General Dynamics F-16 Fighting Falcon, förkortat F-16 Fighting Falcon eller F-16 (även känd under det inofficiella smeknamnet Viper), är ett lätt USA-byggt enhetsflygplan ursprungligen utvecklat för USA:s flygvapen som nu finns i tjänst i 25 länder världen över. Det är ett av de viktigaste stridsflygplanen i västvärlden sett till antalet användare, och har spelat en viktig roll i flera konflikter sedan början av 1980-talet, inklusive första och andra Gulfkriget.
Både i Danmarks och Norges flygvapen har F-16 utgjort det huvudsakliga stridsflygplanet från 1980-talet och fram till 2020-talet.
Bakgrund Planet har sitt ursprung hos General Dynamics, senare en del av Lockheed Martin. I bakgrunden fanns en trend som tog sig uttryck i att nya jaktplan hade en tendens att vara mycket dyrare än de flygplansmodeller de skulle ersätta. Om man undersöker amerikanska flygvapnets jaktplan mellan P-51 Mustang som lanserades under andra världskriget och F-15 Eagle som kom i tjänst 1974 har varje flygplan varit ungefär två till fyra gånger dyrare än sin föregångare.Spick, Mike (2002) sid. 190 Det har i sin tur inneburit att antalet flygplan i tjänst minskat. Då nyare konstruktioner har haft högre prestanda har det argumenterats att en mindre styrka moderna flygplan trots allt är kostnadseffektivare, men även inom en stormakt som USA började det talas om en smärttröskel när antalet tillgängliga plan helt enkelt blev för lågt med tanke på de uppgifter som flygvapnet skulle utföra. Dessutom dominerade mindre och enklare konstruktioner på exportmarknaden, där till exempel den avancerade Convair F-106 Delta Dart inte fick en enda kund,Donald, David (1998) Wings of Fame, vol. 12, sid. 39 medan den enklare F-5 Freedom Fighter/Tiger II blev en storsäljare.Donald, David (2001), s. 131
En annan trend som börjat synas i Vietnam, i konflikterna i MellanösternHeathcott, John (1999), sid. 25 och i krigen mellan Indien och PakistanDonald, David (1997), Wings of Fame, vol. 9, sid. 123 var att kurvstrider fortfarande var aktuella. USAF hade i likhet med många andra förutsett en framtid där luftstrider skulle avgöras på långt håll med jaktrobotar. Brittiska RAF hade till och med förutsett att de inte skulle behöva några nya jaktplan överhuvudtaget då moderna luftvärnssystem skulle göra dem onödiga.Donald, David (1997), Wings of Fame, vol. 7, sid. 42 I Vietnam visade det sig att lätta och billiga flygplan som MiG-21 kunde komma nära inpå större och till synes mer avancerade motståndare som F-4 Phantom II. På nära håll hade MiG-planen övertaget till följd av sin automatkanon och bättre manövrerbarhet. Ett lättare och mindre flygplan skulle automatiskt bli billigare, vilket skulle göra det möjligt att möta båda dessa behov. I de linjedragningar USAF gjort redan 1965 hade man därför planerat att nästa generation av jaktplan skulle bestå av två olika flygplanstyper: en tyngre ersättare till F-4, kallade Fighter Experimental eller FX, och ett nytt lätt jaktplan, kallad Advanced Day Fighter eller ADF. ADF skulle ha prestanda som låg minst 25% över vad MiG-21 hade.
FX-programmet fick till att börja med prioritet, bland annat efter att Sovjet tagit i bruk MiG-25, ett tungt jaktplan som var kapabelt att nå Mach 3. FX framstod som det givna svaret på detta nya hot efter att YF-12 lagts ner. Kontraktet för att ta fram FX gick till slut till McDonnell Douglas som tog fram F-15 Eagle.
Trots det levde ADF vidare, mycket tack vare major John Boyd. Han lanserade en teori som byggde på att det som ett manövrerbart flygplan behöver för att få överhanden i en kurvstrid var en kraftfull motor. Detta kom sig av att när ett plan svänger så förlorar det energi, och den energin måste ersättas av mera kraft från motorn eller av att planet dyker. En kurvstrid kunde enligt Boyd närmast ses som ett exempel på energiomvandling. Enligt denna enkla princip skulle FX kräva en mycket starkare motor än de befintliga.Spick, Mike (2002), sid. 191
Pratt & Whitney tog ungefär samtidigt fram en ny turbofläktmotor benämnd F100. Även om motorn i första hand var framtagen för FX gav dess prestanda även möjlighet att skapa ett enmotorigt stridsflygplan med god dragkraft i förhållande till vikt. Dessutom skulle det vara möjligt att skapa ett litet flygplan med relativt god räckvidd, något som tidigare ansetts vara nära på omöjligt i USAF:s ledande kretsar.
Planerna på ett litet jaktplan sågs inte med blida ögon av alla, och både inom delar av flygindustrin, USAF och försvarsdepartement ansågs det att projektet stred mot rådande traditioner och tog resurser från viktigare projekt, exempelvis FX. Trots det så lämnades en request for proposals ut i början av 1972 för vad som nu kommit att döpas till Lightweight Fighter, LWF.
Utveckling Offertförfrågningar miniatyr|Cockpiten i en F-16C. LWF skulle ske enligt ett nytt system, taget i bruk för att ytterligare sänka kostnaderna i samband med anskaffningen av nya flygplan. Systemet gick ut på att försöka hålla de uttalade prestandakraven till ett minimum, samtidigt som man betonade att budgetanslagen för hela projektet var begränsade och att man inte automatiskt kunde utgå från att flygvapnet skulle satsa på LWF i det långa loppet. För att ytterligare skärpa tävlingen skulle två olika projekt få medel att bygga flygande prototyper, som sedan skulle mötas i en serie tester för att få fram vilket som var bäst.
Av kostnadsskäl skulle LWF inte nödvändigtvis kunna mäta sig med de nyaste sovjetiska modeller på varje enskilt område, bland annat skulle MiG-25:s fenomenala hastighet inte utmanas. Flygplanet planerades istället för att vara så mångsidigt som möjligt, speciellt inom de områden som USAF trodde skulle bli aktuella i framtida flygkrig. De givna parametrarna var en höjd på mellan 9 000 och 12 000 meter i hastigheter mellan Mach 0,9 och 1,6. Den föreskrivna höjden var antagligen den grövsta missbedömningen som skedde i samband planerandet av ADF/LWF, men F-16 har med framgång opererat på den låga höjd som idag är standard i moderna konflikter.Spick, Mike (2002), sid. 192
Av de fem företag som gav offerter valde flygvapnet ut General Dynamics och Northrop för att bygga prototyperna. Northrop hade med den tidigare nämnda F-5 visat att de kunde konstruera lätta jaktplan. General Dynamics föregående stridsflygplan hade varit det stora, och som jaktplan misslyckade, F-111. Northrops förslag, YF-17, var slutprodukten av en lång serie studier som företaget gjort sedan F-5, och var baserat på liknande principer. Bland annat använde den en två-motorig layout, vilket i teorin ökade säkerheten.
Kontraktet var formulerat som att LWF i första hand var ett provflygplan för att visa hur existerande och ny teknologi skulle kunna integreras i ett modernt lätt stridsflygplan, men flygvapnet hade också en option på 300 jaktplan utvecklade ur LWF.Spick, Mike (2002), sid. 191–192
För att få fram en lämplig motor till planet hade också två företag fått varsitt kontrakt. Pratt & Whitney skulle ta fram en variant av den tidigare nämnda F100 skräddarsydd för enmotoriga flygplan, medan General Electric fick ett kontrakt på den helt nya YF101. YF101 var en mindre motor, och passade utmärkt in i Northrops koncept med ett lätt tvåmotorigt flygplan.
Prototyper Den första prototypen stod klar i Fort Worth den 13 december 1973. Den flög första gången 20 januari följande år i samband med vad som ursprungligen planerats som enbart ett höghastighetsprov på marken. Efter att planet rests på två hjul började nosen oscillera, och piloten tog beslutet att det säkraste sättet att få situationen under kontroll var att lyfta. Efter en flygtur på sex minuter landade planet utan problem.Spick, Mike (2002), sid. 195
Oscillationerna visade sig vara pilotframkallade till följd av det känsliga styrreglaget, och för att minska risken för liknande problem i framtiden skrevs styrprogrammet om så att känsligheten minskades med hälften så länge planet befann sig på marken. I detta skede gjordes inga ändringar som berörde styrprogrammet efter att planet kom upp i luften, då de ansågs tillfredsställande.
Den första officiella flygturen följde den 2 februari, och markerade början på det egentliga utprovningsprogrammet. Ett mindre problem med bränslesystemet ledde till att planet för ett kort tag endast fick flygas inom en relativt kort avstånd från flygfältet. Den andra prototypen flög i maj, och påverkades också av de här restriktionerna. Bägge prototyperna deltog sedan i försöksprogrammet tillsammans med YF-17, och vid det här laget stod det klart att flygvapnet tänkte utveckla vinnaren av LWF-programmet till ett operativt flygplan inom ramarna för ett projekt som gick under beteckningen Air Combat Fighter, ACF. Samtidigt hade representanter för fyra västeuropeiska NATO-länder anmält sitt intresse. Belgien, Danmark, Nederländerna och Norge hade alla köpt F-104G Starfigher, och sökte nu efter en efterträdare.Winchester, Jim (2006), sid. 255 Ytterligare en potentiell kund var den amerikanska flottan som under Navy Air Combat Fighter-programmet sökte en ersättare åt F-4 Phantom och A-7 Corsair.Spick, Mike (2002), sid. 196
De europeiska länderna ville snabba på programmet, och ville ha ett beslut i september 1974 istället för maj 1975 som planerats. Det ansåg amerikanerna att var omöjligt, då liknande testprogram i allmänhet beräknades räcka ungefär två och ett halvt år. En kompromiss uppnåddes, och genom att utnyttja varje provflygning så effektivt som möjligt, bland annat genom att använda lufttankning för att förlänga flygtiderna, kunde utvärderingen avslutas i slutet av 1974. Bägge planen hade bland annat flugit i simulerade luftstrider mot flera olika flygplansmodeller, inklusive F-106, A-37B Dragonfly, F-4 Phantom och MiG-21. I mitten av januari följande år tillkännagavs att YF-16 vunnit kontraktet, och en första serie om 15 flygplan beställdes för USAF:s räkning. Fyra av dessa skulle vara tvåsitsiga flygplan för typskolning. Ungefär samtidigt meddelade flottan att de drog sig ur programmet, då de inte ansåg att det fanns tillräckligt med data som underlag för ett beslut till följd av det forcerade tempot i utprovningen.
Serietillverkning General Dynamics hade redan från första början försökt planera YF-16 så att den med relativt små modifieringar skulle kunna utgöra grunden för ett operativt jaktplan. YF-16 saknade radar, och för att kunna bära den AN/APG-66-radar som valdes blev man tvungna att förstora radomen. Radarn var relativt enkel, och var inte kompatibel med radarledda jaktrobotar, vilket gjorde att flygplanet tills vidare endast hade begränsad jaktförmåga.Björnelund, Owe (1999), sid. 212 Däremot var planet redan från första början dimensionerat så att det vid behov skulle kunna modifieras att bära även jaktroboten AIM-7 Sparrow.Spick, Mike (2002), sid. 193 Även andra mått, bland annat spännvidden och storleken på de undre fenorna, gjordes något större. För att öka vapenlasten infördes ytterligare två vapenbalkar, och för att göra underhållet lättare ökades antalet luckor i flygskrovet.
Normalt sett går licenstillverkning till så att den slutgiltiga produktionsstandarden slås fast av tillverkaren, varefter utländska företag börjar förhandla om möjligheten att få tillverka planet på licens. Serietillverkningen av F-16 inleddes parallellt i USA, Nederländerna och Belgien. Dessutom föreskrev avtalet att även i kommande serier tillverkade i USA för inhemskt bruk eller länder i tredje världen skulle vissa delar tillverkas av europeiska underleverantörer. Sammanlagt var ungefär 3 000 företag inblandade i tillverkningen i det här skedet med Fokker, SONACA, SABCA, Per Udsen och Fabrique Nationale som de viktigaste vid sidan av General Dynamics.Spick, Mike (2002), sid. 197