Klassikerskyddet avser förbudet mot återgivande av förvanskade äldre litterärt eller konstnärligt verk som inte längre skyddas av upphovsrätten. Skyddet finns i flera av de nordiska länderna.
I Sverige
Klassikerskyddet, 51 § i den svenska upphovsrättslagen, innebär i princip ett generellt förbud mot opassande förvanskning av äldre verk som inte längre skyddas av upphovsrätten men som har ett särskilt konstnärligt värde. Den medger myndigheter att väcka talan om ett verk återges offentligt på ett kränkande sätt även efter att verksskyddet har gått ut. Det är först efter att ett vitesförbud har meddelats som det är förbjudet att framföra bearbetningen, men domstol kan meddela förbud mot återgivande av bearbetning redan när sådant återgivande förberedes. I lagens förarbeten framgår att både Auktorrättskommittén och Lagrådet föreslog att det ska gå att begära förhandsbesked från övervakningsmyndigheterna (akademierna) huruvida ett återgivande kommer att leda till förbudstalan.
Klassikerskyddet är förbehållet verk som anses spela en särskild roll för kulturen som helhet, i motsats till den ideella upphovsrätten som i princip är tillämplig på allt som uppnår verkshöjd. Med det innebär klassikerskyddet en kvalitetsgradering av skyddsobjekt trots att det strider mot den allmänna upphovsrättsliga principen om att verkshöjd inte har något med konstnärlig kvalitet att göra.
För att klassikerskyddet ska kunna tillämpas krävs att återgivningen av verket framstår som "grovt stötande även för den som inte besitter särskilda litteraturhistoriska insikter eller har motsvarande kunskaper på andra områden." Första lagutskottet underströk att det "under inga omständigheter bör ifrågakomma att inskrida mot konstnärligt syftande eller eljest ambitiösa bearbetningar av äldre verk, även om resultatet är omstritt eller kanske på sina håll starkt kritiseras".
Svenska Akademien, Musikaliska Akademien och Konstakademien, var och en för sitt område, har ensamma rätt att väcka talan i enlighet med 6 § upphovsrättsförordningen (1993:1212).
Lagens tillkomst mini|Klassikerskyddet skapades efter att bland annat ett verk av Honoré de Balzac (1799–1850) hade förkortats och använts som reklam för preventivmedel i Danmark.
Vid Brysselkonferensen 1948 föreslogs Bernkonventionen anta en "droit au respect" för att skydda kulturella mästerverk när skyddstiden hade löpt ut. Vid den svenska lagens införande, 1960, fanns liknande bestämmelser i Danmark, Finland och Italien. I Sverige tillkom klassikerskyddet som en del i arbetet med att harmonisera de nordiska ländernas rättssystem, ett arbete som även kom att omfatta att anpassa svensk lag till Bernkonventionen och Världskonventionen om upphovsrätt (Genève, 1952).
En kommitté tillkallades den 10 november 1938 och tog namnet Auktorrättskommittén. Kommittén behandlade förslaget i SOU 1956:25, där man uppgav att "syftet är att förhindra att verk återgivas i förvanskat skick". Lagförslaget lades fram i proposition 1960:17.
Enligt artikel 6 i Bernkonventionen var Sverige förpliktigade att upprätta ett "droit moral"-skydd (ideell upphovsrätt) för verk från andra unionsländer. Däremot fanns inget krav på att ett sådant skydd skulle vara evigt, och det är inte heller vanligt med ett evigt skydd i andra länder.
Auktorrättskommittén som lade fram lagförslaget gav inte någon tydlig definition av vad som kunde betraktas som en kränkning av den "andliga odlingens intressen", men gjorde klart att lagen inte var avsedd att riktas mot undermåliga framställningar, utan bara mot tolkningar som medvetet innebar "ett grovt åsidosättande av konstnärlig pietet och ansvarskänsla". Ett exempel på sådana bearbetningar var klassiska musikverk som hade blivit föremål för "jazzparafraser och andra förvanskningar". Ett annat exempel var en dansk utgåva av romanen Esther (del 1 av Kurtisanernas liv) av Honoré de Balzac (1799–1850) där verket hade förkortats från 352 till tre små häften à 32 sidor ("Skogernes Glans", "Glaedespigens Kaerlighed" och "Falden Kvinde"), fått ekivoka underrubriker, tvivelaktiga illustrationer och reklam för preventivmedel.
Auktorrättskommittén betonade att den med det starka uttrycket "kränker" ville markera att lagen endast skulle vara tillämpligt på sådana fall som ur allmänt kulturell synpunkt måste anses som grova; att ett återgivande för den bildade allmänheten i stort tedde sig grovt stötande. Även departementschefen kommenterade att ordet "kränker" innebar att endast åtgärder som är grovt stötande avsågs. Vid tiden för lagens införande befarade man inte obefogade ingripanden från akademierna i sina roller som övervakningsmyndigheter.
Klassikerskyddet hälsades med tillfredsställelse av åtskilliga remissinstanser och övriga remissorgan tillstyrkte i allmänhet förslaget eller lämnade det utan erinran. Remissinstansen Svenska tidningsutgivareföreningen avstyrkte förslaget då man fann det olämpligt. Man menade att "lagstiftning förefaller vara ett mindre lämpligt medel mot dålig smak och dåligt omdöme hos förläggare och utgivare". Konsertföreningen i Stockholm uttalade förhoppningen att lagen skulle tillämpas med en viss försiktighet, "så att icke den musikaliska lekfullheten stänges inom alltför trånga gränser." För Svenska Akademien rådde det ingen tvekan om vad man uppgav "huvudsyftets vikt och berättigande, ej minst i fråga om förekommande praxis att stympa klassiska verk." Den menade även att ett rättsligt förbud på talan av en myndighet kunde föra tankarna till något som erinrar om ett censurinstitut, men att risken förminskades om övervakningen anförtroddes åt ett fristående samfund.
Att Svenska Akademien tilldelades talerätt, en tillsynsuppgift trots att den inte är någon myndighet, trodde akademien 2005 kunde vara en följd av den historiska roll som den spelade vid rättsfigurens tillkomst. Dock nämndes våren 2018 i ett rättsfall bland annat just klassikerskyddet i 51 § (1960:729) och den lagparagraf som reglerar talerätten, 6 § (1993:1212), för att utröna om Svenska Akademien möjligen är en myndighet och därmed omfattas av offentlighetsprincipen."Kulturnyheterna", svt.se, 24 april 2018. Åtkomst den 23 april 2018. Kammarrätten meddelade i sin dom att Akademien inte var en myndighet. I domen framgår även att Akademien själv argumenterade för att man inte var en myndighet utan ett privaträttsligt subjekt och en privat juridisk person av eget slag, "sui generis". Beslutet överklagades av Samhällsmagasinet Avsnitt.Lydia Farran-Lee, Amina Adelai., svt.se, 29 maj 2018. men beviljades inte prövningstillstånd av Högsta förvaltningsdomstolen vilket fastslår Kammarrättens dom.
Klassikerskyddets tillämpning
Det finns (2014) inte på någon av de tre hemsidorna för akademierna information om att de har till uppgift att utöva tillsyn i enlighet med klassikerskyddet.
År 2019, 59 år efter lagens tillkomst, hade klassikerskyddet ännu aldrig tillämpats i svensk rätt, men kan ändå vara, och har fungerat som, ett medel för påtryckningar i enskilda fall. Det har använts som ett medel för påtryckningar av alla tre akademier: Musikaliska Akademien, Konstakademien och Svenska Akademien. I vissa fall har det handlat om att verken har modifierats på ett för akademierna oönskat sätt. I andra fall har det handlat om att verken har förekommit i en för akademierna oönskad kontext.
Svenska Akademiens juridiska rådgivare kommenterade 2005 att klassikerskyddet vore mycket svårt att tillämpa bland annat på grund av de höga beviskrav som skulle ställas. Att det vore svårt att bevisa att en part har kränkt den "andliga odlingens intressen" när knappast någon kan förklara innebörden i uttrycket "andlig odling".
Andra har även lyft fram att det inte är självklart vilka som innefattas i begreppet "den bildade allmänheten i stort", hur man avgör vad som är ett skyddsvärt mästerverk utan att det leder till subjektiva bedömningar, samt att synen på kultur är föränderlig och att det som uppfattas som grovt några år senare kan vara helt acceptabelt.
Ulrika Wennersten skrev i sin doktorsavhandling 2014 att klassikerskyddet inte borde kvarstå i den upphovsrättsliga lagstiftningen, åtminstone inte i sin nuvarande form. Hon hänvisade bland annat till att de samhälleliga intressen och behov som tillgodoses av att upphovsmannens monopol upphör är minst lika viktiga som dem som ligger bakom klassikerskyddet.
Musikaliska Akademien
Amerikanen Duke Ellington spelade in jazzversioner av Edvard Griegs stycken ur Peer Gynt vilka utgavs på skivan Swinging Suites by Edward E. and Edward G. (1961). I september 1961 inkom till Musikaliska Akademien en skrivelse från STIM, vilka menade att skivorna utan tvekan var en kränkning av den andliga odlingens intresse genom att det klassiska mästerverket i "upprörande grad förvanskats". STIM:s generalagent, som hade erhållit provexemplar av skivan, lät i skrivelsen meddela att denne inte hade för avsikt att importera och sprida skivorna. Några skivor hade dock redan hunnit säljas eftersom en grammofonhandlare hade direktimporterat skivor från USA. Ytterligare en skrivelse inkom från STIM i vilken det uppgavs att det fanns ytterligare en jazz- eller dansparafras, "Asia Minor" efter Griegs pianokonsert av "Kokomo, his Piano and Orchestra". I december 1961 uttalade Akademien att Griegs musik hade utnyttjats på ett sätt som var "kränkande för den nordiska musikkulturen". Akademien vidtog ingen åtgärd eftersom STIM:s generalagent sagt sig vara villiga att inte sälja skivorna, men om så skulle ske avsåg Akademien överväga åtgärder enligt klassikerskyddet. Så skedde inte och fallet togs aldrig upp i domstol. Mindre än 10 år senare, 1970, valdes Ellington in som medlem i Musikaliska Akademien.
Gunnar Karnell gjorde en anmälan till Musikaliska Akademien av den tyska musikgruppen Enigmas bearbetning av gregoriansk munksång med singeln "Sadeness (Part I)" släppt i november 1990 och som toppade listor i flera länder. Karnell menade att gregoriansk munksång skall vara fri från ackompanjemang och hävdade att "Sadeness (Part I)" innehåller sexuella eller sadistiska anspelningar. Anmälarna menade att sången hade bearbetats till en så kallad djävulsmässa. Musikaliska Akademien uttalade olust rörande kombinationen av gregoriansk mässa och antydda samlagsljud, men menade samtidigt att sådant ändå fick anses allmänt accepterat vid tidpunkten för bedömningen. Anmälan ledde inte till någon åtgärd från akademien.
Musikaliska Akademien mottog i januari 2004 en anmälan mot Folkoperans uppsättning av Tosca i regi av Jasenko Selimović. Anmälaren menade att uppsättningen var "nedsättande för upphovsmännens talang och karaktär". Akademien valde att inte gå vidare med ärendet och noterade att klassikerskyddet aldrig hade tillämpats. Akademien konstaterade att argumentet vid lagens tillkomst år 1960, det att klassiska verk varit utsatta för "jazzparafraser och andra förvanskningar", år 2004 "förefaller onekligen föråldrat".
Konstakademien
1973 anmälde vid en sammankomst Konstakademiens sekreterare att det på offentlig plats i Stockholm förekom affischer som visade Michelangelos Gud besjälar Adam i form av ett fotografi, men där Gud räcker Adam ett par blå jeans. Akademien skrev till tryckeriet och påtalade att det var angeläget att tryckning av den vanställda målningen inte återupprepades. Företaget upphörde att visa verket och akademien vidtog ingen ytterligare åtgärd.