Gyllene generationen är en term som ofta används inom sportvärlden för att beskriva en talangfull grupp spelare eller idrottare från samma land eller område som fötts under samma år eller inom samma tidsspann. I Sverige har begreppet främst använts för de svenska spelare i Tre Kronor och NHL som föddes under början av 1970-talet eller om de fem framgångsrika idrottarna som föddes 1956 och blev kallade 56:orna.
Basket Det svenska damjuniorlandslag som tog brons i JEM 2006 och silver i JVM 2007 bestående främst av spelare födda 1988 har ofta kallats en gyllene generation. De spelare från dessa lag som gått vidare till seniorlandslaget inkluderar Frida Eldebrink, Lollo Halvarsson, Elin Eldebrink, Frida Aili, Agnes Nordström, Stefanie Yderström och Danielle Hamilton-Carter som alla var med och tog Sverige till basket-EM 2013 där man slutade sjua. Ett mästerskap som var Sveriges första sedan EM 1987.
87:orna Malin Aasa och Elisabeth Egnell var båda med i EM-truppen men överåriga för juniormästerskapen och kan sägas tillhöra den gyllene generationen precis som Kalis Loyd och Martina Stålvant. Senare kom nyckelspelare som Amanda Zahui och Farhiya Abdi fram och fanns med i landslagstrupperna.
Bordtennis Från det tidiga 1980-talet började en lång framgångsera för svensk bordtennis tack vare en generation spelare födda mellan 1960 och 1969. Med Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson, Mikael Appelgren, Erik Lindh, Peter Karlsson, Ulf Bengtsson, Ulf "Tickan" Carlsson och Thomas von Scheele plockade man hem ett antal medaljer i OS, VM och EM. Redan i EM 1982 vann Appelgren finalen mot en 16-årig Waldner.
Man tilldelades Svenska Dagbladets guldmedalj efter lagguldet under VM 1989 i Dortmund då Sverige lyckades bryta Kinas fleråriga dominans. Detta följdes av lagguld under VM 1991, 1993 och 2000. Waldner blev individuell världsmästare vid både VM 1989 och 1997 medan Persson tog guld 1991. I både VM 1989 och 1991 mötte Waldner och Persson varandra i finalen.
Under OS 1992 i Barcelona vann Jan-Ove Waldner guld i singel, och tilldelades Svenska dagbladets guldmedalj. Vid OS 2000 i Sydney föll Waldner i finalen mot Kong Linghui medan Persson slutade fyra. Waldner slutade fyra vid OS 2004 i Aten vilket även Persson gjorde vid OS 2008 i Peking. Fyra år senare spelade Persson sitt sjunde och sista OS-framträdande i OS 2012 i London som 46-åring.
Svenskarna dominerade även EM i bordtennis mellan 1982 och 2000. Av de tio mästerskapen som spelades under denna tid vann svenska spelare sju guld i singel. Mikael Appelgren tog guld (1982, 1988, 1990), Ulf Bengtsson (1984), Jörgen Persson (1986), Jan-Ove Waldner (1996) och Peter Karlsson (2000). Dessutom tog Sverige sju lagguld (1980, 1986, 88, 1990, 1992, 1996, 2000, 2002) mellan 1980 och 2002.
Fotboll 1948–1958 Den klart främsta tiden för Sveriges herrlandslag i fotboll inleddes med OS-guldet i 1948 i London och fortsatte med brons under VM 1950 i Brasilien och brons under OS 1952 i Helsingfors. Man tog även silver vid VM 1958 i Sverige. Under denna tid kom det fram en lång rad spelare födda mellan 1916 och 1935 där flera gjorde som Gunnar Nordahl och blev utlandsproffs, de flesta i italienska Serie A. Förutom honom var de främsta spelarna Gunnar Gren, Nils Liedholm, Lennart "Nacka" Skoglund, Kurt Hamrin, Hans Jeppson och Agne Simonsson.
OS 1948 Efter Sveriges OS-guld 1948 försvann Nordahl till AC Milan och blev därmed landets första utlandsproffs. Efter honom följde Gunnar Gren, Nils Liedholm, Henry "Garvis" Carlsson, Knut Nordahl, Sune "Mona-Lisa" Andersson, Kjell Rosén, Stellan Nilsson, Pär Bengtsson och Bertil Nordahl från OS-laget som dessutom innehöll spelare som Erik Nilsson, Torsten Lindberg och Birger Rosengren.
VM 1950 Svenska Fotbollförbundet hade slagit fast att proffsen framöver var utestängda från landslagsspel. Detta gjorde att laget vid VM 1950 i Brasilien var utan sina främsta spelare. Trots detta tog man brons, vilket gjorde att fler spelare fick chansen utomlands, däribland: Lennart "Nacka" Skoglund, Hans Jeppson, Bror Mellberg, Calle Palmér, Gunnar Johansson, Stig "Vittjärv" Sundqvist, Ingvar Gärd och Börje Tapper.
1950-talets mellanperiod Svenskarnas framfart i Europa öppnade fler dörrar för landsmännen utomlands. Detta bidrog till att Sverige missade VM 1954 i Schweiz och spelare som Arne Selmosson, Ivar Eidefjäll, Gunnar "Säffle" Andersson, Kurt Hamrin, Yngve Brodd, Dan Ekner, Bengt ”Julle” Gustavsson, Sigge Löfgren, Egon "Atom-Egon" Johnsson, Bengt Lindskog och Torbjörn Jonsson försvann alla från Sverige.
I Allsvenskan fanns dessutom profiler som Egon "Todde" Jönsson, Lennart Samuelsson, Kalle "Rio-Kalle" Svensson, Nils-Åke "Kajan" Sandell, Åke ”Bajdoff” Johansson, Reino Börjesson, Prawitz Öberg, Sven Axbom, Sigge Parling, Gösta ”Knivsta” Sandberg, Gösta Löfgren, Sylve Bengtsson, Bengt ”Fölet” Berndtsson, Henry Källgren och Bertil "Bebben" Johansson.
VM 1958 miniatyr|Sveriges silvermedaljörer i VM 1958, inför finalmatchen mot Brasilien. Så sent som en månad inför VM 1958 på hemmaplan var alla utlandsproffs fortfarande utestängda från landslagsspel. Knaggliga resultat gjorde att man till slut beslutade att ta in de fem Italien-proffsen Kurt Hamrin, Lennart "Nacka" Skoglund, Bengt "Julle" Gustavsson, Nils Liedholm och Arne Selmosson förutom ex-proffset Gunnar Gren, medan Bengt Lindskog inte gick att få lös på grund av hans övergång till Inter. Proffsens hemkomst gav resultat då Sverige nådde final där man föll mot Brasilien.
Framgången i VM gjorde att Agne Simonsson och Orvar Bergmark värvades av Real Madrid respektive Roma innan denna era av oöverträffad framgång tog slut under det mästerskapslösa 60-talet.
1970-talet Under Orvar Bergmarks ledning nådde landslaget till slut VM 1970 i Mexiko, tolv år efter det senaste mästerskapet. Laget var byggt på en ny generation spelare födda mellan 1941 och 1946 bestående av främst av Ove Kindvall, Bo Larsson, Tommy Svensson, Roger Magnusson, Björn Nordqvist, Leif Eriksson, Örjan Persson och Ove Grahn. Andra kända namn var Kurt Axelsson, Inge Ejderstedt, Thomas Nordahl, Roland Grip, Roland Sandberg, Tom Turesson, Krister Kristensson, Inge Danielsson, Janne Olsson, Hans Selander, Jan Olsson, Claes Cronqvist, Kent Karlsson.
Trots denna gyllene generation och att Sverige nämndes som en medaljkandidat åkte ett mästerskapsovant lag ut redan i gruppspelet. Istället kom framgångarna under VM 1974 i Västtyskland med en ny generation född mellan 1949 och 1953 med spelare som Ralf Edström, Ronnie Hellström, Conny Torstensson, Björn Andersson och Benno Magnusson. Ytterligare spelare från denna generation är Roy Andersson, Olle Nordin, Anders Linderoth, Roland Andersson, Benny Wendt, Thomas Sjöberg, Sanny Åslund, Lennart Larsson, Janne Möller, Hasse Borg, Thomas Ahlström, Jörgen Augustsson, Tore Cervin och Conny Karlsson.
1990-talet och 2000-talet: Fem nya generationer Generation 1 – 1971 En stark årgång av spelare födda 1971 spelade final i U21-EM 1992 och nådde OS 1992. På seniornivå var man bidragande till framgångarna i EM 1992 och VM 1994.
Patrik Andersson, Henrik Larsson, Joachim Björklund, Håkan Mild, Niclas Alexandersson, Johan Mjällby, Jonny Rödlund, Magnus ”Ölme” Johansson, Filip Apelstav, Jesper Jansson, Pascal Simpson, Morgan Nilsson.
Generation 2 – 1976–1977 Nästa generation föddes 1976–1977 och spelade kvartsfinal i U21-EM 1998. Därefter spelade etablerade man sig i landslaget till EM 2000 och VM 2002.
Fredrik Ljungberg, Olof Mellberg, Anders Svensson, Daniel Andersson, Daniel Majstorovic, Yksel Osmanovski, Petter Hansson, Karl Corneliusson, Eddie Gustafsson, Fredric Lundqvist, Tommy Jönsson, Martin Åslund, Erik Wahlstedt, Stefan Selakovic, Max von Schlebrügge, Jeffrey Aubynn. miniatyr|Zlatan Ibrahimović.
Generation 3 – 1981–1982 Zlatan-generationen föddes 1981–1982 var till stora delar centrerad till Djurgården där man vann flera SM-guld under början på 2000-talet. Man spelade semifinal i U21-EM 2004, spelade EM 2004 och VM 2006.
Zlatan Ibrahimović, Andreas Isaksson, Kim Källström, Johan Elmander, Markus Rosenberg, Per Nilsson, Mikael Dorsin, Mikael Antonsson, Johan Wiland, John Alvbåge, Tobias Hysén, Stefan Ishizaki, Lasse Nilsson, Matias Concha.
Generation 4 – 1985–86 En ny generation som slog igenom i Blågult föddes 1985–1986. Man kom fram under slutet av 00-talet och nådde semifinal i U21-EM 2009. Mästerskapsdebuterade gjorde man i EM 2012.
Andreas Granqvist, Sebastian Larsson, Mikael Lustig, Ola Toivonen, Pontus Wernbloom, Marcus Berg, Behrang Safari, Rasmus Bengtsson, Oscar Wendt, Viktor Elm, Pär Hansson, Erkan Zengin, Gustav Svensson, Mattias Bjärsmyr, Petter Andersson, Johan Dahlin.
Generation 5 – 1992–94 Generationen av spelare födda från 1992–1994 var med när Sveriges U21-landslag vann U21-EM 2015 efter finalseger mot Portugal. Några av spelarna fanns med i truppen till EM 2016 medan fler fick chansen i VM 2018 när Sverige nådde kvartsfinal.
Victor Nilsson Lindelöf, Ludwig Augustinsson, John Guidetti, Robin Quaison, Viktor Claesson, Oscar Hiljemark, Isaac Kiese Thelin, Filip Helander, Emil Krafth, Ken Sema, Oscar Lewicki, Branimir Hrgota, Alexander Milošević, Alexander Fransson, Patrik Carlgren, Abdul Khalili, Mikael Ishak, Nicklas Bärkroth, Sam Larsson, Kristoffer Peterson, Simon Thern, Simon Tibbling, Sebastian Holmén, Pa Konate, David Moberg Karlsson.
Sveriges ungdomslandslag Det svenska U17-landslaget bestående av spelare födda 1996 nådde under Roland Larssons ledning först semifinal i U17-EM 2013 och tog sedan brons i U17-VM 2013. Bland spelarna i denna årgång finns Valmir Berisha, Gustav Engvall, Isak Ssewankambo, Carlos Strandberg, Sixten Mohlin, Linus Wahlqvist, Elias Andersson, Noah Sonko Sundberg, Gentrit Citaku, Rinor Nushi, Sebastian Ramhorn, Johan Ramhorn, Anton Jönsson Salétros, Erdal Rakip och 98:an Ali Suljić.
Sveriges damlandslag Sveriges damer nådde stora framgångar under början av 2000-talet med en grupp spelare födda mellan 1975 och 1979 där de flesta tillhörde Umeå IK eller Älvsjö/Djurgården. Med profiler som Hanna Ljungberg, Malin Moström, Victoria Sandell Svensson, Hanna Marklund, Therese Sjögran och Tina Nordlund tog man silver i EM 2001 och VM 2003. I OS 2004 kom man på fjärde plats. Fler spelare födda dess år var:
Caroline Jönsson, Frida Östberg, Karolina Westberg, Jane Törnqvist, Anna Sjöström, Sara Larsson, Ulla-Karin Thelin, Salina Olsson, Linda Fagerström, Therese Lundin, Sara Call.
Friidrott vänster|miniatyr|Bergqvist i Stuttgart 2006. Under det tidiga 2000-talet hade svensk friidrott sina mest framgångsrika dagar i modern tid. Med utövare födda mellan 1976–1983 som Kajsa Bergqvist, Stefan Holm, Christian Olsson och Carolina Klüft tog man hem ett flertal guldmedaljer på OS, EM och VM.
Dessutom var andra aktiva ofta högt uppe i resultatlistorna med medaljer som resultat i bästa fall såsom systrarna Susanna och Jenny Kallur, Staffan Strand, Patrik Kristiansson, Robert Kronberg, Mustafa Mohamed, Johan Wissman, Camilla Johansson, Magnus Arvidsson, Niklas Arrhenius, Jimisola Laursen och Alhaji Jeng.
Golf right|miniatyr|Annika Sörenstam i St Andrews, Storbritannien, den 30 juli 2007. Mellan åren 1965 och 1973 föddes en rad framgångsrika svenska kvinnliga golfspelare, som från sent 1980-tal skördade internationella framgångar. Liselotte Neumann var först ut när hon som första svenska vann en major. Detta skedde år 1988 i US Womens Open som hölls på Baltimore Country Club i Maryland. 1993 segrade Helen Alfredsson i Nabisco Dinah Shore, med två slag.
De största framgångarna nådde Annika Sörenstam som efter segern i US Womens Open 1995 vunnit totalt tio majors. Förutom Neumann och Alfredsson hade Sörenstam sällskap av Maria Hjorth, Charlotta Sörenstam, Sophie Gustafson, Catrin Nilsmark och Carin Koch på LPGA-touren.
Flera av dessa spelare var med i Europas Solheim Cup-lag under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.
Handboll