Elivågor (fornvästnordiska: Élivágar, ”de snöstormpiskade vågorna”,Björn Collinder, Snorres Edda, Forum 1970, sid 131. av él, ”oväder”, ”snöstorm”, och vágar, ”vågor”Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: Élivágar.Eyvind Fjeld Halvorsen, ”Élivágar” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 3, 1958, spalt 597f.) är enligt Snorre Sturlasson i Gylfaginning en kollektiv benämning på flera älvar som har sin upprinnelse i Hvergelmir och flyter genom Nifelheim (Niflheimr) i underjorden. Men i Skáldskaparmál 17 tycks Elivågor vara namnet på endast en flod som utgör gränsen mellan Jotunheim (Jǫtunheimr) och Asgård (Ásgarðr).Rudolf Simek, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, 2007, sid 73. Elivågor nämns också på två ställen i den poetiska Eddan, men exakt vad som här avses med begreppet är oklart. I Hymiskviða sägs att jätten Hymer (Hymir) bodde ”öster om Elivågor vid himlens ände” (at himinsenda).<ref>Hymiskviða 5.</ref> Här syftar begreppet troligen på det nordliga ishavet, som ligger ytterst mot himlens rand.

Källtexterna Gylfaginning I Gylfaginning, kapitel 4, i Snorres Edda nämns namnen på elva älvar, vilka i det femte kapitlet kallas för Elivågor:

Namnen har Snorre hämtat från flodtulorna i Grímnismál 26–28, som dock inte nämner Elivågor. Frågan är varför Snorre identifierar just dessa floder med detta namn. Här är det, enligt Eyvind Fjeld Halvorsen, ”svårt att skilja mellan vad som bygger på gammal tradition och vad som kan tillskrivas Snorres, eller andra lärda mytologers, försök att skapa system och ordning i Eddakvädenas fragmentariska och oklara föreställningar om världsalltet.” En rimlig gissning är att många av Snorres mytologiska utsagor går tillbaka på vad han själv fick lära sig i skolan. För detta talar att han ofta utgår från namnuppräkningar (likt de elva flodnamnen ovan), vilka bygger på tulor som troligen, enligt Finnur Jónsson, har använts som minneshjälpmedel i undervisningen.Finnur Jónsson, Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, band 2, del 1, København 1898, sid 172f.

Elivågor var, enligt Snorre, avgörande för livets uppkomst:

Översättningen är gjord av Åke Ohlmarks.Åke Ohlmarks, Snorre Sturlusons Edda, Zindermans 1964, sid 30. Det kursiverade ordet eitrkvikja, som här har översatts ”etterådran”, anses vara en metafor för köld. Björn Collinder samt Karl G. Johansson och Mats Malm ger i stället översättningen ”det iskalla flödet”.Björn Collinder, Snorres Edda, Forum 1970, sid 34f.Karl G. Johansson och Mats Malm, Snorres Edda, Klassikerförlaget 1999, sid 34 med kommentar sid 267. I en kommentar ger Johansson och Malm förklaringen, att även om eitrkvikja ordagrant betyder ”giftflöde” används det ibland om ”iskyla”.

Vafþrúðnismál Snorres skildring av hur Ymer skapades bygger troligen bara på strof 31 i Vafþrúðnismál. Det är jätten Vafþrúðnir som talar: Ur Elivågor föll etterdroppar, växte till en väldig rese; där har våra ätter sitt ursprung alla, ont, isande grymma.Översättning: Åke Ohlmarks, Eddan, Zindermans, 1965, sid 45.Etterdropp stänkte ur Elivågor, det växte och vart till en jätte; därav kommo alla våra ätter till, därför är det så slemt, vårt släkte.Ór Élivǫ́gumstukku ęitrdropar, svá óx unz ór varð jǫtunn;órar ættir kómu þar allar saman;því’s þat æ alt til atalt.|

”Ettret” i dessa ”etterdroppar” anses också syfta på kölden som ett förlamande gift.Finnur Jónsson, De gamle Eddadigte, København 1932, sid 58.Åke Ohlmarks, Eddans gudasånger, Schildts förlag, 1948, sid 249. ”Bilden av urjättens uppkomst ur på stranden uppstänkt, fruset och efter hand tillväxande havsskum torde återgå på observationer vid Nordatlanten under vintern”, gissar Åke Ohlmarks.

Den genomträngande iskylan i urtidens älvar antyds i eddasångerna även av andra bilder. I Vǫluspá 36 symboliseras kölden av skärande knivar som virvlar omkring i isfloden Slid, medan det i älven Geirvimull, av namnet att döma, rör sig om vassa spjut.Grímnismál 27. Geirvimull betyder ”den spjutvimlande”.

Man kan notera att Elivågor, enligt Snorre, är själva ”urämnet” i mytologins kosmos. Ur Elivågor skapades Ymer, men det var ur Ymers sönderrivna kropp som resten av världen blev till.Vafþrúðnismál 21; Grímnismál 40–41. Mytforskaren John Lindow tolkar Elivågor som universums första fasta punkt (fixed point), vilken till och med föregick Ginnungagap.John Lindow, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press 2001, sid 109.

Skáldskaparmál I Skáldskaparmál 17 berättas om völvan Groas besök hos Tor. Under en tvekamp med jätten Hrungner hade han fått en brynstensskärva i skallen, där den kilat sig fast. Groa försökte nu få bort den genom att gala galdrar. När Tor märkte att skärvan började lossna blev han på gott humör. Han talade då om för Groa att hennes man Aurvandil, som hon trott vara död, fortfarande levde och snart skulle vara hemma.

Här är det tydligt att med ”Elivågor” avses gränsvattnet mellan gudarnas värld och Jotunheim. Detta gränsvatten skildras vanligen som ett smalt sund (Hárbarðsljóð) eller som en flod med rivande ström (Vimur i Þórsdrápa och Húsdrápa, eller Ifing i Vafþrúðnismál).

Hymiskviða Elivågor nämns endast på två ställen i den poetiska Eddan. Förutom i Vafþrúðnismál 31, där vi får veta hur Ymer skapades, finns ett kort omnämnande i Hymiskviða 5.

Östpå bor bortom Elivågor hundvise Hymer vid himlens ände.Översättning: Åke Ohlmarks, Eddan, Zindermans 1965, sid 66. | Där bor öster om Elivågor den vise Hyme vid himlens ände.Översättning: Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957, sid 76. |Býr fyrir austan Élivágahundvíss Hymir at himins ęnda.Hundvíss (”mycket klok”) är ett ord som nästan enbart används om jättar.Finnur Jónsson och Sveinbjörn Egilsson, Lexicon Poeticum. Ordbog over det norsk-islandske skjaldesprog, København 1931. Uppslagsord: Hundvíss Eftersom Hymer bodde i Jotunheim bör Elivågor också här uppfattas som ett gränsvatten. Uttrycket ”vid himlens ände” kan antas betyda ”vid jordens yttersta kant”.Finnur Jónsson, Hymiskviða, not till strof 5.

En vanlig tolkning är att ”Elivågor” i denna strof ganska nära ansluter till begreppets förmodat ursprungliga innebörd. Troligen har med ”Elivågor” från början avsetts det urhav som troddes omge den kända världen, och som i Norden kom att associeras med det kalla och farliga Norra ishavet.

Sena omnämnanden ”Elivågor” nämns i några fornaldarsagor, exempelvis Hervarar saga,Hervarar saga ok Heiðreks kap. 1 liksom i ett par sena kväden, dock utan att bringa bättre klarhet i begreppets innebörd.

Kortsagan Bergbúa þáttr innehåller en flokkr bestående av tolv strofer, vilka uppges vara diktade av en bjargálfr (”bergalv”, jätte) vid namn Hallmundr, härskaren över det ödsliga Hallmundarhraun. I sjunde strofen säger sig Hallmundr stå i begrepp att nederstiga till ”den tredje underjordsvärlden”, där en ej namngiven jätte skräckslagen inväntar hans ankomst vid Elivågor.Hallmundarkviða Sagan har troligen tillkommit på 1200-talet, men dikten är äldre.

Elivågor nämns också i trettonde strofen av Forspjallsljóð, ”företalssången” till Hrævagaldr Óðins (”Odens likgalder”) – alternativt Hrafnagaldr Óðins (”Odens korpgalder”) – som är en utvidgning av Baldrs draumar (”Balders drömmar”) med ett kanske avsiktligt mystifierande innehåll.Forspjallsljóð För översättningar till svenska (och danska), klicka på flaggorna. Dikten finns också översatt till svenska av Åke Ohlmarks i Den okända Eddan (Eddica apocryphica), Gebers 1956, sid 35ff med kommentarer sid 244ff. Dikten kan vara skriven på 1600-talet.Haukur Þorgeirsson, ”Gullkársljóð og Hrafnagaldur: Framlag til sögu fornyrðislags” i Gripla 2010, XXI, sid 315, 327f.

Det relevanta avsnittet i dikten lyder: Eins kemr austan / úr Elivágum / þorn af akri / þurs hrímkalda, vilket antingen kan översättas ”Strax kommer östan / ur Elivågor / sömntörnets turs / från tillfrusen åker” (Peter August Gödecke) eller ”Östan skall ärja / Elivågorna / nageln från rimkall / nordjättes land” (Åke Ohlmarks), beroende på om þorn'' betyder ”törne” (=sömntörne) eller ”klinknagel i fartyg” och sålunda står för Nagelfar som plöjer (ärjar) Elivågorna.

Kommentarer

Källor

Kategori:Platser i nordisk mytologi