höger|miniatyr|273x273px|Vithaj. Vithaj (Carcharodon carcharias) är en haj som tillhör familjen håbrandshajar. Vithajen är den största nu levande rovfisken, och den tredje största hajarten, även om den fortfarande är mindre än valhajen och brugden. Den är nära besläktad med makohajen, sillhajen och laxhajen. Arten har en kraftig kroppsbyggnad med en grå ovansida och en vit undersida. Den har omkring 300 trekantiga, sågtandade tänder som ständigt ersätts med nya. Dess stora, fettrika lever kan utgöra mer än en fjärdedel av kroppsvikten och fungerar både som flythjälp och energireserv. Arten är delvis varmblodig och tillhör den grupp av hajar som är regionalt heteroterm då den till viss del kan reglera sin kroppstemperatur genom tre stycken värmeväxlare och upprätthålla en högre temperatur även i kallare vatten, något som gör att den kan simma mer effektivt.
Vithajar lever i tropiska och tempererade hav över hela världen och förekommer både nära kuster och ute på öppet hav. De största populationerna finns i Stilla havet och Atlanten utanför Nordamerika samt i vattnen kring södra Afrika och Oceanien. Arten är starkt vandringsbenägen och förflyttar sig regelbundet mellan kusten och öppet hav, och ibland även mellan kontinenter. Vithajen jagar marina däggdjur som sälar och delfiner samt bläckfisk och fisk, däribland andra hajar. Den äter även kadaver av valar. Trots att den vanligtvis är ett topprovdjur kan den ibland falla offer för späckhuggare. Vithajar lever i regel ensamma, men kan samlas i grupper, särskilt vid platser där det finns gott om föda. De kan kommunicera och etablera dominanshierarkier genom kroppsspråk. Arten är ovovivipar, vilket innebär att ungarna utvecklas i ägg inne i honans kropp och föds levande efter att ha kläckts där. Unga vithajar håller sig oftast på grundare vatten och livnär sig främst på mindre byten.
Vithajen har ett oförtjänt rykte bland allmänheten. Den spelar en central roll i romanen Hajen från 1974 och den berömda filmatiseringen från 1975, där den framställs som en blodtörstig mördarmaskin. I verkligheten jagar vithajar normalt inte människor, och de flesta bett tros bero på nyfikenhet eller att hajen misstar en människa för ett naturligt byte. Flera försök har gjorts att hålla arten i fångenskap, men djuren har antingen dött eller senare släppts ut i det vilda. Platser där vithajar samlas har blivit populära turistmål, där besökare kan observera dem från båtar eller från skyddande hajburar.
Den internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificerar vithajen som sårbar art globalt och som akut hotad i europeiska vatten och Medelhavet. De största hoten mot arten är oavsiktlig fångst inom det kommersiella fisket, sportfiske samt att den fastnar i skyddsnät som satts upp utanför badstränder. Flera länder har därför infört lagar som skyddar vithajen, bland annat genom att förbjuda fångst och dödande av arten.
Släktträd och genetisk historia
Vithajens genom har förblivit relativt stabil under artens evolution. Som art fungerar den inte som en enhetlig global metapopulation. I stället består de olika populationerna i världens stora oceanbassänger av tydligt åtskilda genetiska utvecklingslinjer som har varit separerade från varandra i åtminstone flera tusen år.
En studie från 2020, baserad på mitokondrie-DNA (mtDNA), som ärvs från modern, visade att vithajar i Medelhavet är närmare besläktade med populationerna i Australien, Nya Zeeland och nordöstra Stilla havet än med vithajar från Sydafrika och nordvästra Atlanten. Forskarna föreslog att hajar från den förstnämnda regionen, för mer än tre miljoner år sedan, vandrade mot Sydafrika och därefter norrut som en följd av klimatförändringar under pleistocen, vilket så småningom ledde till att de etablerade sig i Medelhavet.
En studie från 2024 betonade dock att mitokondrie-DNA främst ger information om artens djupa evolutionära historia och är av begränsat värde för att bedöma mer nyliga genetiska samband mellan populationer. Genom att i stället analysera kärn-DNA, som ärvs från både modern och fadern, drog forskarna slutsatsen att världens vithajspopulationer kan delas in i tre huvudsakliga genetiska grupper:
Nordatlantiska gruppen, representerad av USA östkust och Medelhavet. Indo-Stillahavsgruppen, representerad av Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. Nordstillahavsgruppen, representerad av Kalifornien, Baja California och Östasien.
Enligt studien skildes dessa tre grupper åt förhållandevis nyligen, för omkring 100 000–200 000 år sedan, sannolikt som en följd av den sänkta havsnivån under istiderna.
En studie från 2025 bekräftade förekomsten av dessa tre genetiska grupper men drog slutsatsen att de i själva verket separerades betydligt senare, för ungefär 7 000 år sedan. Detta skedde efter en långvarig minskning av den globala vithajspopulationen, en nedgång som inleddes för omkring 800 000 år sedan. Analys av Y-kromosomen, som ärvs från fadern, visade inte heller någon tydlig geografisk uppdelning, vilket överensstämmer med teorin om en relativt sen uppsplittring av populationerna.
2024 års studie sammanfaller med den näst senaste istiden, då den lägre havsnivån sannolikt begränsade vithajarnas möjligheter att röra sig mellan världshaven. Än i dag tros populationerna hållas åtskilda främst av temperaturrelaterade barriärer. Ett exempel är den kalla Benguelaströmmen utanför Sydafrikas västkust, som avskräcker vithajar från att ta sig ut i Atlanten. Ett annat är de varma ekvatorialvattnen mellan norra och södra Stilla havet, vilka utgör en naturlig, om än inte helt ogenomtränglig, barriär för många haj- och rockarter.
Utseende och anatomi Vithajen är den största nu levande rovfisken, och den tredje största hajarten. Hanar blir oftast uppåt 3,5–4 meter och honor något större på mellan 4,5 och 5 meter. Beträffande maxstorleken konstaterar forskarna Richard Ellis och John E. McCosker 1991 i boken The Great White Shark att de största vithajarna varierar mellan 6 och 6,5 meter, och att det inte finns några vetenskapliga belägg för de ofta cirkulerande uppgifterna om vithajar på 7 meter eller större. Den största bekräftade vithajen fångades 1956 i Villeneuve-lès-Maguelone, Frankrike och var 5,89 m lång. Den finns idag bevarad i full skala på zoologiska museet i Lausanne, Schweiz. Enligt IGFA uppgår den största vikten på ett hittills infångat exemplar till 1 208 kg, men det finns flera andra uppgifter om vithajar som vägt över kg. Vithajar kan bli upp till 70 år.http://news.sciencemag.org/plants-animals/2014/01/scienceshot-great-whites-live-twice-long-thought?rss=1
Vithajen är en obligat ramventilerande art, vilket innebär att den måste simma kontinuerligt för att kunna andas. När den simmar strömmar vatten genom munnen och vidare över gälarna, där syre tas upp. Om hajen slutar simma upphör vattenflödet över gälarna, vilket kraftigt försämrar andningen.miniatyr|288x288px|Levern från en vithaj.Vithajen har en stor, tvåflikig lever som kan utgöra nästan 30 procent av kroppsvikten. Levern lagrar stora mängder lipider, fettsyror och oljor. Tack vare sitt höga oljeinnehåll fungerar den som ett naturligt flythjälpmedel och motverkar att hajen sjunker, eftersom leveroljan är ungefär sex gånger mer flytkraftig än det omgivande havsvattnet. De lagrade lipiderna och fettsyrorna utgör dessutom en viktig energikälla under långa vandringar samt spelar en avgörande roll för fortplantning och tillväxt. En studie har visat att vithajens lever innehåller mer lagrad energi än späck från valar. Vithajar verkar även ha ett mycket effektivt immunförsvar. De kan tolerera höga halter av giftiga tungmetaller såsom kvicksilver och arsenik i blodet i betydligt större utsträckning än många andra ryggradsdjur. Dessutom har man dokumenterat att de läker förhållandevis snabbt även efter allvarliga skador. Genetiska studier har visat att artens genom uppvisar positiv selektion i flera gener som är kopplade till sårläkning, vilket kan bidra till dess anmärkningsvärda läkningsförmåga.
Endotermi Vithajen är en av de fiskar som kan upprätthålla en betydligt högre temperatur i kroppen än i det omgivande vattnet, vilket kallas endotermi. Det finns tre varianter av endotermi där vithajens variant kallas regional heterotermi, vilket innebär att den kvarhåller värme enbart i vissa delar av kroppen till skillnad från fåglar och de flesta däggdjur som håller värmen i hela eller större delen av kroppen. Regional heterotermi hos vithajen är möjligt på grund av tre stycken värmeväxlare i form av täta nätverk av små artärer och vener. Dessa värmeväxlare är belägna i simmusklerna, främre delen av de interna organen och runt hjärnan. Detta gör att vithajen även i kalla vatten kan simma effektivt och utan att hjärnans aktivitet påverkas. Denna anpassning är förmodligen evolutionärt kopplad med vithajens inflyttning till tempererade vatten.http://www.elasmo-research.org/education/topics/p_warm_body_1.htm|Publisher: "ReefQuest Centre for Shark Research" Det varma blodet kan även ledas från levern till kroppens inre delar för att ytterligare bidra till temperaturregleringen.miniatyr|285x285px|Käkarna från en vithaj.
Tänder och käkar Vithajens trekantiga tänder kan bli upp till 7,5 centimeter långa.Skomal, Greg (2023). The Great White Shark Handbook. Cider Mill Press. ISBN 978-1-60433-771-6. Hos unga individer är tänderna smala, långa och spetsiga, men i takt med att hajen växer blir de bredare och får tydligare sågtandade kanter. Denna förändring speglar övergången från en kost som huvudsakligen består av fisk till en diet där marina däggdjur, såsom sälar och sjölejon, utgör en allt större del av födan.
De främre tänderna är anpassade för att tränga in i bytet och få ett säkert grepp, medan de bakre tänderna är tillplattade från sidorna och bakåtböjda för att effektivt slita loss stora köttstycken. Vithajen har sammanlagt omkring 300 tänder, ordnade i flera rader. När en tand i den främre raden går förlorad flyttas en ny tand från de bakre raderna successivt fram och ersätter den. Käkarna är inte sammanvuxna med skallbenet utan är fästa vid kroppen enbart genom muskler och senor. Detta gör att käkarna kan skjutas framåt när hajen hugger, vilket ökar både räckvidden och kraften i bettet.
I en studie från 2008 användes datortomografi för att analysera en ung vithaj som var 2,5 meter lång och vägde 240 kilogram. Forskarna beräknade att hajen kunde utveckla en bitkraft på 1 602 newton längst fram i käken och 3 131 newton längst bak. Utifrån dessa resultat uppskattade de att en fullvuxen vithaj på 6,4 meter och 3 324 kilogram skulle kunna utveckla en bitkraft på omkring 9 320 newton framtill och hela 18 216 newton baktill i käken.
Vithajens käkar förstärks av mineraliserat brosk, vilket gör dem betydligt styvare och mer motståndskraftiga mot de enorma krafter som uppstår när hajen biter. Hos unga vithajar är detta brosk ännu inte fullt utvecklat, vilket är en av anledningarna till att de främst livnär sig på mjukare byten innan de blir tillräckligt stora för att jaga marina däggdjur.
Föda och jaktmetoder Vithajen är en toppkonsument som opportunistiskt livnär sig på fiskar, bläckfiskar (såsom tioarmade bläckfiskar), marina däggdjur, sjöfåglar och havssköldpaddor. Födan varierar beroende på hajens storlek och ålder. Individer som är större än omkring 3 meter kan regelbundet jaga marina däggdjur, medan unga vithajar främst är begränsade till mindre byten, såsom fiskar och bläckfiskar.
Vithajar föredrar byten med hög fetthalt eftersom dessa ger mycket energi, men även stora individer har observerats äta djur med betydligt lägre fettinnehåll. Bland de marina däggdjur som faller offer för vithajen finns sälar och valdjur, exempelvis delfiner. Vithajar har även dokumenterats bita havsuttrar, men de äter dem sällan. Den säsongsbundna tillgången på sälar påverkar vithajarnas vandringsmönster, och de förflyttar sig ofta till områden där sälkolonier samlas under vissa tider på året.