Kvinnlig könsstympning i Sverige (tidigare kallad "kvinnlig omskärelse") är förbjuden i lag (SFS 1982:316) sedan 1982. Fram till 2014 har endast två fall gått till domstol och lett till fängelsedomar, båda 2006. Idag finns utarbetade riktlinjer för hur yrkespersoner som kommer i kontakt med misstänkta fall bör agera. På nationell och många regionala nivåer finns handlingsplaner för hur traditionen kan förebyggas socialt, kulturellt och brottspreventivt i det svenska samhället.

Lagstiftning I Sverige är kvinnlig könsstympning, eller som det tidigare benämndes "omskärelse", förbjudet sedan 1982. Benämningen "könsstympning" kom med en omformulering av lagen 1998. Det finns flera lagrum som kan aktualiseras när det gäller hantering av frågan om kvinnlig könsstympning i Sverige.

Brottsbalken

5 § Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).

Man skulle också med tidigare lagstiftning ha kunnat döma för kvinnlig könsstympning i Sverige. I alla västerländska länders lagstiftningar finns förbud mot stympning och misshandel, och i Frankrike har ett trettiotal personer dömts för kvinnlig könsstympning utifrån denna mer generella lagstiftning. 1982 tillkom speciallagstiftning i Sverige som uttryckligen förbjöd just "kvinnlig omskärelse". Sådana speciella lagstiftningar mot kvinnlig omskärelse/könsstympning finns också numera i andra europeiska länder: Norge, Danmark, Belgien, Storbritannien, Italien, Spanien och Österrike. En speciallagstiftning anses vara opinionsbildande och ge uppmärksamhet åt frågan. Det har också funnits förhoppningar om att en speciell lag skulle göra brottet lättare att ta till domstol. Dock visar fallet Frankrike, det enda land med en mängd fall i domstol, att den vanliga brottsbalken räcker väl (de har inte speciallagstiftning där). Forskning på EU-nivå förespråkar inte speciallagstiftning.Leye, Els et al.: An analysis of the implementation of laws with regard to female genital mutilation in Europe. Crime Law Soc Change 47:1–31, 2007.

Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor

1 § Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.

Ingreppet är alltså förbjudet även om kvinnan/flickan samtyckt till ingreppet; ett sådant samtycke ger alltså inte ansvarsfrihet för brottet. Vid brott av normalgraden är straffet fängelse, upp till fyra år. Vid grova brott kan straffet bli fängelse i upp till tio år. Även den som stämplar till eller förbereder könsstympning begår ett straffbart brott, precis som den som försöker utföra könsstympning. Lagen skärptes 1999 genom att den grundläggande straffrättsliga principen om dubbel straffbarhet undantogs för förbudet, vilket innebär att även brott begångna på en plats där de vid tiden för brottet var legalt är straffbara i Sverige.

SoL, Socialtjänstlagen 14 kapitlet i SoL Anmälan om missförhållanden 1 § Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.

Sammanfattningsvis har yrkespersoner som kommer i kontakt med fall av misstänkt könsstympning en plikt att anmäla till socialtjänsten. Övriga medborgare, säger socialtjänstlagen, bör anmäla. Oavsett om anmälan görs till socialtjänsten enligt socialtjänstlagen har var och en plikten att anmäla till polisen enligt Lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor.

Socialstyrelsen skriver i sina riktlinjer: ”Som enskild person bör man enligt 14 kap. 1 § SoL anmäla till socialtjänsten om man får vetskap om eller misstänker att en flicka ska könsstympas här i Sverige eller utomlands eller om stympning nyligen skett. Observera att det inte är anmälarens uppgift att utreda saken 'så att man säkert vet' innan anmälan görs till socialtjänsten. Enskilda personer har möjlighet att göra en anonym anmälan.”Socialstyrelsen: Kvinnlig könsstympning: Ett utbildningsmaterial för skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Stockholm: Socialstyrelsen, 2005.

LVU, Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Socialtjänsten har möjlighet att fatta beslut om omedelbart omhändertagande om det finns vetskap eller allvarliga misstankar om att en familj är på väg att låta könsstympa sin flicka. Detta om risken för könsstympning är överhängande och inte går att förhindra på annat sätt. Dock kan inte ett omhändertagande ske om syftet är att läkarundersöka flickan vid misstänkt könsstympning och föräldrarna motsätter sig detta. Då kan man i stället använda sig av Lagen om särskild företrädare för barn.

Lag (1999:997) om särskild företrädare för barn

En särskild företrädare för barn kan utses av åklagare och denne kan ta beslut om genital undersökning vid misstänkt könsstympning, även om flickans föräldrar motsätter sig undersökning.

Offentlighets- och sekretesslag (2009:400)

I lagen framgår att yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård, samt inom socialtjänsten, generellt sett är bundna av sekretess. Emellertid föreligger idag inte hinder för att polisanmäla misstänkt könsstympning till polisen:

Misstankar om vissa begångna brott mot unga

21 § Sekretessen enligt 25 kap. 1 §, 2 § andra stycket och 3- 5 §§, 26 kap. 1, 3, 4 och 6 §§ samt 33 kap. 2 § hindrar inte att en uppgift lämnas till en åklagarmyndighet eller en polismyndighet, om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte har fyllt arton år och det är fråga om brott som avses i 1. 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, eller 2. lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor.

Ofta finns lokala föreskrifter inom socialtjänsten som stadgar att brott mot barn ska anmälas till polisen. De befintliga utredningar som idag finns kring misstänkt könsstympning visar att socialtjänsten anmäler de fall de får kännedom om till polisen.Johnsdotter, Sara: FGM in Sweden: Swedish legislation regarding “female genital mutilation” and implementation of the law. Department of Sociology, Lund University, 2004. När det gäller sjukvårdsanställd personal föreligger inget hinder för att anmäla misstänkt könsstympning. Sekretesslagen tillåter en sådan anmälan oavsett svårighetsgrad på det eventuella brottet.”Nya regler i sekretsslagen m.m.” Sveriges Kommuner och Landsting, 2006. http://brs.skl.se/skbibl/cirkdoc.jsp?searchpage=brsbibl_cirk.htm&search1_cnr=2006%3A40&op1=&type=&db=CIRK&from=1&toc_length=20&currdoc=1

Socialstyrelsen har gett ut riktlinjer till skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård, samt till polis och åklagare.Socialstyrelsen: Kvinnlig könsstympning: Ett utbildningsmaterial för skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Stockholm: Socialstyrelsen, 2005. Socialstyrelsen: Handledning om kvinnlig könsstympning för polis och åklagare, 2005.

Könsstympning av kvinnor är förbjudet i större delen av västvärlden, och alltfler utvecklingsländer förbjuder också sedvänjan. I Frankrike har föräldrar och omskärerskor tagits till domstol, där ett trettiotal personer ursprungligen från Västafrika har dömts.

Rättsfall

Sedan lagen kom 1982 och fram till och med 2010 hade 46 anmälningar om misstänkta könsstympningar av flickor inkommit till polisen. Av dem lades 13 ner då de inte ansågs vara relevanta utifrån könsstympningslagen (exempelvis för att de gällde manlig omskärelse eller var anmälningar mot privata kliniker som utför intimkirurgi). I 20 av de misstänkta fallen gjordes genitala undersökningar, varav det i 11 fall inte fanns några synliga spår av ingrepp. Av de återstående 9 förundersökningarna lades 7 ned, då det inte kunde styrkas att flickan könsstympats på ett olagligt sätt. Svårigheter med att styrka brott kunde handla om att flickan sannolikt redan var könsstympad då hon kom till Sverige, eller att hon könsstympats efter beslut av släktingar i familjens hemland och det inte var möjligt att knyta någon i Sverige boende person till händelsen.NCK: Kvinnlig omskärelse/könsstympning i Sverige - en kunskaps- och forskningsöversikt. Uppsala: Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet, 2011. Kan laddas ned från

I Sverige har två fall gått till domstol, båda i Göteborg under 2006. I det ena fallet dömdes en somalisk man till fängelse i två år för könsstympning som ska ha ägt rum i Mogadishu under 2005. I boken "Ali och den svenska rättvisan" från 2008 hävdar antropologen Sara Johnsdotter att mannen blev felaktigt dömd.SvD 16 mars 2008. "Dom mot könsstympning kritiseras". http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_982607.svdJohnsdotter, Sara: "Popular notions of FGC in Sweden: The case of Ali Elmi". Finnish Journal of Ethnicity and Migration3(2):74-82. Kan laddas hem på www.ihmisoikeusliitto.fi/FJEM%202_2008.pdf

I det andra fallet dömdes en somalisk kvinna till tre års fängelse för könsstympning och grov fridskränkning. Utöver könsstympningen, som ska ha ägt rum i Somalia 2001, dömdes kvinnan för upprepad misshandel av sin dotter.

Förekomst År 2014 uppskattades 90 000 offer för kvinnlig könsstympning leva i Sverige.

Enligt en studie gjord av Karolinska Institutet antas att en tredjedel familjer som invandrat till Sverige ifrån länder med könsstympande hederskulturer fortsätta med sedvänjan. Dessa familjer upplever trycket ifrån släkten i hemlandet som starkt speciellt om de besöker sina släktingar i hemlandet.

Många flyktinggrupper låter könsstympa flickor precis innan de reser till Sverige efersom de känner till det svenska förbudet. I andra fall kan flickorna trots förbudet skickas till ett annat europeiskt land för att lemlästas där.

Genitala undersökningar

Genitala undersökningar för att fastställa huruvida könsstympning ägt rum kan göras på olika sätt, till exempel genom screening, frivillig gynekologisk undersökning eller tvångsundersökning.

Screening

Screening är en medicinsk metod för att upptäcka en sjukdom eller ett tillstånd genom att undersöka också sådana personer i befolkningen som är symtomfria. Att sådan screening av flickors genitalier bör genomföras i Sverige har föreslagits av exempelvis av Nyamko Sabuni: ”Inför obligatoriska gynekologiska undersökningar på flickor. Samhället måste hitta former för att hindra, avslöja och bevisa könsstympning. Det bör inom skolans ram införas obligatoriska läkarkontroller, liknande de som genomförs på pojkar vid sex års ålder. Detta bör för flickor ske någon gång på högstadiet.”Sabuni, Nyamko: "Kontrollera underlivet på alla högstadieflickor”, Expressen, Sidan 4 Debatt, 17 juli 2006.