Anfallet mot Nya Varvet (1719) var ett överrumplingsanfall mot Nya Varvet i Göta älvs mynning natten till den 27 september 1719 (g.s), då en dansk militärstyrka via mindre fartyg angrep den svenska hamnanläggningen och inneliggande fartyg. Efter en lyckad svensk erövring av danska örlogsfartyg vid Grötö i september 1719, hämnades den unge viceamiralen Peter Tordenskjold några veckor senare genom att från Marstrand i skydd av mörkret anfalla den svenska flottbasen Nya Varvet. Attacken var i första hand en vedergällning för den svenska attacken på Grötö. Den utfördes i mindre fartyg, där man med list tog sig förbi ett antal svenska vaktposter. Efter en mindre strid på varvsområdet kunde sedan danskarna dra sig tillbaka efter att ha förstört flera i hamnen inneliggande svenska fartyg utan några större egna förluster.

Bakgrund Under våren 1719, i slutfasen av Stora nordiska kriget, genomförde en dansk flottstyrka en blockad av Göteborgs hamninlopp. I början av juli anföll en dansk-norsk armé norrifrån in i Bohuslän, efter att fredsförhandlingar i Stockholm misslyckats, och erövrade Strömstad. Samtidigt anfölls Marstrand av fartyg ur den danska blockadstyrkan, under ledning av schoutbynacht Peder Tordenskjold.

Större delen av fartygen i den svenska örlogseskadern på västkusten, Göteborgseskadern, sänktes av sina egna besättningar för att inte komma i danska händer. Den 15 juli kapitulerade oväntat kommendanten, överste Henrich Danckwardt, på den starka fästningen Karlsten i Marstrand. Fästningen namnändrades till Kristiansten, och blev därefter en bas för danska anfall i Göteborgsområdet.

Den 21 juli anfölls fästningen Nya Älvsborg utanför Göteborg, men anfallet kunde slås tillbaka efter några dagars artilleribeskjutning, och Tordenskjold fortsatte sin blockad av Göta- och Nordre älvs mynning. Detta innebar att man på svensk sida förstärkte sin bevakning av Nordre älvs mynning vid Kippholmen.

Eftersom fredsförhandlingarna precis hade återupptagits fick Tordenskjold order om att sända större delen av sin blockadstyrka till Köpenhamn. Den 28 augusti lämnade ett 20-tal danska fartyg Göteborgs skärgård och seglade mot Öresund, samtidigt som blockaden av Nordre älv upphörde. Tre danska linjeskepp och en skottpråm fanns kvar vid Rivö fjord. Dessutom fanns två skottpråmar, två galärer, en bombardergaljot och fem transportfartyg vid Grötö nära Kalvsund.

Överfallet vid Grötö

Efter att ha fått information om de nya förutsättningarna bestämde sig chefen för Göteborgseskadern, amiral Jonas Fredrik Örnfelt, för ett överraskande anfall mot styrkan vid Grötö. Brigantinerna Luren (2 kanoner), Framfuss (2), Uppassaren (2) och galären Lucretia (2) sändes tillsammans med sex beväpnade slupar under befäl av kommendör von Utfall, från Nya Varvet via Nordre älv till Kippholmen. På grund av bristen på sjöfolk, var styrkan till största delen bemannad med soldater. Efter att ha vilat vid Kippholmen, rodde fartygen på natten till den 1 september utefter Hisingen söderut. De lyckades osedda ta sig förbi brandvaktsgalären Charlotta, och kunde i gryningen övermanna besättningarna på galären Prinds Carl (7 kanoner), skottpråmarna Spydstagen och Lange Maren, samt bombardergaljoten S:t Johannes (4). Skottpråmarnas kanoner och mörsare hade tidigare tagits ut, och förts till Köpenhamn. Dessutom erövrades de fem transportfartygen varav ett, Langesund, var lastat med krut, och de övriga med proviant och dykerimateriel. Örnfelt, som personligen "förde disposition" från en slup, använde sig av den fördelaktiga västliga vinden till att föra de danska fartygen tillbaka samma väg till Nya Varvet som svenskarna kommit. Samtidigt kunde den kvarvarande danska styrkan på Rivö fjord inte komma sina kamrater till hjälp. Den danska galären Charlotta lyckades undkomma till Marstrand, där Tordenskjold "nær var bleven rasende over dens medbragte uventede Tidende".

Befälhavaren över de svenska trupperna i Bohuslän, fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, beordrade byggande av ytterligare skansar vid mynningarna av Göta- och Nordre älv ifall Tordenskjold "torde söka sig på något sätt sådant att revangera". Det var dels Arendals skans, på södra stranden av Hisingen väster om Nya Älvsborg, dels en skans vid Kippholmen i Nordre älvs mynning. Sedan tidigare fanns kanonbatterier vid Rya Nabbe på Hisingen, och Lilla Billingen vid Nya Varvet. Däremellan hade ett antal gamla fartyg sänkts som en spärr tvärs över älven, och bara en smal ränna hade lämnats öppen vid Nya Varvet.

Förberedelser

Angående överfallet vid Grötö, så skrev Tordenskjold först till amiralitetet i Köpenhamn, att det hörde till att efter goda nyheter kommer dåliga. Några dagar senare var tonen mindre filosofisk då han skrev "men jeg skal revangere det, skulde jeg end derved vorde massacreret". Han började fundera ut en plan för att ta sig in till Nya Varvet och återta fartygen. Den 12 september sågs de sista danska fartygen på Rivö fjord styra till sjöss, och den halvårslånga blockaden var hävd. Medan övriga skepp sändes till Köpenhamn seglade linjeskeppet Laaland (50 kanoner) till Tordenskjold i Marstrand. Tillsammans med chefen på Laaland, kapten Oluf Budde, utarbetades detaljerna i anfallsplanen. Man beslöt att använda slupar som skulle fyllas med brännbart material, och bemannas med välbeväpnat manskap. Budde skulle föra befäl över sluparna, och två galärer skulle följa med som skydd, under Tordenskjolds befäl.

Eftersom det rådde brist på slupar, då blockadstyrkan hade seglat iväg, använde Tordenskjold sina personliga kontakter på fartyg som inte stod under hans befäl. I Marstrands hamn fanns fregatterna Høyenhald och Hvide Ørn, sysselsatta med att ta upp utrustning från de sänkta svenska fartygen i hamnen, under amiral Ole Judichærs befäl. På morgonen den 26 september gick Tordenskjold ombord på Hvide Ørn och bad en av fartygets officerare, löjtnant Wodroff, att få en av sluparna på Hvide Ørn klargjord och överlämnad till sig, men utan att nämna detta för amiralen eller fartygschefen. Wodroff gjorde senare under dagen som han blev ombedd, och Tordenskjold hade därmed tillgång till tre dubbla och sju enkla slupar.

Samtidigt hade Tordenskjold samtal med tre svenska lotsar, bland annat Nils Olofsson från Marstrand. Nils försökte att inte bli inblandad i något som skulle bli till svensk skada, "såsom en ärlig svensk anstod", och förklarade att hans lotsområde inte sträckte sig längre än till Kalvsund. Tordenskjold förklarade då att han inte behövde följa med fartygsstyrkan längre än till Brännö.

Eftersom de flesta större danska örlogsfartyg hade seglat iväg, beslöt amiral Örnfelt att försöka angripa de mindre danska fartyg som fortfarande rörde sig runt Marstrand. Han beordrade att amiralitetskapten Nils Nilsson med galärerna Prins Kristian (9 kanoner) och Lucretia, samt sluparna Luren, Uppassaren och Framfuss skulle via Nya Älvsborg och Kalvsund försöka komma åt fientliga bevakningsfartyg söder om Marstrand. I väntan på tillräcklig antal soldater kom inte Nilsson iväg från Nya Varvet med sin styrka förrän 25 september.

Anfallet mot Nya Varvet Lördagen den 26 september Klockan 14.30

Mellan klockan två och tre på eftermiddagen rodde nio slupar under kapten Buddes befäl ut ur Marstrands hamn. Enligt de skriftliga order han fått av Tordenskjold, skulle han stanna vid Grötö och invänta nattmörkret. Tordenskjold följde i en egen slup tillsammans med två galärer en liten tid efter Buddes slupar.

Klockan 16.30

Mellan klockan fyra och fem upptäckte Budde några svenska galärer på Nordre älvs fjord. Han lät då sina slupar stanna vid Måvholmen, öster om Rörö. Då Tordenskjold i den efterföljande styrkan upptäckte svenskarna, lät han galärerna vila på årorna, och sände bud till Marstrand efter ytterligare en galär. Vid sextiden på kvällen var båda danska styrkorna förenade vid Måvholmen.

Då han befann sig strax norr om Bovik på Björkö, upptäckte kapten Nilsson med sin spaningsstyrka några danska galärer och slupar på Sälöfjord som förflyttade sig söderut. Han drog sig med sina fartyg mot östra sidan av Källöfjorden, för att komma närmare fienden. Under tiden hade den danska styrkan lagt sig stilla öster om Rörö, och två svenska bevakande slupar rapporterade att man höll korum. Detta gjorde att svenskarna utgick ifrån att danskarna skulle vara stillaliggande över natten, och de båda fartygsstyrkorna låg inom synhåll för varandra tills mörkret föll.

I samband med att man upptäckte danskarna, skickade Nilsson iland en budbärare som skulle informera Örnfelt om den danska styrkan. På grund av mörkret, de dåliga vägarna och den tillslutna stadsporten i Göteborg, kom inte informationen om danskarna fram förrän på morgonen, då det var för sent.

Klockan 19.00 Efter att korum hade hållits, lättade danskarna ankar och lyckades tyst smyga iväg med hela styrkan ner mot Kalvsund. Sex svenska slupar som sänts iväg på rekognosering kunde inte upptäcka de danska fartygen, och man tog då för givet att danskarna dragit sig tillbaka mot Marstrand. Under tiden fortsatte Tordenskjold söderut med sin styrka genom Kalvsund och över Rivö fjord. Det var stjärnklart, men månen hade inte gått upp, och vinden var svag växlande mellan syd och väst. Sluparna gick sammanbundna i rad med de tre galärerna.

Klockan 21.30 Nära Brännö ankrade galärerna och Budde fortsatte med nio av sluparna, lastade med brandgods och bemannade med både sjöfolk och soldater, in mot Nya Varvet. Planen var att hålla sig längs södra stranden av Göta älv för att inte upptäckas från fästningen Nya Älvsborg.

Klockan 23.00

Klockan var elva eller "halv gången tolv" när danskarna kom fram till det första svenska kanonbatteriet, Käringbergsbatteriet, som var bestyckat med två 18-pundiga kanoner. En grupp soldater från Älvsborgs regemente bemannade batteriet. Det var fortfarande relativt mörkt och soldaten Gudmund Lydig, som stod på post, kunde se två mastförsedda fartyg bogserade med ett antal slupar runt omkring. Han ropade an fartygen och fick till svar att det var "goda svenskar" och "det woro de Swänska galejor". Soldaten Lars Skata skickades att rapportera detta till kompanichefen, kapten Gerhard Hård, som hade sitt kvarter på en gård en bit därifrån. Under tiden fick de danska fartygen passera.

Nästa batteri som danskarna måste passera var Karlsbergs eller Caroli batteri. Det bestod av fyra 12-pundiga och två 3-pundiga kanoner, samt två mörsare. Batteriet var placerat vid nuvarande Tångudden, och älven var långgrund vid batteriet. Bemanningen sköttes av samma regemente som vid Käringbergsbatteriet. Soldaten Lars Bergström, som stod på post, hörde tydliga årtag från båtar som passerade i mörkret. Han anmälde detta till vicekorpral Samuel Storm. Vicekorpralen tog för givet att det var svenska båtar som skulle till Nya Älvsborg, framförallt då Käringbergsbatteriet inte hade reagerat.

På andra sidan av inloppet, ute på fästningen Nya Älvsborg, diskuterade vaktposterna om de hört årtag eller inte. En av vaktposterna var helt säker, och rapporterade det till kommendanten överste Gustaf Gadde. Kommendanten och officerarna samlades för att diskutera saken, och de förhörde vaktposterna som inte var säkra på om de hört årtag, eller ljudet av steg från fästningens egen personal.

Söndagen den 27 september Klockan 00.00

Runt midnatt kom de danska sluparna fram till sitt anfallsmål, Nya Varvet. Manskap sattes iland på sänkverket vid hamnen. Budde gav order till kapten Kleve att med 30 man överrumpla den svenska vaktstyrkan.

Vaktstyrkan på Nya Varvet utgjordes denna natt av 12 soldater ur det Sachsiska infanteriregementet. Detta regemente var sammansatt av sachsiska krigsfångar som tidigare tagits tillfånga i striderna med Sachsen-Polen. Krigsfångarna hade senare rekryterats från fånglägren till den svenska armén och var därför dåligt motiverade legosoldater, ledda av överste Georg David Zengerlein. Vakthavande befäl var fänrik Franck, som till sin hjälp hade furir Fischer.