Šibenik (uttal: , , ) är en stad i Kroatien. Staden har 46 332 invånare (2011) varav 34 302 invånare bor i tätorten. Šibenik är huvudort och det politiska, ekonomiska och kulturella centret i Šibenik-Knins län.Sibenik-tourism.hr – Šibeniks turistråd. Läst 7 augusti 2017.
Staden är belägen i den mellersta delen av landskapet Dalmatien, vid en naturligt skyddad vik vid floden Krkas mynning i Adriatiska havet. Sett till folkmängden är Šibenik Dalmatiens tredjeCroatiaweek.com – Läst 4 augusti 2017. största ort och Kroatiens tolfte största stad. Šibenik är främst en turistort och industristad med skeppsvarv och metallindustrier.
Historia Förhistoria Under folkvandringstiden på 600-talet bosatte sig slaver i vad som idag är Kroatien. Arkeologiska fynd tyder på att de först slog sig ned i de redan etablerade antika städernas periferi och att de antika städerna genom interaktion med nybyggarna sedermera antog en allt mer slavisk prägel.
Staden Šibeniks historia särskiljer sig dock i den mening att den till skillnad från många andra städer längs med Kroatiens adriatiska kust inte tros ha sitt ursprung i illyriska, romerska eller grekiska bosättningar.Hrsvijet.net – Läst 4 augusti 2017. Arkeologiska förhistoriska fynd som bekräftar mänsklig närvaro har visserligen påträffats vid bland annat Sankt Annas stadskyrkogårdEnciklopedija.hr – Miroslav Krleža-institutets online-encyklopedi. Läst 5 augusti 2017. och Sankt Mikaels fästning. Fynden bekräftar dock inte att Šibenik är framvuxen ur en äldre bosättning eller att staden har kontinuitet från antiken. Šibenik framhålls därför som en av få orter och den största kroatiska kuststaden som grundlagts av kroater. Stadens förhållandevis nyare historia (från 800-talet och framåt) innebär bland annat avsaknad av romerska byggnadsverk eller minnesmärken av den typ som finns bevarande i till exempel städerna Split eller Pula som båda har en äldre historia.
Medeltiden Šibeniks tidiga historia är okänd men staden antas av vuxit fram under Domagojs regeringstid på 800-talet. Staden etablerades som en kroatisk bosättning som växte fram kring Sankt Mikaels fästning som är belägen på en 70 meter hög höjd. Till en början uppfördes byggnader i vad som idag är stadsdelen Dolac och senare även i området öster om kastellet. På 1100-talet uppfördes Sankt Chrysogonus kyrka i området öster om fästningen och den medeltida stadskärnan utvecklades sedan kring denna. På 1000-talet hade bosättningen vuxit i betydelse vilket bekräftas av att de inhemska kroatiska kungarna periodvis residerade i staden. Šibenik var därmed en av de viktigare städerna i det medeltida kroatiska kungariket.
Staden omnämns för första gången som Castrum Sebinici i ett privilegiebrev utfärdat av kung Petar Krešimir IV den 26 december 1066.Kroatien, Första klass reseguider 2007, sidan 104.Sibenik-tourism.hr – Šibeniks turistråd. Läst 5 augusti 2017. Šibenik kallas av denna anledning ibland för "Krešimirs stad" (Krešimirov grad). Vid tiden då kung Petar Krešimir IV utfärdade privilegiebrevet var Šibeniks politiska och ekonomiska betydelse på uppgång och kungen tros ha velat skapa en motvikt mot de av romersk rätt, tradition och kultur präglade dalmatiska stadsstaterna. Under hans styre bemäktigades de dalmatiska stadsstaterna som därefter integrerades i Kungariket Kroatien. Det medeltida kroatiska riket stod på höjden av sin makt.
miniatyr|vänster|Målning av Konrad von Grünberger föreställande Šibenik år 1486. År 1097 omkom Petar Svačić, den siste av de inhemska kroatiska kungarna, i slaget med ungrarna vid Petrova Gora (Petersberget). Trots adelns motstånd tvingades det medeltida Kroatien år 1102 att ingå personalunion med Ungern (Pacta conventa). År 1105 erkände staden Šibenik den ungerske kung Kolomans överhöghet. Därefter inleddes en turbulent period i Šibeniks historia där Kungariket Ungern (i personalunion med Kroatien), Bysantinska riket och den allt mer inflytelserika Republiken Venedig stred om styret över staden. Åren 1116–1124 löd staden under Venedig. Den intogs därefter kortvarigt av Bysans innan Ungern år 1133 återtog styret. Kontrollen över Šibenik växlade därefter mellan redan nämnda stadsbildningar fram till år 1180.
I juridisk mening var Šibenik under 1100-talet en befäst bosättning (castrum, oppidum) och inte en stad (civitas). Som stad skulle bosättningen genom stadsprivilegier ha en gynnsammare utveckling och vara likställd med andra dalmatiska städer. Det lokala styret strävade därför efter att erhålla stadsstatus vilket förverkligades år 1167 då bosättningen tilldelades stadsstatus av den ungersk-kroatiske kungen Stefan III.
Från början av 1200-talet erkände Šibenik de inhemska knezerna (furstarna) Domald och sedan grevarna av Bribir som de lokala härskarna i staden. År 1298 utsågs Šibenik till biskopssäte. Även om Šibenik tidigare erhållit stadsstatus och utsetts till biskopssäte stagnerade dess ekonomi och utveckling till följd av höga skatter och tullar. Situationen ledde till ett lokalt uppror mot ätten Bribirski. Med hjälp av Republiken Venedig avbröts ättens lokala dominans år 1322. Republiken Venedigs inblandning i den lokala politiken innebar att staden förlorade sin relativa autonomi och rätten till att själv utse stadens lokala representant. Hädanefter utsåg venetianarna en rektor att styra Šibenik. Det venetianska styret blev dock kortvarigt. I samband med freden i Zadar år 1358 tvingades Venedig avstå sina besittningar i Dalmatien till det ungersk-kroatiska kungariket.
År 1390 erkände Šibenik liksom övriga dalmatiska städer förutom Zadar den bosniske kung Tvrtko I:s överhöghet. I början av 1400-talet löd staden under den kroatiske banen Hrvoje Vukčić Hrvatinić och senare under Vladislav – kungen av Neapel.
Venetianskt, franskt och österrikiskt styre miniatyr|Den världsarvslistade Sankt Nikolaus-fästningen i Šibeniks hamninlopp uppfördes åren 1540–1547 av de venetianska myndigheterna. År 1409 köpte Republiken Venedig rättigheterna till Dalmatien från en tronpretendent till den ungerska kronan.Sankt Mikael-fästningens officiella webbplats – Läst 12 augusti 2017. Šibenik motsatte sig venetianskt styre men betvingades år 1412 efter en 38 månader lång belägring som slutligen gav Venedig makten över staden. Republiken Venedig hade periodvis styrt staden tidigare men från 1400-talet inleddes en längre period av kontinuerligt venetianskt styre som varade till år 1797. Den venetianska regimen lämnade bestående avtryck på staden, inte minst i fråga om stadsbild och arkitektonisk utformning. Liksom många andra städer präglades Šibenik av den italienska renässansen och flera av stadens kulturmärkta byggnadsverk tillkom under den venetianska perioden, däribland den världsarvslistade Sankt Jakobs katedral som anses vara ett av renässansen bästa exempel i Kroatien.
Efter en längre period av ekonomisk tillväxt stagnerade den lokala ekonomin under 1400-talets andra hälft till följd av det osmanska hotet. De muslimska osmanerna kontrollerade sedan tidigare stora delar av sydöstra Europa och Balkanhalvön (däribland dagens Bosnien och Hercegovina) men lyckades aldrig inta Šibenik. Rivaliteten mellan venetianarna och osmanerna ledde till en serie av krig mellan de två kombattanterna. År 1522 lyckades osmanerna inta det dalmatiska inlandet och de då venetianska städerna Knin och Skradin vilket ledde till avfolkning i området. För att skydda Šibenik upprättades en försvarslinje bestående av flera befästningsverk. Åren 1540–1547 uppfördes den världsarvslistade Sankt Nikolaus fästning för att skydda stadens hamninlopp. År 1646 uppfördes Baronefästningen och Sankt Johannes fästning som bidrog till att häva den osmanska belägringen av Šibenik år 1647. Under det kretensiska kriget (1645–1669) utgjorde gränsområdena mellan Venedig och Omanska riket i Dalmatien en krigsskådeplats vilket ledde till att morlaker från det dalmatiska inlandet tog sin tillflykt till Šibenik. Sedan det osmanska hotet från år 1699 definitivt upphört inleddes en period av ekonomisk tillväxt som dock avlöpte långsamt. Den lokala allmogens missnöje med den venetianske rektorn Cavalli (1739) ledde till spänningar mellan den lokala allmogen och adeln. Den sociala oron nådde kulmen i de uppror som utbröt åren 1736–1740.
miniatyr|vänster|Akvarell av konstnären Jakob Alt föreställande det då österrikiska Šibenik år 1841. År 1797 intogs Venedig av Napoleon I:s franska styrkor och republiken upplöstes. Som ett resultat av fredsavtalet i Campo Formio samma år mellan Frankrike och Habsburgska riket inlemmades Dalmatien och Šibenik i det av österrikarna dominerade Habsburgska riket. Det habsburgska styret varade åren 1797–1805. Nya väpnande konflikter mellan Frankrike och Habsburgska riket (från år 1804 känt som Kejsardömet Österrike) ledde till att österrikarna förlorade sina besittningar i Dalmatien, inklusive Šibenik. Som ett resultat av freden i Pressburg år 1805 övertog fransmännen kontrollen över staden. Det franska styret varade under åtta år (1805–1813). År 1813 återtog Österrike Dalmatien och det österrikiska överhögheten över området bekräftades i Wienkongressen år 1815. Det österrikiska styret varade därefter till första världskrigets slut och Österrike-Ungerns upplösning år 1918. Under den österrikiska regimen ingick Šibenik i provinsen Dalmatien.
Liksom i många andra kroatiska kuststäder inom Kejsardömet Österrike styrdes Šibenik av en italiensktalande elit. Den lokalpolitiska scenen dominerades av konflikten mellan Folkpartiet som bland annat ville införa kroatiska som administrativt språk i den dalmatiska provinsen och Autonomisternas parti vars medlemmar företrädesvis kom från den italienskspråkiga minoriteten. År 1872 valdes ingenjören och uppfinnaren Ante Šupuk till Šibeniks första kroatiska borgmästare. Under hans mandatperiod moderniserades Šibenik. Šupuk är i synnerhet ihågkommen för projektet som hade till syfte att förse staden med gatljus. Idén förverkligades den 28 augusti 1895 då Šibenik blev en av världens första städer med växelströmsdriva gatljus.Slobodna Dalmacija – Läst 6 augusti 2017.
Mellankrigstiden och andra världskriget Efter första världskrigets slut och Österrike-Ungerns upplösning år 1918 uppstod en territoriell dispyt mellan Kungariket Italien och den nyskapade sydslaviska staten Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (från år 1929 kallat Jugoslavien). Dispyten handlade om rätten till de forna österrikiska besittningarna och områdena längs med östra Adriatiska havet. Italien gjorde anspråk på bland annat Istrien och städerna Rijeka, Zadar och Šibenik. Den 6 november 1918 landsteg italienska styrkor i Šibeniks hamn. Staden lydde därefter under Italien men överlämnades den 12 juni 1921 (som en konsekvens av Rapallofördraget från år 1920) till Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. Under den italienska ockupationen, på juldagen 1918, uppstod en sammandrabbning mellan lokalbefolkningen och den italienska flottans sjömän. Tvisten ledde till att den italienska jagaren Audace lät avfyra närmare 1 000 artillerirundor mot staden.