1948 års arabisk-israeliska krig, känt för israelerna som Frihetskriget (, Milkhemet Ha'atzma'ut) eller Befrielsekriget (, Milkhemet Hashikhrur), var den första i en serie av angreppskrig som riktades mot staten Israel från dess arabiska grannar, den arab-israeliska-konflikten.
Kriget inleddes med ett samlat arabiskt anfall dagen efter den israeliska självständighetsförklaringen, den 14 maj 1948. Striderna ägde främst rum på det tidigare Brittiska Palestinamandatets territorium, men även på Sinaihalvön och i södra Libanon. Kriget avslutades inte med en fred, utan endast med ett vapenstillestånd 1949.
Kriget 1948–1949 kan även ses som en fortsättning av inbördeskriget 1947–1948 i det dåvarande Brittiska Palestinamandatet som började den 30 november 1947 en dag efter FN-omröstningen för att anta FN:s delningsplan. Under denna period inleddes judarnas etniska rensning av den palestinska befolkningen
Bakgrund Området tillhörde det osmanska riket i fyrahundra år (1520–1918) och bestod då av de två provinserna Beirut och JerusalemKarsh, Efraim (2002), sid. 16. Under det första världskriget skedde ett flertal förändringar i Mellanöstern där osmanerna besegrades av britterna, inte minst som ett resultat av stödet från araberna. Detta skedde med löften om arabisk självständighet i området. Det mest betydande avtalet om arabisk självständighet skrevs mellan britter och araber år 1915, det så kallade McMahon-Husain-avtalethttp://www.historylearningsite.co.uk/mcmahon.htm, efter en brevväxling mellan High Commissioner, det vill säga britternas officiella representant för engelskt välde i Egypten, Henry McMahon, och sharifen (guvernören) av Mecka, blivande kungen av Hejaz, Hussein ibn Ali.
Efter första världskrigets slut och osmanernas kapitulation tillföll området Storbritannien, enligt segrarmakternas uppgörelse vid San Remokonferensen 1920.
På San Remo-konferensen beslöts vidare att regionen Palestina skulle administreras som ett brittiskt mandat och den brittiska regeringen förband sig också att i området grunda ett "judiskt nationalhem", enligt den så kallade Balfourdeklarationen, som skrevs redan 1917, alltså ett år innan första världskriget var slut.
... mandatstaten [Storbritannien] skall tillse förverkligandet av den deklaration som ursprungligen gjordes den 2 november 1917 [Balfourdeklarationen] av hans brittiska majestäts regering, och som har accepterats av sagda makter för skapandet av ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket,...
San Remo-konferensen bekräftades i sin tur senare i Freden i Sèvres där samma ordalydelse ingår i artikel 95. Även emir Faisal Ibn Hussein, senare kung av Irak, gav sitt stöd till Balfourdeklarationen, men drog senare tillbaka detta. Istället utropade han sig 1920 till kung av Syrien "som inom sina naturliga gränser inkluderar Palestina".Karsh, Efraim (2002), sid. 14
1921 avskiljde britterna drygt 70 procent av Palestinamandatets yta, den delen som låg öster om Jordanfloden, till ett arabiskt autonomt område: Transjordanien. Området lydde därefter formellt under Nationernas förbund men administrerades av britterna fram till självständighetsförklaringen 1928, varefter britterna stegvis överförde makten till emiren Abdullah Ibn Hussein till dess att landet 1946 förklarades självständigt.
Samtidigt skakades det västra området av arabiska upplopp. I början av april 1920 i samband med den tidigare nämnda kröningen av Faisal utsattes judarna i Jerusalem för en pogrom som ledde till att fem judar dog och 211 skadades. Följande år bröt en ny våg av kravaller ut i vilka ungefär 90 judar dog och flera hundra skadades.
1929 spred sig nya våldsamheter från Jerusalem till resten av landet. 133 judar mördades och 339 skadades av arabiska upprorsmakare. Också 110 araber dödades och 232 skadades, de flesta av brittisk militärpolis i försöken att återställa ordningen.
Den lilla judiska enklaven i Hebron med rötter som går tillbaka till antiken råkade särskilt illa ut. 67 av Hebrons judar dog och flera andra skadades när deras arabiska grannar brutalt överföll dem, plundrade judiska hem och affärer och vanhelgade synagogor. 1933 kom en ny våldsvåg, och 1936 bröt ett allmänt arabiskt uppror ut. Vid det laget hade Haj Amin al-Husseini blivit utnämnd till stormufti och tagit den politiska kontrollen över araberna i området genom att marginalisera de mer moderata grupperingarna ledda av Nashashibi-klanen. Efter att flera arabiska ledare, inklusive emir Hussein, Ghazi av Irak och Ibn Saud i oktober begärt att Hussein skulle upphöra med kravallerna lugnade sig situationen.
Inför kriget mot Nazityskland kom Storbritanniens regering till slutsatsen att fred i Palestina var nödvändig för den brittiska militärens säkerhet. Man tog avstånd från tanken på en judisk stat i Palestina och publicerade en vitbok den 17 maj 1939. Den omtolkade radikalt britternas plikter som mandatstat. Vitboken tycktes garantera ett självständigt Palestina med en arabisk majoritet.Sören Wibeck: Ett land två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia, Historiska media 2009 sid 156–159
När kriget var slut gick den brittiska regeringen under premiärminister Clement Attlee in för att stödja araberna i ett försök att minska Sovjetunionens inflytande i Mellanöstern, bland annat begränsades antalet judar som tilläts flytta till mandatet kraftigt. Den amerikanska regeringen under president Harry S. Truman var däremot mycket skeptiskt inställd till denna politik, baserat på arabernas pronazistiska hållning under andra världskriget. Bland annat rekommenderade de att de cirka 100 000 statslösa judar som överlevt förintelsen skulle tillåtas att flytta till mandatet, något som gjorde britterna upprörda. Samtidigt stod det klart att Storbritannien inte var i en position att upprätthålla alla sina åtaganden från mellankrigstiden. Utrikesminister Ernest Bevin fick i uppdrag att försöka förhandla fram en lösning. I april 1947 medgav han att han misslyckats, och lämnade över ärendet till FN. En specialkommitté sattes upp med beteckningen United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP). Kommittén avreste till mandatet i juni samma år för att på plats undersöka hur situationen såg ut.Kurzman, Dan (2005), sid. 24-25
UNSCOP:s slutgiltiga förslag gick ut på att dela det som fanns kvar av mandatet efter Transjordaniens självständighet i tre delar, och efter ytterligare debatter lades det slutliga förslaget fram i slutet av sommaren 1947 för att FN:s generalförsamling skulle få rösta om saken. En judisk del skulle inkludera 55 procent av områdets yta, inklusive stora obebodda ökenområden i Negev, delar av Galileen och Huladalen, och den del av kustremsan som låg mellan Tel Aviv och Akko. I praktiken handlade det om tre från varandra nästan avskurna områden. Området hade en judisk majoritet. De arabiska områdena var också tre, och inkluderade norra Galileen inklusive Nazaret, ett stort område längs Palestinamandatets östgräns som sträckte sig ungefär från Afula till Be'er Sheva, och ett område längs med kust och gränsen mot Egypten som inkluderade bland andra Ashdod, Gaza och El Auja. Området skulle inkludera både Hebron, judarnas näst heligaste stad med Abrahams och de övriga patriarkernas gravar, och det bibliska Tel Sheva där Abraham enligt Bibeln bott. Området täckte 45 procent av Palestinamandatets yta och majoriteten i området var arabisk. Ett tredje område runt Jerusalem skulle bli en internationell zon.Kurzman, Dam (2005), sid. 33
Samtidigt hade Jewish Agency med bland andra Abba Eban i spetsen förhandlat med Azzam Pasha som var ledare för Arabförbundet för att nå en kompromisslösning, men Azzam Pasha avvisade blankt tanken på en delning med orden: "Det är troligt att er plan är logisk och rationell, men nationers öde bestäms inte av rationell logik [...] Ni kommer inte att få någonting genom fredliga medel och kompromisser. Ni kan eventuellt få någonting, men det enbart genom vapenmakt. Vi kommer att försöka att besegra er."Kurzman, Dam (2005), sid. 26-27
Den 29 november 1947 röstade till slut FN:s generalförsamling om delningsförslaget. Förslaget krävde 2/3 majoritet, vilket det fick med 33 röster för, 13 emot och tio nerlagda röster.Kurzman, Dam (2005), sid. 45
Militära styrkeförhållanden De båda sidornas arméer var i stort sett jämnstarka i numerär vid krigsutbrottet. De arabiska styrkorna var överlägsna i fråga om tung materiel men var sämre utbildade, hade lägre motivation och hade ingen enad högsta ledningsnivå.Nationalencyklopedin Det har påståtts att Israel hade ett övertag men dessa påståenden om att den israeliska armén skulle ha varit överlägsen redan från början stämmer inte. Arabarméerna var överlägsna i fråga om tunga vapen, stridsvagnar och flygplan tack vare sina inköp från Storbritannien och Frankrike. Israels styrkor var kvalitativt starkare än arabstaternas trupper, vilka var långt sämre organiserade för att utkämpa ett modernt krig. Detta tog sig uttryck i hög moral och en stark motivation att överleva som folk och stat, utan vilken Israel knappast överlevt som statsbildning. Många stridande hade just överlevt Förintelsen. Haganahs styrka den 14 maj beräknas av en pro-sionistisk källa till 35 000 man varav 25 000 man aktivt stridande. De invaderande arméerna uppskattas av samma källa till ungefär samma styrka. Israels elittrupper bestod av omkring 3 000 soldater i Palmach, ofta veteraner från andra världskriget. Ungefär 12 000 man till kunde uppbådas, men de hade ofta lite eller ingen träning, och utrustningsfrågan återstod att lösa innan hela styrkan kunde sättas upp. De resterande styrkorna bestod av män och kvinnor som kunde delta i försvaret av sina egna byar. De sistnämnda var av naturliga orsaker ofta de sämst tränade och utrustade. Ytterligare några tusental man av varierande kvalitet från Irgun och Lehi deltog i början av striderna som självständiga grupper, innan de absorberades av det större Haganah.
Araberna var uppdelade på flera olika grupper: 2 000 libanesiska, 8 000 syriska, 10 000 irakiska, 5 000 egyptiska, 10 000 transjordanska soldater ur Arablegionen och ett litet men okänt antal saudiska samt jemenitiska soldater deltog i det inledande anfallet. Totalt förfogade dock dessa länder över avsevärt större styrkor. Dessutom deltog två paramilitära grupper med ett obestämt antal paramilitära araber från mandatet i striderna.
De israeliska styrkorna var utspridda, byarna var ofta inte i stånd att ge varandra understöd, medan de respektive arabarméerna anföll mer koncentrerade. Dessa plågades däremot av näst intill icke existerande samordning och intern misstänksamhet. Under senare skeden av kriget kunde Israel dra nytta av de relativt korta avstånden inne i landet för att snabbt flytta styrkor från en front till en annan, men inledningsvis höll arabiska irreguljära ett flertal strategiska positioner utmed vägarna som omöjliggjorde säkra förflyttningar. Det mest kända exemplen är antagligen striderna kring Jerusalem–Tel Aviv-vägen, som utmynnade i flera slag kring Bab El-Wad och Latrun.
Israel var underlägset i fråga om tyngre utrustning: Israel hade vid krigsutbrottet 1 Cromwell-stridsvagn utan kanon mot 40 stridsvagnar, 5 artilleripjäser mot 140 och noll stridsflygplan mot 74. En stor roll spelade de veteraner, judiska och frivilliga från väst, som deltagit i andra världskriget i de allierades arméer.
Det största hotet mot Israel var de transjordanska styrkorna. Det berodde främst på att de utgjorde en större samordnad grupp som dessutom hade fördelen av god träning, en kompetent officerskår och modern utrustning, i första hand beroende på deras starka kontakter till Storbritannien. Det var också transjordanska styrkor som var de enda som lyckades behålla kontrollen över ett större område, nämligen det som senare blivit känt som Västbanken.
Händelser efter delningsbeslutet