Gràcia () är ett av Barcelonas tio administrativa distrikt. Officiellt är det distrikt 6 och uppdelat i fem delområden (barris, stadsdelar). Gràcia gränsar till tre av Barcelonas övriga distrikt, i söder mot Eixample, i väster mot Sarrià-Sant Gervasi och i norr mot Horta-Guinardó.

Historia Gràcia etablerades ursprungligen den 17 januari 1626, då karmelitorden grundade ett kloster tillägnat Nostra Senyora de Gràcia (Vår Fru av Nåden) i området. Kring klostret, som i folkmun kom att kallas Els Josepets, växte det med tiden fram flera bondgårdar, varav den mest betydande var Ca n'Alegre (uppförd 1688). Längre söderut fanns sedan tidigare ett franciskankloster, Convent de Jesús, som låg precis där huvudgatan carrer Gran de Gràcia börjar i dag.

Från landsortsby till sommarviste I början av 1700-talet bestod Gràcia av endast elva familjer. Under mitten av århundradet expanderade ekonomin utanför jordbruket när hantverkare och skråarbetare etablerade sig i området. Ett dokument från 1767 visar att territoriet redan då bar namnet Gràcia. Det utvecklades därefter till en blandning av landsbygd och ett populärt sommarviste för Barcelonas borgarklass, som uppförde ett stort antal villor och lantställen i området.

Kring sekelskiftet 1800 var Gràcia fortfarande glesbefolkat. De tre viktigaste befolkningskärnorna hade vuxit upp i direkt anslutning till områdets tre kloster: Jesús (vid södra infarten), Els Josepets (vid nuvarande plaça de Lesseps i norr) och ett kapucinerkloster (vid dagens marknadsplats Mercat de l'Abaceria Central).

Kampen för självständighet Under 1800-talet lyckades Gràcia vid tre tillfällen bli en självständig kommun, fri från Barcelona:

Den första självständigheten (1821–1824): Tack vare Cadizkonstitutionen, som tillät orter med över tusen invånare att bilda egna kommuner, utropade Gràcia självständighet den 4 mars 1821 med Josep Tuset som borgmästare. Självständighetsperioden blev dock kortvarig; när absolutismen återinfördes i Spanien tvingades Gràcia att upplösa sitt självstyre i januari 1824. Försöket 1830: År 1828 ansökte invånarna på nytt om att få bryta sig loss. De erbjöd sig till och med att döpa om orten till Villa de San Fernando y Santa Amalia för att ställa sig in hos kungaparet Fernando och Amalia. Ansökan beviljades 1830 och Gràcia fick formellt titeln köping (Vila), men på grund av politisk oro i landet lyckades man aldrig bilda något fungerande kommunstyre. Den långa självständigheten (1850–1897): Den 13 oktober 1849 skickades en ny begäran in baserad på landets nya grundlag. Denna gång bar ansträngningarna frukt, och den 6 juli 1850 tog Josep Pons i Tarrecli officiellt över som borgmästare för den självständiga köpingen Vila de Gràcia. Detta blev stadsdelens längsta och mest stabila period av självstyre, och den varade fram till att hela området annekterades av Barcelona år 1897.

Arbetarklassens Gràcia och industrialiseringen Under 1800-talet förvandlades Gràcia i snabb takt till en utpräglad arbetarstadsdel. Till en början pendlade de flesta invånarna till fabrikerna inne i Barcelona, men snart etablerades stora industrier på hemmaplan. De två absolut viktigaste var textilfabrikerna Vapor Vell (vid gatorna Perill och Venus) och Vapor Nou (vid Travessera de Gràcia), som byggdes 1841.

Vapor Nou hade närmare 500 anställda och var en av dåtidens största bomullsfabriker. Fabriken drabbades ofta av tidens hårda arbetskonflikter. Sommaren 1855 anklagades fem arbetare för att ha planerat att mörda fabriksägaren Puigmartí, men de friades i brist på bevis. Fabriken var i drift fram till maj 1876, då den totalförstördes i en våldsam brand. På den gamla fabrikstomten ligger i dag bostadshus och marknaden Mercat de l'Abaceria Central.

Arbetarna på Vapor Vell drev också igenom flera strider. År 1842 tvingades de strejka mot fabriksägaren för att stoppa sänkta löner, och under det krisdrabbade året 1855 tågade arbetarna i demonstrationer till stadsdelens gräns under slagordet ”bröd och arbete” ().

Den utbredda textilindustrin, i kombination med hundratals mindre handvävare som arbetade i sina egna hem, gjorde Gràcia till ett viktigt centrum för den katalanska textilproduktionen. När Kataloniens allra första fackförening, Associació de Teixidors de Barcelona (”Barcelonas vävarförening”), bildades den 10 maj 1840, kom en mycket stor del av medlemmarna just från Gràcia. Samtidigt som industrin växte antog invånarna en alltmer radikal arbetaridentitet. Under den progressiva tvåårsperioden (1854–1856), då liberala krafter tillfälligt styrde landet, fick stadsdelens radikala rörelser ett ett stort uppsving.

När konservativa krafter genomförde en statskupp i juli 1856 utbröt hårda strider i Gràcia. Sju arméofficerare under ledning av överste Ravell sökte skydd i herrgården Casa de la Marquesa vid stadsdelens infart, men byggnaden sattes i brand av upprorsmakare och officerarna avrättades på platsen. Som repressalie förföljdes de flyende arbetarna av militärbefälhavaren Juan Zapatero, och en vecka senare, den 28 juli, avrättades sjutton civila arbetare från Gràcia utan rättegång i ruinerna av herrgården efter att de flytt till Sallent och infångats.

Värnpliktsupproret 1870 I april 1870 utfärdade den spanska regeringen en order om obligatorisk värnplikt (quintes) för att värva unga män till armén. Detta utlöste ett våldsamt folkligt uppror i flera av städerna på Barcelonaslätten, och Gràcia blev upprorets centrala fäste. General Eugenio de Gaminde fick i uppdrag att slå ner revolten med militärt våld.

Militären belägrade stadsdelen, men mötte ett hårt organiserat motstånd där invånarna byggde barrikader och gömde sig i husen. Rådhuset stormades och sattes i brand, varpå stora delar av det äldre kommunarkivet förstördes. Revoltens mest kända symbol blev klocktornet på plaça de la Vila. En lokal kvinna vid namn Francesca ”Paquita” Soler tog sig upp i tornet och började ringa i den enorma klockan (la Marieta) för att varna invånarna och kalla dem till försvar varje gång armén närmade sig.

För att tysta klockan beordrade general Gaminde att arméns artilleri skulle bombardera torget. Trots att klocktornet och själva klockan träffades av flera kanonskott och sprack, fortsatte den att ringa under de sex dagar som belägringen pågick. Upproret krossades till slut när militären stormade stadsdelen, vilket ledde till stora materiella skador och dussintals döda, men händelsen gav klocktornet en permanent status som symbol för Gràcias frihetskamp.

Befolkningsutveckling i Gràcia Tabellen visar befolkningsutvecklingen i stadsdelen Gràcia mellan 1997 och 2025, baserat på kommunens padró municipal (folkbokföringsregister).

Stadsdel Invånare 1997 Invånare 2009 Invånare 2025 Förändring (% 1997–2025) Befolkningstäthet 2025 (inv/km²) Vallcarca i els Penitents 14 288 15 687 15 448 +8,1 % 12 780 el Coll 6 658 7 299 7 391 +11,0 % 20 600 la Salut 12 858 13 332 13 123 +2,1 % 20 400 la Vila de Gràcia 46 951 52 801 50 670 +7,9 % 38 210 el Camp d'en Grassot i Gràcia Nova 33 656 34 838 34 275 +1,8 % 53 000 Totalt distrikt 114 411 123 957 120 907 +5,7 % 28 925

Källor

Kategori:Barcelona