En dos stryknin (originaltitel: The Mysterious Affair at Styles) är en detektivroman från 1920 av Agatha Christie. Den skrevs 1916 och publicerades första gången i USA i oktober 1920 och i Storbritannien den 21 januari 1921.
Boken var Christies första publicerade roman. Den introducerar Hercule Poirot, kommissarie (senare chefskommissarie) Japp och Arthur Hastings.Varken Hastings förnamn eller titel nämns i romanen Poirot, en belgisk krigsflykting, slår sig ner i England nära Emily Inglethorps hem. Hon har hjälpt honom till ett nytt liv i England. Hans vän Hastings anländer som hennes gäst. När mrs Inglethorp mördas använder Poirot sina detektivkunskaper för att lösa mysteriet.
Boken innehåller en karta över huset, mordscenen och en teckning av ett fragment av ett testamente. Den första publiceringen av romanen gick som veckoserie i The Times, inklusive kartor över huset och andra illustrationer som ingick i boken. Romanen var en av de tio första böckerna som gavs ut av Penguin Books vid dess start 1935.
Agatha Christies första deckarroman togs väl emot av recensenterna i England och USA. En analysgenomgång som gjordes 1990 var positiv till handlingen och ansåg att romanen var en av Christies få som är väl förankrad i tid och plats, en historia som är medveten om att den beskriver slutet på en era och där handlingen är finurlig. Christie hade ännu inte bemästrat skickligheten fullt ut i sin första roman då "alltför många ledtrådar tenderade att ta ut varandra"; detta bedömdes som en svårighet "som Conan Doyle aldrig helt och fullt överkom, men som Christie skulle göra."
Skrivarbete och originalpublikation Agatha Christie började arbeta på En dos stryknin 1916 och skrev det mest i Dartmoor. Karaktären Hercule Poirot var inspirerad av hennes erfarenheter som sjuksköterska, då hon skötte om belgiska soldater under Första världskriget, och av belgiska flyktingar som levde i Torquay.
Manuskriptet refuserades av förlagen Hodder and Stoughton och Methuen. Christie skickade då manuskriptet till The Bodley Head. Efter några månader övervägde förlagets grundare John Lane att godta det på villkor att Christie gjorde några smärre ändringar i slutet. Hon reviderade det näst sista kapitlet och ändrade platsen för Poirots stora avslöjande från domstolessalen till biblioteket på Styles. (Några moderna upplagor av boken innehåller även en appendix med det "opublicerade" originalslutet i domstolen. Det slutet är snarlik finalen vad gäller innehåll med dialoger från andra karaktärer ersatta av dialoger från domaren och Sir Ernest Heavywether.) Christie hävdade senare att kontraktet hon skrev under med Lane var exploaterande.
En dos stryknin gavs ut av John Lane i USA i oktober 1920 och av The Bodley Head i Storbritannien den 21 januari 1921. USA-versionen kostade $2.00 och Englandsversionen sju shilling och sex pence (7/6).
Handling En morgonen upptäcker tjänarstaben på Styles att husets åldriga ägarinna Emily Inglethorp har dött. Hon har blivit strykninförgiftad. Arthur Hastings, en soldat från västfronten som befinner sig på herrgården som gäst under sin konvalescens, ger sig av till den närbelägna byn Styles St Mary för att hämta hjälp från sin vän Hercule Poirot. Emily var en förmögen kvinna, hennes hushåll bestod av maken Alfred Inglethorp, en yngre man som hon nyligen gift sig med, hennes styvsöner (från hennes första makes tidigare äktenskap) John och Lawrence Cavendish, Johns hustru Mary Cavendish, Cynthia Murdoch, dottern till en avliden vän till familjen och Emilys sällskapsdam Evelyn Howard. miniatyr|Teckning över rummet där mordet ägde rum. Poirot får reda på att enligt Emilys testamente ärver John herrgården enligt hans fars testemente. Men pengarna som hon ärvde ska fördelas enligt hennes eget testamente, vilket hon ändrade åtminstone en gång per år; hennes sista testamente gav allt till Alfred. På morddagen hade Emily grälat med någon, förmodligen Alfred eller John. Hon hade varit ganska upprörd efteråt och upprättat ett nytt testamente. Ingen kunde finna något bevis för detta nya testamente. Alfred lämnade herrgården tidigt samma kväll och stannade i byn över natten. Under tiden åt Emily middag och drog sig tidigt tillbaka till sitt rum med sitt dokumentskrin; när kroppens återfanns hade skrinet brutits upp. Ingen kunde förklara hur eller när giftet gavs till henne.
Kommissarie Japp ansåg att Alfred var den första att misstänka då han skulle tjäna mest på sin hustrus död. Poirot noterar allteftersom undersökningen pågår att Alfreds uppträdande är misstänksamt. Alfred vägrar att uppge ett alibi och förnekar öppet att han skulle ha införskaffat strykning i byn trots bevis som påstår motsatsen. Japp är ivrig att arrestera honom men Poirot griper in och bevisar att han inte kunde ha införskaffat giftet; signaturen på kvittot är inte hans. Misstankarna faller nu på John, näste man att tjäna på Emilys testamente och avsaknad av ett alibi vid tidpunkten för mordet. Japp låter arrestera honom: handstilen på kvittot är hans; den lilla flaska som giftet var i återfinns i hans rum; ett lösskägg och en pincené identiska med Alfreds blir funna på herrgården.
Poirot frikänner snart John från brottet. Han avslöjar att mordet begicks av Alfred Inglethorp med hjälp av hans kusin Evelyn Howard. Paret låtsades vara ovänner men var egentligen älskande. De lade bromid i Emilys vanliga medicin och gjorde den sista dosen dödlig. Därpå uppgav de falska belägg som skulle misstänkliggöra Alfred, men som de visste skulle motbevisas vid rättegången; en gång frigiven kunde han inte dömas för samma brott igen om inte äkta bevis emot honom uppdagades. Paret satte dit John som en del av planen; Evelyn förfalskade hans namnteckning och bevisen emot honom fabricerades.
Poirot förklarar att han hindrade Japp från att arrestera Alfred då Poirot såg att Alfred ville bli arresterad. Tack vare en lycklig slump av Hastings finner Poirot ett brev i Emilys rum som i detalj visar på Alfreds avsikter med Evelyn. Emilys upprördhet eftermiddagen hon dog berodde på att hon hade funnit brevet i Alfreds skrivbord i sin jakt på frimärken. Emilys skrin hade Alfred brutit upp när han insåg att hon hade brevet. Alfred gömde därpå brevet i rummet för att inte bli påkommen med det på sig.
Personer Hercule Poirot – Välkänd belgisk privatdetektiv. Han bor i England efter Första världskrigets slut. Ombedd att undersöka fallet av sin gamle vän Hasting. Arthur Hastings – Poirots vän, och berättaren i boken. Han är gäst på Styles Court under sin konvalescens från kriget. Kommissarie Japp – En detektiv från Scotland Yard. Han är vän till Poirot vid tiden för romanens början. Emily Inglethorp – En förmögen gammal kvinna, och hustru till Alfred Inglethorp. Hon ärvde sin förmögenhet och hemmet Styles Court från sin förste make Mr Cavendish. Hon är offret i boken. Alfred Inglethorp – Emilys andra make och 20 år ungre än henne. Ansedd av hennes familj som en bortskämd lycksökare. John Cavendish – Emilys äldre styvson från hennes första makes tidigare äktenskap, och bror till Lawrence. John var tidigare advokat och har känt Hastings i många år. Det är han som bjuder in Hastings till Styles i början av historien. Han genomgår en del problem i sitt äktenskap med hustrun Mary. Mary Cavendish – Johns hustru och vän till Dr Bauerstein. Lawrence Cavendish – Emilys yngre styvson från hennes första makes tidigare äktenskap, och bror till John. Känd för att ha studerat medicin och arbetat som doktor. Evelyn Howard – Emilys sällskapsdam och syssling till Alfred Inglethorp, till vilken hon dock uttrycker en stark avsky. Cynthia Murdoch – Dottern till en avliden vän till familjen, föräldralös. Hon arbetar vid ett närbeläget sjukhus. Dr Bauerstein – En berömd toxikolog, som bor nära Styles. Dorcas – Husa på Styles. Lojal med Mrs Inglethorp.
Dedikation Boken är tillägnad "Min moder".
Christies mor Clarissa ("Clara") Boehmer Miller (1854–1926) hade en stark inverkan på hennes liv och de båda var mycket nära varandra, särskilt efter faderns död 1901. Det var under tiden som Christie var sjuk (ca 1908) som modern föreslog att hon skulle börja skriva. Resultatet blev The House of Beauty, numera ett förlorat verk, som försiktigtvis blev starten på hennes skrivarkarriär. Senare reviderade Christie historien till The House of Dreams och den publicerades i volym 74 av The Sovereign Magazine i januari 1926 och många år senare, 1997, i bokform som While the Light Lasts and Other Stories.
Christie dedicerade också sin debutroman som Mary Westmacott, Giant's Bread (1930), till sin moder som dock var död vid den tiden.
Litterär betydelse och mottagande The Times Literary Supplement (3 februari 1921) gav boken en entusiastisk om än kort recension vilken konstarerade: "Det enda felet denna historia har är att den nästan är alltför genial." Vidare beskrevs bokens handling och recensionen slutade med: "Det lär vara författarens första bok och resultatet av ett vad om möjligheten av att skriva en detektivhistoria i vilken läsaren inte skulle kunna peka ut mördaren. Varje läsare måste konstatera att vadet vanns."
The New York Times Book Review (26 december 1920), var lika imponerad:
Bokrecensionen i The Sunday Times den 20 februari 1921 citerade förläggarens PR-text angående att Christie skrivit boken som ett resultat av ett vad gällande att hon inte skulle kunna skriva utan att läsaren kunde gissa vem mördaren var: "Personligen fann vi inte "bristen" vara så svår, men vi erkänner villigt att historien är, särskilt för en förstagångsskribent, mycket väl utförd och att lösningen på mysteriet är resultatet av ett logiskt tänkande. Historien tappar inte fart och flera av karaktärern är välskissade."
Skribenten som författade sin kolumn under pseudonymen "En man i Kent" den 10 februari 1921 i den kristna tidningen The British Weekly prisade romanen men var väl generöd när det gällde att avslöja mördarnas identitet:
Deckargenrens Gyllene tidsålder Historien är berättad ur förstapersonsperspektiv av Hastings och innehåller många av de inslag som skulle bli ikoniska inom "Deckargenrens Gyllene tidsålder", mycket tack vare Christies inflytande. Handlingen är förlagd till en stor, isolerad herrgård på landet. Där förekommer ett halvt dussin misstänkta personer, varav de flesta döljer fakta om sig själva. I historien förekommer en serie av Red herring och överraskande vändningar.
Inverkan på Christies karriär En dos stryknin inledde Christie skrivarkarriär. Christie och hennes man döpte sitt hus till "Styles".
Hercule Poirot, som för första gången dyker upp i denna roman, skulle komma att bli en av de mest berömda figurerna i deckarlitteraturen. Åtskilliga år senare när Christie skrev Ridå - Hercule Poirots sista fall förlade hon handlingen till Styles.
Bearbetningar Television Brittiska En dos stryknin bearbetades till en episod i TV-serien Poirot den 16 september 1990; episoden gjordes speciellt av ITV för att fira hundraårsminnet av författarinnans födelse. I rollerna sågs David Suchet som Hercule Poirot, Hugh Fraser som löjtnant Arthur Hastings och Philip Jackson som kommissarie James Japp. Den filmades i Chavenage House i Gloucestershire i England.
Bearbetningen var generellt trogen Christies historia, även om det förekom flera avvikelser från den. Introduktionen av Poirot är rejält utökad med scener där han avbryter en militär exercis, sjunger "It's a Long Way to Tipperary" tillsammans med belgiska flyktingar och förevisar postkontoret ett bättre sätt att organisera deras varor efter länder. Bearbetningen tog också upp fler trådar till Hastings första mötte med Poirot - de två möttes i undersökningen av en skjutning i vilken Hastings var en av de misstänkta.
Lettiska