Nordmän

mini|Vikingatida kläder på Historiska museet i Stockholm. Nordmän ( eller nordmanni), nordbor, nordfolk eller nordgermaner är de forna nordgermanska folken i Norden. De talade närbesläktade och länge identiska språk, med ett gemensamt namn kallat fornnordiska. Under vikingatiden och tidigare var de utbredda över den södra delen av Skandinaviska halvön samt dagens Danmark. Utflyttning skedde bland annat under vikingatiden västerut över Atlanten, till länder öster om Östersjön samt norrut längs med halvön. Nordmännen var de första kända européerna som besökte och koloniserade Island, delar av Grönland och Nordamerika. Nordmännen bedrev också omfattande handel och gjorde revolutionerande handelsresor från Europa ner till Nordafrika, Mellanöstern och Västra Asien.Vikingatid, Olov Isaksson och Yves Cohat, ”En värld av vetande / Historia”, faktagranskning: Ulf Erik Hagberg och Jan Peder Lamm, Berghs Förlag i samarbete med Statens historiska museum, Stockholm 1992 s. 82–90, kapitel: "Sjöfarare och handelsmän"

Nordmännens ättlingar är numera bosatta i Danmark (danskar och färöingar), Finland (finlandssvenskar), Island (islänningar), Norge (norrmän) och Sverige (svenskar), medan emigranterna längre bort har assimilerats av de lokala befolkningarna. Den största gruppen av personer som anser sig själva ha norskt ursprung lever i dag i USA.U.S. Census Bureau: "Ancestry: 2000 – Census 2000 Brief", artikkel av Brittingham og de la Cruz fra 2004

Numera har ordet nordmän kommit att ersättas av viking och ordet nordman används främst för att beskriva just en viking. Enligt historiska fackmän har viking ersatts av ”sjöfarande nordbo under vikingatiden” Vikingen — en belastad figur och de flesta som bodde i Norden under den här tiden var inte vikingar utan bönder, fiskare, jägare och hantverkare.Möt vikingarna på Historiska museet

Etymologi Nordmän kallades efter vikingatågens eller nordmannatågens början under 700-talet de skandinaviska krigarflockar som med sina härjningar hemsökte västra och södra Europa. Namnet uppträder i bland annat engelska och frankiska krönikor från vikingatiden i formen nor[d]manni (latinsk pluralform). Efter attacken på Lindisfarne i England bad således munkarna, enligt traditionen, Gud att beskydda dem från furor normannorum, det vill säga från nordmännens raseri. Det ligger vidare bakom det franska landskapsnamnet Normandie eftersom nordmän, huvudsakligen från Danmark och det som i dag är södra Sverige, år 911 fick Normandie som län under franska kronan.

Namnet normanni är en latinisering av det fornfrankiska "nortmann". I sin historia om Karl den store skriver Einhart angående "daner och svear", att de kallas "nordmannos" av frankerna. Nordmän blev ett samlingsnamn för de nordiska folken bland sydligare boende germanskspråkiga såsom nämnda franker, och hos saxare och engelsmän. På samma sätt kunde en söderman i Norden betyda en man från Tyskland. För svear och daner var dock en nordman, en man från Norge,Fornvännen, 1941. Läst 29 april 2017. medan islänningar och färingar kunde säga östman när de menade en norrman. Å andra sidan var en östman i Norge detsamma som en svensk.

På modern danska och norska är en nordman(d) en person från Norge, medan vi i Sverige har två begrepp; norrman motsvarar här det danska och norska ordet, medan nordman har den generella betydelsen "vikingatida skandinav". Det förra ordet är inhemskt. I Danmark och Norge motsvaras svenskans nordman av ”nordbo”/”nordbor” (som ju också finns i svenskan).

Ordet finns noterat i svensk skrift från år 1769, och Erik Gustaf Geijer använde sig av begreppet i sin diktning.Geijer, Erik Gustaf/Afzelius, Arvid August (1816): Svenska folk-visor från forntiden, Volym 3, sid 98. Stockholm: Zacharias Haeggström. Läst 29 april 2017.

"Daner" var ett annat samlingsnamn för folken i Norden (oavsett om de verkligen kom från Danmark eller inte) som användas av såväl tyskar, som engelsmän och franker. I Grekland och Ryssland sammanfattades nordborna under namnet varangoi respektive varjager, vilket ursprungligen var beteckningen för de nordiska krigarna i den grekiske kejsarens edsvurna livgarde – "väringarna".

Nordmännen själva saknade, så vitt man vet, ett etniskt sammanfattande namn. När man ville tala om de nordiska folken som en enhet, i exempelvis de isländska sagorna, utgick man i stället från det gemensamma språket "dansk tunga" eller geografin "Nordlanden". Möjligen fungerade namnet "daner" som en övergripande term i samröret med utomnordiska folk. Detta skedde på grund av namnets ryktbarhet och för att utlänningar ofta kallade nordborna så, har historikern Eric Christiansen föreslagit.

Historik miniatyr|stående=0.5|Metkrok av ben från stenåldern, funnen i Skåne. miniatyr|En megalitgrav av typen dös från tidig neolitikum. miniatyr|Stridsyxa från södra Sverige. miniatyr|Vid Basteröd på Tjörn finns denna hällristning med bland annat skepp och skålgropar. miniatyr|stående|Vapen, smycken och en nyckel från bronsåldern och den äldre järnåldern.

miniatyr|Äldre runraden. miniatyr|Yngre runraden. Långkvistrunor överst och kortkvistrunor underst.

Stenåldern

Den moderna människan kom till Europa för ca sedanBurenhult, G. 1999. Arkeologi i Norden. Del 1. Natur & Kultur. Stockholm. Sidan 157.. Efter fynd i Frankrike vid Cro Magnon kallas denna art ibland Cromagnonmånniskan. Arten kom till Norden under paleolitikum (äldre stenålder) för 13 000 år sedan. De var mörkhyade och blåögda. Cirka 3 000 år senare invandrar en andra grupp som hade levt av älg- och renjakt i Ryssland, och hade med sig bättre verktyg. De nådde nordligaste Sverige för 10 000 år sedan öster- eller norrifrån, övergick snabbt till säljakt och fiske. De befolkade Skandinavien norrifrån under mesolitikum via Norges kustland ned till södra Skandinavien. Spår av båda grupperna finns i autosomalt DNA hos dagens befolkning.

Bondestenåldern

Under neolitikum (bondestenåldern) invandrade söderifrån en befolkning med trattbägarkultur för 6 000 år sedan, men forskningen visar att den neolitiska bondeinvandringen har haft mindre demografisk betydelse bland svenskar (och sannolikt även norrmän) än på kontinenten.Chikli et al (2002). Y genetic data support the Neolithic demic diffusion model. PNAS vol 99 (17).

Dessa föregångare till nordmännen var skandinaver med germanskt ursprung, och de härstammade genetiskt från en etablerad bondekultur som blandades med den invandrade nomadiska Jamnakulturen under dess folkvandringsvåg västerut cirka 3000–2500 f.Kr.. Den folkvandringen skulle (åtminstone till Skandinavien) i första hand ha genomförts av manliga migranter i vad som kan liknas vid erövringståg, underlättat av tekniska innovationer som rytteri, vagnar och metallhantering.

Först ett par tusen år efter de första böndernas ankomst verkar det som att jägar-samlar-gruppen beblandade sig med bönderna i dagens södra Sverige och upphörde att leva enbart på jakt och fiske. Inga raka manslinjer sedan den tidiga jordbrukande befolkningen har återfunnits i dagens svenska befolkning, däremot manliga linjer från den tidens jägarkultur, och kvinnliga linjer från båda kulturerna.

Stridsyxekulturen, även känd som båtyxkulturen i den äldre litteraturen, betecknar en relativt enhetlig arkeologisk kultur som förekommer i ett område av södra Sverige-Norge som sträcker sig från Bornholm och Skåne i söder till Uppland i norr och längs den norska kusten upp till Tröndelag. Den är en regional variant av kontinentens Snörkeramisk kultur (Corded Ware culture) som förekommer i nordöstra Europa under tredje årtusendet före Kristus. C14-dateringar av gravar daterar fenomenet eller kulturkomplexet till ca 2 950–2 300 f.Kr., men i vissa regioner på kontinenten försvinner den tidigare. Det finns få dateringar från Sverige, men de äldsta är från tiden runt 2 900-2 800 f.Kr. Stridsyxkulturen i Sverige var samtida med den gropkeramiska kulturen och dessa kulturer fanns parallellt under flera hundra år.

Bronsåldern

Bronsåldern i Sydskandinavien anses ha startat cirka 2 000 f.Kr. när införseln av brons till Norden började. Denna metall har gett namn åt tidsperioden. Bronsåldern varar från cirka 1 800 f.Kr. till cirka 500 f.Kr."bronsåldern": NE.se. Läst 25 april 2013."Bronsåldern". Varmlandsmuseum.se. Läst 26 april 2013. Den härskande klassen utvecklade i början av bronsåldern ett speciellt gravskick där man begravde folk i urholkade ekstamskistor över vilka man uppkastade stora gravhögar. Flera gravhögar har undersökts och ytterst välbevarade rester efter de dåtida människorna har kunnat dokumenteras.

Under den varma bronsåldern, invandrade ytterligare en grupp till kustnära platser i Nordeuropa och Norden från sydväst, den så kallade klockbägarkulturen. Den gruppen förde med sig kunskaper om metallhantering, båtbyggande, hästar och boskapsskötsel, och gener för rött hår. Kunskaper om metaller hade ursprungligen utvecklats i området kring Svarta havet, och hade vidareutvecklats i Västeuropa, där människor lärde sig att framställa brons ur tennfyndigheter på Iberiska halvön och i Cornwall i England. Bärnstensfynden upphör plötsligt i skandinaviska gravar för 3 500 år sedan, men dyker i stället upp i Sydeuropa, och mängden importerad brons från dessa platser ökar i stället explosionsartat i Skandinavien som ett tecken på byteshandel.

De danska ristningsplatserna finns oftast utmed kusterna eller intill större vattendrag. Kiviksgraven i östra Skåne är en av de märkligare hällristningsplatserna i Sydskandinavien. Även den stora hällen med ett flertal stridsvagnar från cirka 1 300 f.Kr. i Gryt socken norr om Kristianstad tillhör de märkligare. Hällristningar från bronsåldern i Sverige visar alltifrån hingsthetsningar (Örsta, Angarns socken i Vallentuna kommun), en avancerad båtbyggnadsteknik (vid Basteröd på Tjörn) till ett mer avancerat kollektivt fiske (Nämforsen i Näsåker i Sollefteå kommun i Ångermanland) och från bronsåldern i Norge finns hällristningar som har tolkats så att de som gjort dessa har dyrkat solen.

Under bronsåldern har gravskicket ändrats till att de döda har bränts och askan placerats i en urna.

Järnåldern

De första skriftliga källorna som berättar om nordmännen och deras förfäder är från romersk järnålder (perioden från Kristi födelse till 400 e.Kr.) när Plinius den yngre ca 25 e.Kr. utförligt beskriver en romersk expedition till Norden. Denne berättar att romarna hade rundat den Cimbriska halvön (dvs. Jylland) och anlänt i den Codanska bukten (Kattegatt?). Där fanns flera öar varav den mest kända var Scatinavia (i den tidigaste utgåvan av Pomponius Melas De Situ Orbis (III, 6, 54) skriven trettio eller fyrtio år tidigare benämnt Codannovia). Öns storlek ansågs okänd, men i en del av den bodde en stam som kallades hillevionum gente i 500 byar och de betraktade sitt land som en värld för sig. Det som har slagit kommentatorer är att denna stora stam är okänd för eftervärlden, om det inte är fråga om en felskrivning för Illa suionum gente, vilket då skulle betyda ungefär "de beryktade svearna".

Den romerske statsmannen och historikern Publius Cornelius Tacitus (omkring 55–omkring 120 e.Kr.) skrev det etnografiska verket De origine et situ Germanorum (Germania) från 98, där olika folkslag gemensamt kallade germaner, och deras kultur beskrivs. Tacitus uppehåller sig särskilt kring svearnas olika stammar, och deras koppling till Goterna, samt beskriver han två år före Kristi födelse deras unika skeppsbyggnadskonst: De äro starka genom flottor. Fartygens form avviker (från den vanliga) däruti, att en i båda ändar befintlig förstäv bildar en till landning alltid färdig framsida. Man varken betjänar dem med segel eller fäster åror i rad vid sidorna. Roddverket är löst, som på vissa floder, och flyttbart på båda sidor, allteftersom omständigheterna fordra.

Folkvandringstiden