Aleksandr Nikolajevitj Vertinskij (ukrainska: Олекса́ндр Микола́йович Верти́нський, ryska: Алекса́ндр Никола́евич Верти́нский), född (8 mars g.s.) 20 mars 1889Födelseanteckning i den metriska boken den 8 mars 1889 enligt den julianska kalendern (ЦДІАК України. Ф. 127. Оп. 1078. Спр. 815. Арк. 110зв–111. ) i Kiev, död 21 maj 1957 i Leningrad, var en framstående ukrainsk/sovjetisk estradartist, filmskådespelare, kompositör, poet, sångare av ukrainskt ursprung, kulturpersonlighet under 1900-talets första hälft. Han mottog 1951 Stalinpriset av andra graden. Vertinskij var far till skådespelerskorna Marianna och Anastasija Aleksandrovna Vertinskaja.

Biografi Aleksandr Vertinskij föddes utom äktenskapet 1889 i Kiev. Vertinskijs far var advokaten Nikolaj Petrovitj Vertinskij (1845–1894), som kom från en järnvägstjänstemannafamilj. Fadern ägnade sig även åt journalistik och publicerade en följetong under pseudonymen Greve Niver i dagstidningen Kievskoje slovo. Vertinskijs mor Jevgenija Stepanovna Skolatskaja föddes i en adlig familj. Nikolaj Petrovitj kunde inte gifta sig med henne eftersom hans första hustru inte gick med på skilsmässa. Han adopterade istället sina egna barn några år senare.

När Aleksandr var tre år dog hans mor, och två år senare dog hans far av galopperande lungsot. Efter föräldrarnas död hamnade Aleksandr och hans syster Nadezjda i olika familjer inom moderns släkt, varvid brodern trodde att systern hade dött. Senare träffades Aleksander och Nadezjda av en tillfällighet och blev mycket nära vänner.

Nio år gammal avlade Aleksandr Vertinskij en utmärkt examen vid det första kejserliga Alexandergymnasiet, men två år senare blev han relegerad för dåliga studieresultat och dåligt uppförande. Han förflyttades till Kievs fjärde klassiska gymnasium som ansågs vara ett ”simplare” läroverk. Här blev han teaterintresserad, under en tid spelade han amatörteater och var statist på Kievteatern Solovets även om han senare medgav att hans första erfarenhet som skådespelare var mycket misslyckad.

Pö om pö förvärvade Vertinskij ett rykte som litteratör i Kiev: han skrev teaterrecensioner om kända personers uppträdanden – Fjodor Sjaljapin, Anastasia Vjaltseva, Michail Vavitj, Giuseppe Anselmi, Maria Karinskaja, Titta Ruffo och publicerade små, oftast dekadenta, berättelser i lokaltidningarna.

För att försörja sig arbetade Vertinskij med allt möjligt: sålde vykort, arbetade som stuvare, var korrekturläsare på tryckerier, spelade amatörteater, och var bokhållare på hotell Jevropejskaja (Europa), varifrån han avskedades för ”oduglighet”. Vid den tiden lärde han känna poeterna Michail Kuzmin, Vladimir Elsner och Benedikt Livsjits, konstnärerna Aleksandr Osmerkin, Kazimir Malevitj, Marc Chagall och andra som gästade den litterära salongen som hölls hos Sofia Zelinskaja, lärarinna vid samma Aleksandergymnasium som Vertinskij tidigare relegerats från.

Flytt till Moskva Med hopp om att göra litterär karriär flyttade Vertinskij år 1910 till Moskva, där han och hans syster Nadezjda, som var skådespelerska, bosatte sig i Bachrusjins hus vid Kozitskijgränden. Här började Vertinskij uppträda i litteratur- och teatersällskap, bland annat som regissör när han satte upp Aleksandr Bloks pjäs Folkteaterägaren (). Under en tid arbetade han också i Aleksandr Chanzjonkovs ateljé.

Bloks poesi, som i mycket formade Vertinskijs världsåskådning, beskrev han senare som dikter, som formerar vår värld:

Vertinskij härmade inte Blok, men befann sig under hans poetiska inflytande och kallade sedermera sina dåtida uppfattningar om livet som mycket Blokska.

Under dessa dagar närmade sig Vertinskij futuristerna och lärde känna Vladimir Majakovskij. Men, som Vertinskij senare noterade, hade han inget närmare med futuristernas filosofi att göra; han var mer imponerad av Igor Severjanins ”poesikonserter”. Vertinskij skrev att ”i hans dikter fanns en äkta känsla, begåvning och uppriktighet, men otillräcklig smak, måttfullhet och oförfalskad känsla”. Förutom Majakovskij, vars begåvning Vertinskij uppriktigt hänfördes av, ansåg han att futuristerna endast ”chockerade borgarklassen, skrev spetsfundiga dikter, ställde ut hånfulla dukar och spelade genier”.

Teaterdebut År 1913 försökte Vertinskij förverkliga sin gamla dröm om att komma in vid Moskvas konstnärliga teater, men blev inte antagen på grund av defekt diktion. Självaste Konstantin Stanislavskij, som deltog i examinationen, ogillade Vertinskijs uttal av bokstaven r.

Redan före kriget började Vertinskij uppträda på Miniatyrteaterns scen i Mamonovskijgränden vid Tverskajagatan. Hans första nummer här, Tango, utfördes med erotiska inslag: på scenen dansade en prima ballerina och hennes kavaljer i utstuderade kostymer, och Vertinskij stod i kulisserna och framförde en parodisk visa om det som utspelade sig. Premiären rönte framgång och den debuterande artisten fick en rad i recensionen i lokaltidningen Russkoje slovo: "Den kvicke och kokette Aleksandr Vertinskij". Framledes fortsatte han samarbetet med teatern och skrev de sensationella parodierna Furlana (på ryska: Фурлана), Het synd (på ryska: Тёплый грех Tjoplyj grech) och andra, vilka gav honom hans första inkomster.

Filmdebut Vertinskijs filmdebut ägde rum i Avgrunden (1913), där han spelade en mindre roll som en av gästerna – en kadett. Via filmen blev Vertinskij bekant med Ivan Mozzjuchin, som spelade huvudrollen "Rajskij".

I slutet av år 1914, efter första världskrigets utbrott, begav sig Vertinskij som frivillig till fronten, som sjukvårdare på det tåg som gick i trafik mellan fronten och Moskva. Där arbetade han fram till januari 1915 under ledning av greve Nikita Tolstoj och lade under denna tid omkring 35 000 förband. Efter en lindrigare skada återvände Vertinskij till Moskva och fick där veta att den enda som stod honom nära – hans syster – hade dött.

När Vertinskij återvänt från fronten fortsatte han med filmskådespelandet. Han blev då bekant med Vera Cholodnaja. Enligt D K Samin, författare till boken Rysslands mest kända emigranter, var det just Vertinskij hon hade att tacka för sina framgångar. Han var den förste som såg skådespelerskans "demoniska skönhet och talang i den anspråkslösa helt okända hustrun till fänrik Cholodnoj", och tog henne med sig till Chanzjonkovs filmfabrik. Vertinskij var i hemlighet förälskad i henne och tillägnade henne sina första sånger – "Den lille kreolen", "Bakom kulisserna" och "Era fingrar doftar av rökelse".

Estraddebut Aleksander Vertinskijs estraddebut ägde rum år 1915, på den välkända miniatyrteatern som leddes av M A Artsybusjev, som gillade Vertinskijs nya program ’Pierrots sånger’. Iscensättningen var exotisk med månskensbelysning och Vertinskij kom ut på scenen i en specialsydd Pierrotdräkt, belyst av rampens likbleka citrongredelina ljus.

Så småningom utarbetade Vertinskij sin egen stil med ömsom egna dikter, ömsom dikter av silverålderns poeter som Marina Tsvetajeva, Igor Severjanin och Aleksandr Blok, där viktiga inslag var sjungande recitativ med karaktäristiskt skorrande ’r’, en stil som lät dikterna ’förbli just dikter mot en melodisk bakgrund’. Vertinskij och hans konst var ’ett fenomen som hade en nästan hypnotisk påverkan på fler än de trångsynta kälkborgarna, nämligen den krävande elitistiska publiken.

Vertinskijs repertoar under de åren bestod av originalmaterial: ’Den lille kreolen’, Era fingrar doftar av rökelse’, ’Den lilafärgade negern’ (tre sånger som var tillägnade Vera Cholodnaja), ’Den gråögda’, ’Ett ögonblick’, ’Jag skrattar åt mig själv idag’, ’Bakom kulisserna’, ’Själamässa av kristall’, ’Rök utan eld’, ’Utan kniv’, ’Herrens bal’, Duglas hund’, ’Om sex speglar’, ’Jamais’, ’Jag är en liten ballerina’ (tillsammans med N G Grusjko) och ’Kokainisten’ (text av Vladimir Agatov). Men det råder delade meningar om det verkligen var av den sovjetiske poeten Vladimir Garijevitj Agatov (1901–1967).

Pierrot Att använda sig av masker på scenen var karaktäristiskt för tiden. Bloks poesi hade betydelse för Vertinskijs urval, särskilt av teaterpjäsen ’Folkteaterägaren’ och cykeln ’Maskerna’. Vertinskij själv påstod att sminkningen kom till helt spontant, då han och andra unga sjukvårdare gav mindre konserter för de sårade, och ’var nödvändig på scenen uteslutande på grund av den starka känslan av osäkerhet och förvirring inför överfulla salonger’. Masken hjälpte artisten att komma in i rollen. Enligt E P Sekatjevas biografi var Vertinskijs Pierrot ’en komisk martyr, naiv och hänförd, som ständigt dagdrömde om något, en sorgsen narr, där äkta lidande och själsadel skymtade fram bakom de komiska gesterna’.

Senare kom ’den svarte Pierrot’: den likbleka sminkningen av ansiktet byttes mot en dominomask, istället för Pierrots vita kostym kom en svart dräkt med vit halsduk. Den nye Pierrot var, enligt E P Sekatjeva, ’mer ironisk och bitskare än den tidigare, eftersom han mist ungdomens naiva drömmar, han skärskådade vardagens enkelhet och omvärldens likgiltighet’. Artisten förvandlade varje sång till en liten pjäs på ett avslutat tema med en eller två hjältar. Sångaren, som kallade sina kompositioner ’arietter’, började benämnas ’den ryske Pierrot’.

Vertinskij återvände till estraden och började arbeta på Petrovteatern, som leddes av Marja Nikolajevna Ninina-Petina. Här fick han hela 100 rubel som arvode i månaden. Vertinskij gjorde många gästspel runtom i landet med teatertruppen, han utvecklade en egen novellsångsgenre med korta men avslutade teman. miniatyr|«Vertinskijs» konsertaffisch i Kislovodsk, augusti 1926. Vertinskijs diktcykler föddes ’som varianter på ett tema’: där ’han ständigt försökte bevisa att den oförstådda, ensamma människan står värnlös inför den väldiga obarmhärtiga världen’. Han frångick den ryska traditionen och ’erbjöd en annan sång, som estetiskt var förbunden med det senaste inom konsten och kulturen, och framförallt den konstnärliga sången’. Vertinskij lyckades skapa en helt ny genre på den ryska estraden. ’Jag var mer än en poet, mer än en skådespelare. Jag gick den svåra vägen och skapade min egen genre’, sade Vertinskij själv.

Den ’subtila Pierrot’-gestaltens sceniska skärpa ledde till att många imiterade och parodierade Vertinskij. En särskilt känd parodi gjordes av den populäre artisten Michail Savojarov, som turnerade över hela Ryssland ända till slutet av 1920-talet. I andra akten av sin föreställning sminkade han sig som en månbelyst Pierrot och uppträdde som den välkände artisten Valertinskij. Det gagnade absolut Vertinskij, som trots sin korta karriär (mindre än fyra år) och långa frånvaro inte glömdes bort utan förvandlades till en legendarisk symbol för den förrevolutionära ryska estraden.

1917–1920 Den 25 oktober 1917, dagen för oktoberrevolutionens början, gavs Vertinskijs recettföreställning i Moskva. Snart gjorde han åter många framgångsrika gästspel i samarbete med olika entreprenörer, som Leonidova och Varjagin, Galanter och Grossbaum.

Samtidigt blev livet i Moskva allt svårare för Vertinskij. Romansen Det som jag måste säga (ryska: То, что я должен сказать), som skrevs efter 300 kadetters död i Moskva, väckte intresse hos Tjekan, dit författaren kallades för att förklara sig. När, enligt legenden, Vertinskij sade till Tjekans företrädare: ’Det är ju bara en sång, och ni kan ju inte förbjuda mig att sörja dem!’, fick han svaret: ’Om det behövs, kommer vi även att förbjuda er att andas!’

Konstantin Paustovskij ger i Berättelser om livet (ryska: Повести о жизни), i boken Början på ett okänt sekel (ryska: Начало неведомого века) en annan version av romansens ursprung. Enligt Paustovskij skrevs romansen i Kiev under striderna mot Symon Petljuras trupper.

thumb|200px|Vertinskij på omslaget till tidskriften Teatr ('Teater'), där han kallades Pierrot och Colombinas Harlekin. Året var 1919.