Karl X Gustavs polska krig (polska Potop szwedzki, litauiska Švedų tvanas; "svenska syndafloden") var ett krig främst mellan Sverige och Polen-Litauen som varade 1655–1660 och slutade utan tydlig segrare. Sverige hade många framgångar i början av kriget. Man intog stora delar av Polen-Litauen och många polacker gick över till den svenska sidan. Allteftersom kriget pågick ökade motståndet mot svenskarna, samtidigt som både Ryssland och Danmark förklarade Sverige krig och Karl X Gustav marscherade till Danmark. Även andra länder stödde Polen-Litauen. Vid krigets slut avstod Polen-Litauen från alla anspråk på den svenska kronan samt erkände Sveriges innehav av Estland, Ösel och Livland, men Sverige fick inga territoriella vinster i Polen-Litauen.
Bakgrund Situationen i Polen-Litauen I Polen härjade sedan 1648 ett uppror mot den polska regeringen. Upprorsmakarna, ledda av Bogdan Chmelnitskij, var främst kosacker och tatarer. Situationen förvärrades när Ryssland invaderade Polen-Litauen i juli 1654. Rysslands mål med kriget var att vinna land längs den polska-litauiska Östersjökusten sedan man vid freden i Stolbova med Sverige 1617 hade förlorat all tillgång till Östersjön.
Sveriges krigsförberedelser I Sverige, som just hade bytt monark efter att drottning Kristina abdikerat till förmån för sin kusin Karl X Gustav, planerade man för ett krig. Det fanns två alternativ. Det ena var att anfalla arvfienden Danmark som efter trettioåriga kriget och Torstensons krig var mycket svagt. I ett sådant krig skulle man försöka ta det rika Skåneland. Det andra alternativet var att anfalla österut, där Ryssland och Polen låg i krig med varandra. För den svenska utrikespolitiken var det viktigt att Ryssland inte fick makt över de polska kuststäderna. Samtidigt såg man Ryssland som ett verkligt hot mot Sverige, som när som helst skulle kunna slå till.
Polen-Litauen, med vilket Sverige tidigare hade ingått i en personalunion genom den gemensamme monarken Sigismund, var det tredje tänkbara landet att anfalla. Sedan Karl IX under statskuppliknande förhållanden avsatt kung Sigismund och satt sig själv på Sveriges tron försämrades förhållandet till Polen. Sigismund försökte nämligen, som plåster på såren, införliva Estland med det polska riket. Det var för hertigen en så stor provokation, att han omedelbart startade ett stort krigsföretag – det livländska fälttåget – med syfte att säkerställa Estland, som sedan Erik XIV:s tid betraktats som svenskt. Finska viken var svenskt vatten, och skulle så förbli.
Efter att Sverige tagit Riga från Polen, i det andra polska kriget, hade ett avtal slutits, ett vapenstillestånd i Altmark 1629. Stilleståndet hade förnyats 1635 i det så kallade fördraget i Stuhmsdorf på 26 år och skulle därmed gå ut 1661Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom, Gunnar Åselius: "Svenska slagfält". Wahlström & Widstrand, 2003. I realiteten var därför Polen och Sverige i krig med varandra eftersom ingen fred slutits. Polen besatt också de delar av Östersjökusten som inte var svenska. I mars 1655 beslutade riksledningen i Sverige att man skulle anfalla Polen.
Sverige hade ambitioner att lägga under sig de områden man ännu inte kontrollerade, bland annat Ost- och Västpreussen. 1654 hade polsk-ryska kriget utbrutit, och Karl X Gustav hade snart bestämt sig att ingripa, men var ännu inte helt säker om det var bäst att passa på att angripa Ryssland eller om ett angrepp på Polen för att försöka ta så stora delar av landet som möjligt. Att Polen vid den här tiden var i förfall var man på det klara med. Ett problem var dock att även andra länder, bland annat Brandenburg, hade intressen i de områden Sverige ville erövra. Christoph Karl von Schlippenbach förde under våren förhandlingar med Fredrik Vilhelm I av Brandenburg om en allians, och under sommaren 1655 pågick förhandlingar om det i Stettin. Sverige som företräddes av Johan Lillieström och Bengt Oxenstierna krävde Pommerellen och Västpreussen medan man hemlighöll sitt intresse för de ostpreussiska hamnarna. Brandenburgs motkrav var dock suveränitet över Ostpreussen, Ermland, storfurstendömet Litauen och området mellan Neumark och Preussen. Kraven uppfattades av Sverige som oproportioneliga och man framställde själv nu även krav på Memel och Pillau. Det ledde til att förhandlingarna strandade. En bidragande orsak var att Karl X Gustav fått vetskap om att Brandenburg även förhandlade om en allians med Nederländerna. Sverige och Nederländernas relation hade gradvis försämrats under de senaste åren, och landet var intresserade av att hindra att Östersjön förvandlades till ett svenskt innanhav.Översikt över Sveriges krig under 1600-talets senare hälft, Torsten Holm s. 9-11. Uppställning Soldater värvades från Europas många legoknektar samt från Sverige och Finlands befolkning. Dom senare rekryterades i en process kallad utskrivning. Fotsoldaterna organiserades i rotar om 6 man, korpralskap om 24, plutoner på 48, kompaniet på 96 och bataljonen på cirka 400 man. 1654 bestod ett svenskt infanteriregemente av två bataljoner som var och en bestod av fyra kompanier. Varje kompani hade 100 musketerare och 50 pikenerare. Ett kavalleriregemente skulle bestå av 1 000 man och 112 officerare. Det bestod av fyra skvadroner med ca 250 man per skvadron. Varje skvadron var indelad i två kompanier med 125 man vardera. På grund av sjukdomar, desertering och andra omständigheter så var det sällan styrkorna var fulltaliga i fält.
De första framgångarna miniatyr|stående|Karl X Gustav. Krigsplanen Den svenska planen var att anfalla med två arméer, en från väst och den andra från nordost. Fältmarskalken Arvid Wittenberg skulle gå in från Pommern med en armé om 14 000 man bestående främst av värvade trupper, samtidigt som Karl X Gustav skulle komma bakom Arvid Wittenberg med en armé på 15 000 man skeppade från Sverige. I nordost skulle Gustaf Horn och Gustaf Adolf Lewenhaupt gå in med 9 000 man från svenska Livland. Planerna på intåg i Polen omfattade svenska trupper på totalt omkring 40 000 man. Detta kan jämföras med den polska motståndararmén på omkring 200 000 man, av vilka 50 000 disponerades mot svenskarna.
Intåget Livländska armén stod under befäl av Magnus Gabriel De la Gardie, men han hade ingen kapacitet som fältherre, och befälet fördes därför av Gustaf Adolf Lewenhaupt. Armén stod inte färdig riktigt så snabbt som man hade önskat. En rysk här stod i början av juni vid Düna och hotade Dünaburg. Först 19 juni kunde Lewenhaupt med en mindre avdelning bryta upp från Riga och 1 juli erövrade han Dünabyrg, men truppen var för svag för att rycka in i Litauen, så gick han tillbaka till Kokenhusen på den svenska sidan, och närmade sig Riga. Magnus Gabriel De la Gardie som anlänt till Livland 13 juli, försökte förhandla med furstarna Radziwill om ett avtal att ställa Samogitien och Litauens ständer under svenskt beskydd, men detta ledde inte till några resultat. Först i början av augusti avsåg han att göra ett nytt försök till inbrytning. 4 augusti mönstrade han 7 000 man i Kokenhusen, och gjorde en rörelse in på polskt område och erövrade Birsen och vid Radziwillski blev de stående. Orsaken var att en stor rysk armé ryckt fram över Borisov och Minsk, och De la Gardie ville undvika strid med dessa. Armén i Livland förblev därför inaktiv året ut.Översikt över Sveriges krig under 1600-talets senare hälft, Torsten Holm s. 19-20.
Wittenbergs armé på cirka 17 000 man, de flesta värvade tyskar, bröt upp från Damm 5 juli, marscherade över Falkenburg där gränsen korsades till Tempelburg. Han vek därefter av söderut mot Netze och tågade mot vadstället vid Usch, där adelsuppbåden från vojvodskapen Posen och Kalisz samlats med en styrka av 15 000 man. Han hade dock med sig Hieronim Radziejowski som förhandlare, och genom dennes förhandlingar upplöstes trupperna och vojvodskapen med sina orter överlämnades till svenskarna. 16 och 17 juli korsade Wittenberg Netze och fortsatte 19 juli till Posen, vilken stad kapitulerade 20 juli. Vid Schroda uppfördes ett befästat läger som stödjepunkt för armén, som under de närmaste två veckorna bredde ut sig i de båda vojvodskapen. Därefter förflyttades armén ytterligare en bit österut efter Warthe till Konin. Här inväntades den kungliga armén.Översikt över Sveriges krig under 1600-talets senare hälft, Torsten Holm s. 20.
Den kungliga armén avseglade 9 juli från Dalarö ombord på en flotta om 40 örlogsskepp fördelad på tre svadroner under kungen, Carl Gustaf Wrangel och Åke Ulfsparre. Vindarna var gynnsamma och 15 juli landsteg man vid Peenemünde. Under resten av juli samlades trupperna i Stettin och Damm. Efter att ha fått rapporter om Wittenbergs framgångar, gav kungen order till livländska armén att rycka in i Litauen. Själv bröt han 31 juli upp för att förena sig med Wittenberg. Artilleriet som inte kunde röra sig lika fort hade under Gustaf Otto Stenbocks befäl sänts några dagar i förväg. Man passade över Czarnków och korsade Netze 6 augusti, och passerade Klecko och Gnesen innan han kom till Konin 14 augusti, och förenade sig med Wittenberg. Stenbock hade passerade en nordligare rutt över Usch, för att på vägen ta kontroll över Nakel. De förenade arméerna fortsatte därefter 15 augusti till flodövergången över Warthe vid Koło, där de slog läger.Översikt över Sveriges krig under 1600-talets senare hälft, Torsten Holm s. 20-22.
Samtidigt fick den svenska flottan order om att stationeras utanför den Polska kusten. Sverige hade höjt nu tonläget i förhandlingarna med kurfursten av Brandenburg, som kontrollerade kustområdet. Karl X Gustav ställde bland annat krav på 4 000 man understödstrupper och Pillau och Memel som säkerhet för en allians. Senare sänkte kungen sina fordringar och krävde endast att han svor vassaled för Ostpreussen. Några resultat kom dock inte till stånd.Översikt över Sveriges krig under 1600-talets senare hälft, Torsten Holm s. 22-24.