Kronologi 28 juni: Skotten i Sarajevo mot tronföljaren Franz Ferdinand 5–6 juli: Överläggningar i Berlin och den tyska "blancochecken" 20–23 juli: Den franska regeringens besök i Sankt Petersburg 23 juli: Det österrikiska ultimatumet till Serbien 25 juli: Serbiska invändningar mot delar av ultimatumet 25 juli: Partiell österrikisk mobilisering 28 juli: Österrike-Ungern förklarar Serbien krig 30 juli: Fullständig rysk mobilisering 31 juli: Fullständig österrikisk mobilisering 31 juli: Tyskt ultimatum till Ryssland med krav om att ställa in mobiliseringen 31 juli: Tyskt ultimatum till Frankrike med krav på neutralitet 1 augusti: Fullständig tysk mobilisering och krigsförklaring mot Ryssland 3 augusti: Tyskland förklarar Frankrike krig 3 augusti: Tyska trupper marscherar in i Belgien 4 augusti: Storbritannien förklarar Tyskland krig 8 augusti: Storbritannien förklarar Österrike-Ungern krig Julikrisen var en diplomatisk kris mellan de europeiska stormakterna sommaren 1914, i juli och dagarna däromkring, som ledde till att första världskriget bröt ut. Krisen utlöstes av skotten i Sarajevo 28 juni 1914, då arvtagaren till Österrike-Ungerns tron, ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike mördades av den bosnisk-serbiske extremisten Gavrilo Princip. Detta ledde till att Österrike-Ungern några veckor senare, 23 juli, ställde ett ultimatum med mycket hårda krav till Serbien, efter att först ha försäkrat sig om att de hade stöd från Tyskland för sin handlingslinje. Kraven var avsedda att vara så hårda att de skulle bli krig.

Serbien gick med på de flesta kraven, men inte alla, och då förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien 28 juli. Ryssland hade tidigare lovat Serbien stöd, och mobiliserade sin armé dagarna därefter. Detta ledde till att Tyskland ställde ultimatum till Ryssland med krav på att de skulle avbryta sin mobilisering. När detta inte skedde förklarade Tyskland krig mot Ryssland 1 augusti. Tyskland krävde också att Frankrike, som var allierade med Ryssland, skulle ställa sig neutralt. När de inte gjorde det förklarade Tyskland krig mot Frankrike 3 augusti. Som ett led i anfallet mot Frankrike invaderades även det neutrala Belgien av Tyskland, vilket ledde till att Storbritannien förklarade krig mot Tyskland 4 augusti. Vid detta datum var alltså fem stormakter indragna i krig.

Under hela julikrisen skedde omfattande diplomatiska kontakter med förslag om medling, och det togs även kontakter mellan stormakternas monarker. Från Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien 28 juli styrdes dock ländernas handlingslinjer huvudsakligen av deras alliansförhållanden och deras militära planering under den så kallade svarta veckan.

Ryssland ville inte låta Österrike-Ungern köra över dess serbiska allierade på Balkan, och beordrade en mobilisering av delar av armén den 25 och allmän mobilisering den 30 juli. Tyskland mobiliserade den 1 augusti 1914Christopher Clark, The Sleepwalkers, How Europe went to war in 1914, Allen Lane, s. 463 och samma dag mobiliserade Frankrike, som såg en chans att ta tillbaka Alsace-Lorraine som Tyskland erövrat under fransk-tyska kriget 1870–1871. Tyskland förklarade krig mot Ryssland samma dag. Storbritannien förklarade krig mot Tyskland den 4 augusti 1914 efter ett "otillfredsställande svar" på kravet att respektera Belgiens neutralitet.

Bakgrund till det diplomatiska agerandet Mellanstatliga relationer och allianser miniatyr|vänster|upright=1.5|Militära alliansförhållanden i Europa 1914. Samtliga stormakter (Österrike-Ungern, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Ryssland och Italien) tog beslut som bidrog till att julikrisen uppstod och utvecklades till det som kom att bli första världskriget. En uppfattning som delades av alla stormakter var att ett stort framtida europeiskt krig var oundvikligt. Idén om det oundvikliga kriget låg till grund för de flesta besluten som stormakterna tog innan kriget, en tid som präglades av internationella spänningar, misstro mellan stater och en omfattande kapprustning.

Även om kriget i efterhand ter sig ofrånkomligt, så hade stormakterna vid en rad tillfällen före 1914 medlat mellan varandra och hållit fredskonferenser för att lösa ut olika internationella konflikter. Förhandling, snarare än konflikt, var det sedvanliga sättet att lösa spänningar mellan Europas större stater. Samtidigt var det vanligt att mindre stater krigade mot varandra - i vissa fall även mot någon av stormakterna. Relationerna mellan stormakterna hade alltså i juni 1914 en historia av ett flertal "undvikna krig". En anledning till detta var det rådande allianssystemet med Ententen på ena sidan och Trippelalliansen på den andra sidan. Systemet fungerade i de flesta fall avskräckande, vilket upprätthöll freden. Regeringarna i Wien och Berlin hade dock i juni 1914 tröttnat på konferenser och förhandling, något som förändrade situationen.

Österrike-Ungerns intressen på Balkan Österrike-Ungern ansåg att situationen på Balkan utgjorde ett hot mot dubbelmonarkins sammanhållning. Under andra halvan av 1800-talet hade såväl det framväxande Italien som det ryska kejsardömet utökat sina territorier på Balkan och närliggande områden på bekostnad av österrikiskt inflytande. Österrike-Ungern hade formellt annekterat Bosnien-Herzegovina, vilket ledde till Bosnienkrisen 1908–1909, och i södra delarna av dubbelmonarkin (norra delen av Balkan) fanns därför en stor slavisk befolkning, som inkluderade serber som bodde i Bosnien.

Serbiens intensiva expansion under det tidiga 1900-talet (inte minst under Balkankrigen 1912-13) tycktes indikera att Österrike-Ungern kunde komma att tappa ännu mer makt och landområden på Balkan. För att skydda dubbelmonarkin började landets militärledning att diskutera ett snabbt krig där man hoppades kunna krossa den serbiska expansionen. Kejsar Frans Josef ville helst undvika ett krig, men skotten i Sarajevo och den tyska blancochecken i juli 1914, ändrade kejsarens inställning till ett krig.

En månad före skotten i Sarajevo hade det österrikisk-ungerska regeringen beslutat inleda en diplomatisk offensiv för att motverka Rysslands planer att skapa ett nytt förbund av Balkanstater under ryskt beskydd. Dessa planer ansågs direkt riktade mot Österrike-Ungerns position på Balkan, och Rysslands sändebud i Belgrad, Hartwig, förde förhandlingar om detta. Österrike-Ungerns målsättning var att i samarbete med Tyskland dels sätta tryck på Rumänien att öppet deklarera att man stod på Trippelalliansens sida (Tyskland, Österrike-Ungern och Italien), och dels förmå Bulgarien att också ansluta sig. Skulle man lyckas med åtminstone det ena av dessa två mål så skulle Serbien stå mer isolerat, vilket skulle underminera den propaganda för ett Storserbien som bedrevs i de södra delarna av Österrike-Ungerns territorium.

Vid tillfället för skotten i Sarajevo fanns ett memorandum framtaget som innehöll denna handlingsplan, och som var avsett att lämnas över till Tyskland för att få deras stöd. Skotten i Sarajevo miniatyr|Arresteringen av en misstänkt konspiratör direkt efter skotten i Sarajevo. Bilden föreställer troligen det oskyldiga vittnet Ferdinand Behr.

Den 28 juni 1914 mördades den österrikiske tronarvingen och ärkehertigen Franz Ferdinand och hans fru Sophie von Chotek i Sarajevo, Bosnien (vid tiden en del av Österrike-Ungern). Mördaren som slog till i Sarajevo var Gavrilo Princip, en 19-årig bosnisk-serbisk extremist som var medlem i Unga Bosnien och som hade tränats av den serbiska organisationen Svarta handen, som i sin tur hade band till den serbiska underrättelsetjänsten.Det Första världskriget - var det verkligen oundvikligt? , essä av Peter Englund i Populär Historia, september 2008

När nyheten om mordet nådde Wien sågs det på en gång som en medveten serbisk provokation. Även om en av personerna bakom attentatet faktiskt hade kopplingar till den serbiska regeringen, så är det mycket osannolikt att den österrikiska ledningen hade verklig kännedom om detta i slutet av juni 1914. Det finns inte heller några indikationer att mordet på Franz Ferdinand skulle ha varit direkt sanktionerat av den serbiska regeringen.

Omedelbara internationella reaktioner på mordet Mordet gav starka reaktioner i en rad länder i Europa. I Storbritannien utlyste kung George V en veckas sorg vid hovet, medan tsar Nikolaj II av Ryssland och den ryske utrikesministern förmedlade sina kondoleanser till Österrikes ledning. Kejsar Vilhelm II uttryckte även han en stark sorg över dödsfallet, särskilt då det fanns nära band mellan honom och Franz Ferdinand, vilken bara några veckor före mordet hade besökt Vilhelm.

Österrike-Ungerns och Tysklands planering (29 juni–23 juli)

Österrikes reaktioner och krigsplanering Den officiella responsen på mordet i Wien uttryckte kraftig vrede och indignation över attentatet i Sarajevo. Samtidigt var det många i den österrikiska politiska eliten som hade en annan inställning till det som skett. Opinionen om Franz Ferdinand hade varit delad, där tyskarna inom dubbelmonarkin hade tyckt att han var för mycket av en slavofil, slaverna tyckte han var för tyskvänlig och ungrarna att Ferdinand var partisk till förmån för den österrikiska delen av landet. Ferdinand hade dessutom länge motsatt sig en "uppgörelse" med Serbien, något som många i regeringen länge velat genomföra. När ärkehertigen inte längre var i livet öppnades nya möjligheter för de militära "hökarna" i Ballhausplatz i Wien (Österrikes federala kanslers arbetsplats) att genomföra sina tidigare planer.

Wien var platsen där planerna på ett avgränsat krig mellan Österrike-Ungern och Serbien först tog sin form, inte minst efter mordet på Frans Ferdinand. Inte minst Franz Conrad von Hötzendorf, Österrike-Ungerns generalstabschef, välkomnade möjligheten för att göra upp militärt med Serbien, något han hade velat göra redan under Bosnienkrisen 1908-09. För att fullt ut kunna genomföra ett krig med Serbien behövdes dock stöd från Tyskland. Fram till Österrike-Ungerns ultimatum 23 juli till Serbien så skedde den huvudsakliga diplomatin mellan Österrike och Tyskland, övriga stormakters möjlighet att påverka utvecklingen kom först i slutet av månaden.

Kejsar Wilhelm II styr om utrikespolitiken Dagen efter mordet på Franz Ferdinand (den 29 juni) hade generalstabschefen Conrad ett möte med Österrike-Ungerns utrikesminister Leopold von Berchtold i vilket Conrad krävde ett krig mot Serbien som reaktion på det som skett. Stabschefen var övertygad om att regeringen i Belgrad var ansvariga för mordet och ville se en mobilisering mot Serbien. Berchtold avvisade kraven på krig och förespråkade mildare villkor, t.ex. att polischefen skulle avsättas. Utrikesministern höll samtidigt med Conrad om att situationen var en chans för Österrike att "lösa den serbiska frågan", men gick inte med på militär mobilisering.

För att undersöka Tysklands inställning till ett krig hölls ett möte med den tyske ambassadören i Wien: Heinrich von Tschirschky. Ambassadören var dock inte benägen att stödja ett krig. von Tschirschky skickade en rapport till Berlin där han redogjorde hur han manade Österrike-Ungern till återhållsamhet mot Serbien.

När kejsar Wilhelm II tog emot rapporten den 2 juli fick han dock ett raseriutbrott och menade att ambassadören i Wien gått utanför sitt mandat genom att lägga sig i den österrikiska hållningen gentemot Serbien. I marginalerna på dokumentet skrev Wilhelm att "Serberna måste ordnas, och det mycket snart!". Kejsarens reaktion byggde troligen både på hans känslor inför att en nära vän mördats, men också tanken på att mord av kungliga var ett avskyvärt brott som behövde straffas. Anteckningarna på dokumentet blev ett godkännande från Wilhelm till utrikesdepartementet och ambassadör von Tschirschky att släppa den tidigare försiktiga politiken. Den nya vändningen innebar att Tyskland fortsatt skulle komma att enbart uppmuntra Österrike-Ungerns agerande.

Memorandum till Tyskland 4 juli