelskans site. Orden är belagda i svenskan sedan 1992 respektive 1995. Verbet mejla förekommer vid sidan av stavningen maila. Ordet najs är en försvenskad variant av engelskans nice.
Förslag till nya försvenskade stavningar har ibland mötts av löje. Ett exempel är rejv för rave, som Dagens Nyheters språkvårdare Catharina Grünbaum föreslog för tidningen i slutet av 1980-talet. Förslaget väckte stor uppmärksamhet och fick både kritik och stöd. Förslaget bidrog till att liknande stavningar blev vanligare i Dagens Nyheter och i andra medier.
Begreppshistoria miniatyr|Skåne, Blekinge och Halland. Om integrationen av dessa landskap i slutet av 1600-talet användes ordet uniformitet. Begreppet försvenskning har använts både av dem som bedrev politiken och av senare forskare. Det har många möjliga innebörder, bland annat språkliga, kulturella, geografiska, ekonomiska, ideologiska och politiska. Ordet kan avse både genomförandet av en assimileringspolitik och själva assimileringsprocessen.
Begreppet föregicks av ordet uniformitet. Svenska myndigheter talade i slutet av 1600-talet om uniformitet när de beskrev hur Skåne, Blekinge, Halland och övriga tidigare danska landskap skulle integreras i riket och assimileras kulturellt.
Hur långt 1600-talets integrationspolitik syftade bedöms olika inom forskningen. Inom den svenska konglomeratstaten förekom tidvis strävanden efter homogenisering. De stötte på hinder, bland annat i form av mäktiga och välorganiserade regionala eliter, och de följde ingen övergripande plan. Intresset för likriktning var störst under det karolinska enväldet. En fullbordad integration ledde till en enhetsstat och inte till en nationalstat. Enhetsstaten eftersträvade främst enhetlighet i lag, förvaltning och politik, inte i etnicitet, kultur eller språk. Religion, lag, språk och seder räknades som fyra sammanhållande band. Om ett av dem fattades sågs det i regel som en brist som gick att leva med. Skåneprovinserna integrerades helt i riket först sedan befolkningen under ett krig på 1670-talet hade visat sig illojal mot den nya överheten. Fullständig blev integrationen efter skånska kriget, sedan enväldet införts efter 1680. Provinserna fick då svensk lag, rättskipning och privilegier samt representation i riksdagen. I äldre forskning med nationalistisk prägel framställdes införlivandet som ett försök att göra danskarna till svenskar. Den bilden stämmer inte med hur historiker i dag ser på införlivandet.
Mot slutet av 1800-talet betecknades de statliga åtgärderna uttryckligen som försvenskning. Ordet fick då en vidare spridning. Det syftade på att svenskt språk och svensk kultur skulle föras in i den så kallade finnbygden i Norrbotten och bland samerna. Sammanhanget var nu mer utpräglat nationalistiskt än på 1600-talet. I Sverige kom begreppet främst att gälla språkets roll för en kulturellt enhetlig nationalstat. Både ordet och språket fick en ideologisk och symbolisk laddning som var ny. Begreppet var vanligt bland aktörer inom statsapparaten. Deras mål kring sekelskiftet 1900 var en nationell kultur för hela landet, byggd på svenskt språk och svensk kultur.
Samtida aktörer använde också andra benämningar. Ludvig de Vylder kallade liksom andra arbetet för ”det svenska upplysningsarbetet”. I ett brev 1901 skrev han att arbetet i finnbygden borde betraktas som folkbildning och inte som försvenskning. Han tillade att ”försvenskning är lika omoralisk som russifiering och förtyskning”.
Efter första världskriget kom själva begreppet försvenskning delvis att ifrågasättas, vilket hängde samman med påtryckningar från omvärlden. I praktiken fortsatte politiken och dess verkningar, eftersom den infrastruktur som byggts upp för den fanns kvar.
Begreppet i forskningen Inom sociolingvistisk forskning har försvenskningen beskrivits som ett projekt. Beteckningen framhåller att olika aktörer deltog i bygget av nationalstaten. Språkpolitik ska då förstås brett, som både uttalad och outtalad politik inom olika samhällsområden, så länge den haft följder för språket. Språket ses där som ett av de verkningsfullaste medlen för att införliva ett område i en nation. Enligt en annan uppfattning var den språkliga försvenskningen snarare en biprodukt av en bredare kulturell försvenskning när den svenska nationen växte fram.
En sådan språkpolitik vilar på en infrastruktur för försvenskning. Till den hör materiella anläggningar som järnvägar och byggnader för skola, försvar och förvaltning, men också sociala inrättningar som utbildningsväsendet och dess regler. Järnvägen i Norrbotten var tekniskt sett en transportled för malm söderut. I motsatt riktning underlättade den spridningen av svenskt språk, svensk kultur och svenskspråkiga lärare. En politik som förs samtidigt inom skola, försvar och kommunikationer kan verka systematisk och planerad, fast ingen central instans styr den.
Inom assimilationsforskningen skiljer man mellan transitiv och intransitiv assimilation. Den transitiva assimilationen görs mot en grupp eller en individ, medan den intransitiva görs av gruppen eller individen själv. När en assimilationsprocess väl har kommit i gång kan de två formerna påverka varandra.
Finland Medeltiden miniatyr|vänster|Åbolands skärgård. Finnarna i skärgården försvenskades sannolikt gradvis, men de finska ortnamnen levde kvar. I Åbolands skärgård försvenskades finnarna sannolikt gradvis, och detsamma gällde finnarna i Österbottens kustland. I skärgården levde de finska ortnamnen kvar. Den norra delen av skärgården försvenskades inte utan förblev tvåspråkig. På öarna öster om Skiftet fanns en finsk befolkning ännu på 1500- och 1600-talen, och den tycks ha uppgått helt i den svenska först efter stora ofreden.
Den nyländska adeln hade ett stort tyskt inslag, vilket berodde på närheten till Baltikum. De tyska släkterna blev snart svenska. De svenska släkterna bevarade däremot sin särprägel genom att ingå äktenskap på andra sidan Bottniska viken. Liksom i Åbo ökade den svenska befolkningsdelen i Viborg genom att finnar efter hand gick över till svenskan.
1600- och 1700-talen I Viborg gick under stormaktstiden både tysk- och finskspråkiga över till svenska. Kunskaper i svenska var ett medel för att avancera socialt. I Nystad blev svenska släktnamn på modet under 1700-talet. Seden började bland de förnämsta borgarna och nådde sedan de lägre samhällsskikten. Den som bytte till ett svenskt namn kunde ändå sakna kunskaper i svenska. Under 1700-talet var det framför allt städernas elit som försvenskades. I de svenskspråkiga kustsocknarna i Nyland krympte de finska minoriteterna, och i socknarnas norra delar blev byar svenskspråkiga.
miniatyr|Jakob Faggot föreslog 1745 att finnarna skulle lära sig svenska.
Under 1700-talet framfördes flera förslag om att försvenska allmogen i Finland. Under stora nordiska kriget ville Israel Nesselius, professor i Åbo, att allmogen skulle lära sig svenska och att nybyggare skulle flyttas dit från rikets västra del. Undantag skulle göras för ett par härader närmast Lappland. Nesselius ville även förbjuda bastubadandet. Han menade att det slösade med ved och var en främmande sedvänja, och att folket borde anpassas till svenska seder.
Jakob Faggot föreslog 1745 i en skrivelse till riksdagen att finnarna skulle lära sig svenska. Språkligt skulle de då bli lika svenska som de redan ansågs vara i sitt sinnelag. Lantmätaren Erik Tulindberg ville att barn i finskspråkiga bygder skulle få undervisning på svenska i klockareskolan och att predikan varje söndag skulle hållas på båda språken. Den finska deputationen vid riksdagen 1746–1747 förordade en sådan politik. Befolkningen i Finland ansågs vara för liten för att östgränsen skulle kunna försvaras. Deputationen hävdade att inflyttning från rikets västra del skulle underlättas om svenskan fick större spridning bland allmogen.
År 1750 frågade regeringen landshövding Gustaf Abraham Piper om Österbottens finskspråkiga allmoge kunde försvenskas. Piper avvisade tvång och var tveksam till hela tanken, men trodde att det kunde ge visst resultat om man anställde svensktalande klockare som undervisade på svenska. Med biskoparnas stöd uppmanades finskspråkiga föräldrar i österbottniska socknar med finskspråkig minoritet att sätta barnen i svensk skriftskola. Uppmaningarna framfördes vid biskopsvisitationerna. Svenskspråkiga i byar med finsk majoritet kunde omvänt uppmanas att välja finsk skriftskola. Uppgifter från 1804 visar att finskspråkiga föräldrar i Mustasaari och Gamlakarleby lät sina barn läsa på svenska. Sockenprästerna föredrog församlingar som var så enspråkiga som möjligt, eftersom det minskade deras arbete. I södra Finland ansåg prästerna inte att församlingsborna kunde försvenskas genom skriftskolan och gjorde inga försök. I Österbotten blev resultatet klent.
Någon omfattande språkkampanj bland allmogen kom aldrig till stånd under 1700-talet. Att försvenska allmogen var aldrig ett allvarligt menat politiskt alternativ. Bakom förslagen låg en syn på språket som ett redskap. Ett gemensamt språk skulle göra kontakterna mellan invånarna i rikets olika delar smidigare. Förslagen diskuterades men avfärdades som orealistiska. På landsbygden förändrades språkförhållandena åt båda hållen, så att både förfinskning och försvenskning förekom. Samtidigt förändrades de överlag lite. Den svenskspråkiga allmogens område på 1600-talet sammanfaller till stor del med det svensk- och tvåspråkiga Finlands landsbygd fyra sekler senare.
1800- och 1900-talen miniatyr|vänster|Nicolas Sinebrychoff. Ursprungligen rysk, släkten Sinebrychoff var en av de förmögnaste köpmannasläkterna i Helsingfors. Under den så kallade Åboromantiken förnekade E. G. Ehrström i uppsatsen ”Finska språket betraktat såsom nationalspråk” att kustbefolkningen bestod av ”försvenskade Finnar”. Han såg dem som svenskar både till språk och ursprung.
Inom handelseliten gick tysk- och ryskspråkiga liksom en del finskspråkiga över till svenska. Svenskan blev språket i partihandeln och förenade de ledande köpmännen oavsett bakgrund. Judarna i Helsingfors och Åbo övergick snabbt till svenska efter 1890-talet. Den judiska skolan i Helsingfors gick i slutet av 1920-talet över till finska som undervisningsspråk. Det ledde till att den judiska befolkningen snabbt förfinskades. I Viborg började länsadministrationen snart efter 1812 att arbeta på svenska. Skolorna där förblev tyskspråkiga till 1840-talet och blev då svenskspråkiga. Finskspråkiga arbetare och tjänstefolk hade länge flyttat till kusten och där övergått till svenska. Inflyttningen fortsatte, men assimileringen blev mindre omfattande än tidigare.
Språkbyten i båda riktningarna har skett bland mindre grupper. De har varit många, åtminstone i modern tid, men har påverkat antalet svenskspråkiga i liten grad.
Tornedalen Bakgrund miniatyr|Könkämä, Muonio och Torne älvar blev 1809 gräns mellan Sverige och Ryssland. Den finskspråkiga bygden kring älvarna delades därmed i två.