Boeing B-47 Stratojet var ett jetdrivet bombflygplan kapabelt att flyga i hög underljudsfart. Den var i första hand konstruerad för att tränga in på Sovjetunionens territorium. Dess konstruktion var betydelsefull för utvecklingen av moderna jetdrivna trafikflygplan. Trots att den aldrig kom att delta i någon viktigare stridsinsats, var modellen en av de viktigare för det amerikanska flygvapnets strategiska slagstyrka under 1950-talet.

Historik Utveckling och konstruktion B-47 växte fram från ett önskemål från US Army Air Force år 1943 om ett jetdrivet bomb- och spaningsflygplan, vilket resulterade i en formell förfrågan följande år. Förfrågan angav ett hastighetskrav på 800 km/h eller mer, en räckvidd på 5 600 kilometer och en max flyghöjd på 12 200 meter. Man ville vidare att General Electrics turbojetmotor TG-180, som då fortfarande var under framtagning, skulle användas.

Model 424 North American, Convair och Boeing inkom med konstruktionsförslag. Det första förslaget från Boeing, Model 424 var i grunden en nedskalad version av Boeings propellerdrivna bombflygplan B-29, försedd med fyra jetmotorer. National Advisory Committee for Aeronautics (NACA, föregångaren till NASA) genomförde vindtunnelprov på kompositmodeller av tillverkarnas konstruktioner. De tre inlämnade förslagen liknade i stort varandra.

Vid denna tidpunkt gick andra världskriget i Europa mot sitt slut. General Henry Arnold, chef för USAAF bad den berömde expatrierade ungerske aerodynamikern Theodore von Kármán vid California Institute of Technology att sätta samman en kommitté bestående av amerikanska vetenskapsmän, i syfte att resa till Europa och utvärdera konfiskerad tysk teknik.

Följden av detta blev the Scientific Advisory Group. En av dess medlemmar var Boeings chefsaerodynamiker George Schairer. Under besöket i Tyskland utvärderade Schairer data beslagtagen hos tyska flygplanstillverkare rörande fördelarna med bakåtsvepta vingar och övertygades om detta slags konstruktioner så pass, att han i maj 1945 skrev ett brev till Boeings ledning, där han föreslog att frågan skulle utredas.

Under tiden hade USAAF givit utvecklingskontrakt till alla tre flygplanstillverkarna för att arbeta med jetbombarprojektet, liksom till Glenn Martin Company som beslutat för att gå med i tävlingen. Alla de konkurrerande bombplanen, innefattande North American B-45, Convair XB-46 och Martin XB-48 kom att få konventionella, raka vingar med fyra till sex motorer och saknade prestanda hos B-47 med bakåtsvepta vingar.

Model 432 NACA:s vindtunnelsprov visade att modellen led av stort luftmotstånd. Boeings konstruktörer provade då en reviderad konstruktion, Model 432, med de fyra motorerna dolda i främre delen av flygplanskroppen, men även om detta innebar vissa strukturella fördelar, hade det endast liten effekt på luftmotståndet. Då prövade Boeings ingenjörer med de tyska idéerna om bakåtsvepta vingar. En smula konstruktionsarbete från Boeings aerodynamiker Vic Ganzer ledde fram till att den optimala svepvinkeln låg vid 35°.

Model 448 Boeing modifierade Model 432-konstruktionen med bakåtsvepta vingar och stjärtparti, vilket resulterade i Model 448, vilken presenterades för USAAF i september 1946. Model 448 behöll de fyra TG-180-motorerna inuti den främre delen av kroppen samt, efter utredningar av projektledaren George Martin, lade till ytterligare två TG-180 dolda i den bakre delen av kroppen för att åstadkomma längre räckvidd och prestanda.

Boieng presenterade Model 448 för USAAF, endast för att omedelbart få den avvisad. Air Force tyckte mycket illa om tanken på att motorerna skulle placeras inuti flygplanskroppen, eftersom detta innebar att motorbrand eller explosion fick katastrofala följder. Man var tvungna att åter flytta motorerna tillbaka till vingarna.

Model 450 Detta gjorde att man var tillbaka där man började ifråga om luftmotståndsproblemet, men konstruktionslaget kom fram till en ren, elegant lösning, med motorerna i strömlinjeformade kåpor fästa vid vingarna. Denna innovation ledde fram till nästa konstruktionssteg, Model 450, vilket innehöll två TG-180:or i en och samma kåpa monterad på pyloner omkring två tredjedels väg ut på varje vinge, samt ytterligare en motor vid vingspetsarna.

Air Force tyckte om den nya konfigurationen, så arbetslaget på Boeing fortsatte att förbättra det. Ett problem var frågan om landställ. Det fanns inte utrymme nog för landsställ i de tunna vingarna och att försöka passa in konventionella nosställ inuti flygkroppen skulle ha förstört planets strömlinjeform och försämrat dess prestanda. Vidare insisterade nu USAAF med att flygplanet skulle klara av att bära en atombomb. Eftersom detta slags vapen var mycket stora vid denna tidpunkt, innebar det ett avlångt bomblastrum, vilket ytterligare begränsade utrymmet för landställ. Lösningen blev en "tvåhjulig" landställslösning, med de två huvudlandställsuppsättningarna arrangerade i rad, inte sida vid sida. Utriggarlandställ skulle monteras i de inre motorkåporna. Detta koncept hade redan utprovats på en modifierad B-26 Marauder.

Men det visade sig dock att tvåhjuliga landställ gjorde det svårt för piloten att höja flygplanets nos vid starterna. Återigen fann man en enkel lösning: Landställen ritades om så att flygplanet intog ett läge med nosen upp redan från början. Denna lilla förändring fick mycket tillfredsställande resultat på flygplanet som redan var mycket elegant och gav maskinen intrycket av att vara färdigt att kasta sig upp i luften redan då det stod still på marken. Det gjordes även vissa andra förändringar i konstruktionen, som förlängda vingspetsar för att förbättra räckvidden. Detta fick effekten att förflytta de yttre motorerna från sitt läge vid vingspetsarna till att placeras under vingarna i deras yttre del.

USAAF var mycket nöjda med den förbättrade konstruktionen hos Model 450 och i april 1947 beställde flygvapnet två prototyper, som skulle kallas XB-47. Monteringen började i juni. Personerna som varit inblandade i projektet var mycket nöjda då de ansåg sig (vilket skulle komma att visa sig korrekt) att de arbetade med ett genombrott ifråga om flygplanskonstruktion. Men det rådde dock ett utspritt ointresse för maskinen bland övriga delar hos Boeing. Bilder från när planet för första gången rullade ut visar att endast ett hundratal personer såg på.

Planet hade fått namnet Stratojet, men detta smeknamn användes sällan. Detta bombplan fick aldrig något smeknamn som fastnade under hela dess historia.

Prototypen XB-47 flög första gången den 17 december 1947, med testpiloterna Robert Robbins och Scott Osler vid spakarna. Flygplanet flög från Boeing Field i Seattle till Moses Lake Airfield i centrala Washington, en flygtur som varade 52 minuter. Inga allvarliga incidenter inträffade, förutom att Robbins tvingades att dra in flapsen med nödhydrauliksystemet och att brandvarningslamporna för motorerna tändes flera gången, eftersom tekniken hos sensorerna var mycket opålitliga vid denna tid. Robbins rapporterade att flygplanets flygegenskaper var goda.

Operativ historia thumb|Informationsfilm Då B-47 började levereras till US Air Force satte den med sin snabbhet under sin första tid många nya rekord. Flygplanet manövrerade väl och var lättfluget, med känslan hos ett jaktplan i kontrollerna. Den stora glaskåpan över förarplatserna förhöjde känslan av jaktplan hos det stora planet, även om den kunde göra att cockpit kändes som en bastu under soliga dagar, medan navigatören framme i nosen skakade av köld.

Det dröjde dock ända till 1953 innan US Air Force fick B-47 i operativt skick. Det stora flygplanet var långsamt vid start och alldeles för snabbt vid landning — en mycket olycklig kombination. Vidare, om piloten satte ner maskinen i fel vinkel på landställen, kom den i en framåt-bakåtgående, vaggande rörelse (engelska porpoise). Om då piloten inte drog på motorerna och utförde en go-around, ledde instabiliteten snabbt till att bombplanet välte över ena vingen och rullade över på rygg tills det totalhavererade.

Förbättrad utbildning ledde till att man uppnådde god säkerhet. Arbetsbelastningen på besättningen var hög med endast tre besättningsmedlemmar för att hålla B-47 i luften. Boeing B-52 Stratofortress hade som jämförelse i allmänhet sex mans besättning, som dessutom hade mer yta till sitt förfogande.

B-47:s tillförlitlighet och tjänstgöringsgrad ansågs hög. Det enda stora problemet var att de elektroniska systemen inte var särskilt tillförlitliga. Mycket arbete lades ner för att förbättra tillförlitligheten hos elektroniken, men den förblev en källa för huvudvärk hos underhållsfolket under hela B-47:s operativa livstid.

Ett flertal B-47-modeller, med början år 1950 försågs med ett säkerhetssystem i bränsletankarna [engelska fuel tank inerting system), i vilka torris omvandlades till koldioxidångor då bränslepumparna var igång eller under lufttankning. Koldioxiden pumpades in i bränsletankarna och resten av bränslesystemet, för att tillförsäkra en låg andel syre i bränslesystemet, vilket reducerade risken för explosion under flygning. Tio koldioxidtankar och -värmare ingick i systemet. Systemet installerades huvudsakligen för att minska risken för statiskt elektriska urladdningar skulle uppstå under lufttankning.

År 1956 hade US Air Force 28 förband med B-47 bombplan och 5 förband med RB-47 spaningsplan. Bombplanen utgjorde första linjen i USA:s strategiska kärnvapenavskräckning, ofta opererande från framskjutna baser i Storbritannien, Marocko, Spanien, Alaska och Guam. B-47 stod ofta på "en tredjedels" beredskap, med en tredjedel av alla operativt tillgängliga flygplan beredda på startbanan, tankade och lastade med kärnvapen, besättningarna i beredskapsläge, beredda att starta för att utföra anfall utan vidare förvarning mot Sovjetunionen.

Besättningarna övade att utföra minimum interval take-offs (MITO), där ett bombplan startade efter det föregående med så lite som 15 sekunders mellanrum, för att få upp planen i luften så snabbt som möjligt. MITO kunde vara mycket riskfyllt, eftersom bombplanen efterlämnade turbulens och med vatten-metanolinsprutning, tjock svart rök som förblindade piloterna i de efterföljande planen.

B-47-bombplanen utförde bevisligen övningsuppdrag där de trängde in över sovjetiskt luftrum i stort antal. Fakta kring dessa uppdrag förblir alltjämt kontroversiella, eftersom somliga hävdar att Curtis LeMay beordrade dem utan presidentens vetskap eller godkännande.

B-47 skulle komma att utgöra ryggraden i Strategic Air Command, SAC fram till 1959 då B-52 började ta över och B-47-förbanden började dras tillbaka. Tillverkningen av B-47 hade upphört 1957, även om modifieringar och ombyggnader fortsatte efter detta år.

Operativ flygträning för B-47-operationer under denna period innefattade höghöjdsbombning och låghöjdsanfall, vilka bedömdes mer sannolikt kunna tränga igenom det sovjetiska försvaret. Bombplansbesättningar övade pop-up-anfall, där de kom in på låg höjd (i 425 knop eller 788 km/h), för att därpå stiga hastigt då de närmade sig målet, innan de släppte kärnvapnet, samt den liknande "kastbombningsproceduren", då flygplanet släppte bomben under stigning och därpå rollade iväg för att lämna målområdet innan bomben föll ner och detonerade.

Dock ledde påfrestningen vid manövrer på låg höjd till ett stort antal haverier, och ett omfattande ombyggnadsprogram inleddes år 1958 för att förstärka vingfästena. Programmet kallades "Milk Bottle" (sv. mjölkflaska), efter de stora fästpinnar som ersattes i vingrötterna.