Lars Levi Læstadius, född 10 januari 1800 i Jäckvik i Arjeplogs socken, död 21 februari 1861 i Pajala socken i Norrbotten, var en svensk präst.
Læstadius blev ledare för den inomkyrkliga väckelse som efter honom kallas för læstadianismen. Han var också en framstående botaniker, författare till flera böcker och skrifter, bland postillor, samt kraftfull förespråkare för helnykterism.
Han gifte sig med Brita Catarina (Kajsa) Alstadius den 1 april 1827. De fick 15 barn, varav tolv nådde vuxen ålder. Han var bror till prästen Petrus Læstadius och farfars far till teaterchefen och dramatikern Lars-Levi Læstadius.
Familjeförhållanden Faderns yrke och första äktenskap Lars Levi Læstadius' far, Carl Læstadius (1746−1832), var ättling till tre generationer av präster i Arjeplog, och hade avlägset samiskt påbrå. Sedan Carls far avlidit 1755 fanns emellertid inte pengar i familjen till att bekosta några högre studier för Carl, som istället sattes i guldsmedslära i Piteå. Han utövade sedan detta yrke i Stockholm, och bedrev samtidigt studier i mineralogi och bergsmekanik. I Stockholm träffade han också sin första hustru, Brita Ljung (1746–1798). Tillsammans med henne flyttade han 1772 upp till sina hemtrakter för att tillträda tjänsten som bergsfogde vid Nasafjälls silververk.
Med Brita fick Carl Læstadius fyra barn, varav två levde till vuxen ålder, Carl Eric (1775–1817) och Johan (1777–1828). Nasafjälls silververk brottades med svåra problem under slutet av 1700-talet, och Carl Læstadius fick så småningom lämna sin tjänst som bergsfogde.
Faderns andra äktenskap miniatyr|Minnessten på platsen för det nybygge i Jäkkvik där Lars Levi föddes 1800. Sedan hustrun Brita avlidit gifte Carl Læstadius 1799 om sig med änkan Anna Magdalena Johansdotter (1759–1824) från Kurrokvejk, ett av Nasafjällsbolagets nybyggen i Arjeplog. Hon var född i Nedre Gautsträsk (Örnäs) strax norr om Sorsele och hennes mor var född Læstander, en annan gren av släkten Læstadius, och tremänning till Carl, även hon med avlägset samiskt påbrå. Det nygifta paret övertog en gård i Jäkkvik, ett annat av Nasafjällsbolagets nybyggen som låg öde. I detta nybygge, som låg alldeles intill det nuvarande Jäkkviks kapell, föddes Lars Levi Læstadius år 1800. Petrus Læstadius har beskrivit platsen som ”ett rysligt ställe”, ödsligt beläget, svåruppodlat och fruktansvärt plågat av mygg. Fadern var borta stora delar av vintern, sysselsatt med att till kusten föra ned de få produkter man kunde avvara och byta till sig salt, spannmål och annan nödtorft. Enligt Petrus Læstadius gjorde fadern sig inte så ”brått om att skiljas från de gästfria sällskapskretsarna i Västerbotten; han hade intet Eden att skynda till”. Det innebar att hans hustru långa perioder fick sitta ensam med de små barnen i den lilla stugan.
Situationen blev snart ohållbar. Vintern 1801–1802 tillbringade familjen hos en nybyggare i Buokt, en mil från Arjeplogs kyrkplats, och här föddes sonen Petrus i februari 1802. Därefter slog sig familjen ned inne i Arjeplog och försörjde sig på att fiska, koka lim på renhorn och sköta två kor samt några getter och får. Enligt Petrus Læstadius var familjen den ringaste och mest föraktade i hela socknen, trots att fattigdom där var det normala tillståndet. Hemmet var dessutom disharmoniskt. Lars Levi Læstadius skildrade senare sin far som en man med hetsigt temperament som ”utmärkte sig för glättighet, kvicka upptåg och infall”, men som hade ett riktigt dåligt ölsinne. Modern var i stället melankolisk och ängslig och fällde många tårar över situationen i hemmet.
Föräldrarna var dock mycket måna om att ge sina barn en grundläggande skolning, vilket skedde i hemmet. Redan tidigt kunde barnen läsa och nödtorftigt redogöra för kristendomens grunder.
Flytten till Kvikkjokk Medan Carl Læstadius fortfarande varit bergsfogde hade han kunnat bekosta sin äldste sons, Carl Eriks, studier vid trivialskolan i Piteå. När familjen sedan råkade på obestånd fick denne klara sig själv, men han lyckades ändå genomgå Härnösands gymnasium och skrevs in som student vid Uppsala universitet 1795. Efter att ha prästvigts 1803 blev Carl Erik Læstadius komminister i Kvikkjokk 1806 och gifte sig samma år. År 1808 hämtade han dit sin far och styvmor samt halvbröderna Lars Levi (åtta år gammal) och Petrus (sex år gammal), som därmed fick mer ordnade hemförhållanden.
Carl Erik Læstadius blev inte bara brödernas försörjare, utan också deras husfader och lärare. Han var en god botanist och tog barnen med sig i skog och mark för att undervisa dem om flora och fauna. Han lärde dem även latin och grekiska. Därutöver fick de öva sig i vedhuggning, åkerbruk, fiske, höbärgning och alla andra sysslor som behövde utföras på en lappmarksgård.
Studier År 1816 lämnade Lars Levi och Petrus tillsammans Kvikkjokk för att inleda studier vid Härnösands gymnasium. Efter studentexamen begav de sig till Uppsala universitet 1820 för att studera teologi. Lars Levi var samtidigt mycket intresserad av botanik och bevistade regelbundet Göran Wahlenbergs föreläsningar. Under studietiden gjorde han flera botaniska resor i såväl norra som södra Sverige. Emellanåt bodde han hemma hos föräldrarna, som flyttat tillbaka till Arjeplog efter Carl Erik Læstadius död, och hjälpte dem med praktiska göromål, bland annat anlade han ett litet potatisland som gav god avkastning.
Den 19 februari 1825 tog båda bröderna prästexamen inför Härnösands domkapitel, och dagen därpå prästvigdes de i Härnösands domkyrka. Därefter skildes deras vägar.
Prästen miniatyr|Lars Levi Læstadius predikar för samerna på en målning av fransmannen François-Auguste Biard, som sammanträffade med Læstadius i samband med Rechercheexpeditionen. Lars Levi Læstadius inledde sin prästbana som vice pastor i födelsesocknen Arjeplog. Därefter var han under ett år missionär bland samerna i Pite lappmark. Utan att i förväg tillfråga den unge prästen insände biskop Erik Abraham Almquist en ansökan i dennes namn till den lediga kyrkoherdetjänsten i Karesuando. Læstadius fick tjänsten och tillträdde den 1 maj 1826.
Tillståndet i Karesuando Olika författare har givit ganska olika skildringar av vad som mötte Lars Levi Læstadius när han kom till Karesuando. Tidigare författare har som regel målat upp en mycket mörk bild. Exempelvis har Per Boreman kallat orten för ”en ödemark ej blott i geofysisk bemärkelse utan även andlig” och hävdat att där rådde ”religiös likgiltighet, moralisk och sedlig slapphet, okunnighet, dryckenskap, osämja, slagsmål, vidskepelse, svordomar osv.” Denna beskrivning mildras avsevärt i Bengt Larssons Læstadiusbiografi från 2004. Han citerar rapporter från församlingen från 1820- och 1830-talet, vilka omtalar att församlingsborna deltog flitigt i gudstjänsterna och att Læstadius själv inte hade något att anmärka på husförhören. Vad gäller nykterheten så skrev Læstadius i en rapport till konsistoriet 1836: ”Lapska allmogen kan i allmänhet anses mera hyfsad, och fyllerilasten mindre allmän här, än i andra lappmarksförsamlingar.” Bengt Larsson menar att tidigare författare åberopat negativa beskrivningar från bland annat Jokkmokk, Jukkasjärvi och Pite lappmark och extrapolerat dessa till att även gälla Karesuando.
Språkliga förhållanden Læstadius modersmål var svenska. Under sin barndom hade han dock lärt sig samiska, i synnerhet den lulesamiska som talades i Kvikkjokk. Väl på plats i Karesuando lärde han sig snart behärska den lokala varianten av nordsamiska, i såväl tal som skrift. Han förstod också att han var tvungen att lära sig finska, som var det andra stora språket i Karesuando. Læstadius skaffade sig en lärobok i finska, men insåg snart att den tornedalsfinska som talades i trakten skilde sig mycket från standardfinskan. Han övergick därför till att lära sig språket genom att gå runt i gårdarna och anteckna ord och fraser. Han ordnade också samtalsaftnar i andliga ämnen, där han själv försökte uttrycka sig på finska och inbjöd församlingsborna att rätta honom. Så lärde han sig tala språket som folket självt talade det. Standardfinska lärde han sig däremot aldrig.
Han predikade för det mesta på finska eftersom det var det största språket, men även svenska och samiska predikokoncept i original finns bevarade.
Læstadius utformade själv ett samiskt skriftspråk som ibland har kallats för det nordlapska bokspråket (ej att förväxla med nordsamiska) eller kåtalapska. Det skilde sig från det sydlapska bokspråket som tagits fram av lappmarkspräster vid mitten av 1700-talet för att kunna användas som skriftspråk över hela det samiska området, men som inte riktigt fungerade längst i norr. I Læstadius samiska skriftspråk används samma stavning som i det sydlapska bokspråket, men ordförrådet och formläran är huvudsakligen hämtade från lulesamiskan, den samiska som Læstadius lärt sig under sin uppväxt i Kvikkjokk. Under den senare delen av 1800-talet utgavs ytterligare några skrifter på Læstadius skriftspråk.
En tid av grubblerier Læstadius företrädare, Zacharias Grape, hade varit en mycket omtyckt församlingspräst. Men Læstadius var inte imponerad av resultatet: ”Man prisade prosten Grapes predikningar, men ingen väckelse, ingen oro, intet andligt bekymmer följde därpå.” Själv tyckte han sig inte heller riktigt nå fram till församlingsborna och uppnå varaktiga resultat. Han skrev senare: ”Jag såg även att det stod illa till med församlingen, men de medel, som skulle verka för en sinnesförändring hos den, var ännu för mig förborgade.”
Under tiden i Karesuando drabbades Lars Levi Læstadius av flera svåra prövningar. År 1833 blev han svårt sjuk. Han tillfrisknade, men började ändå grubbla över både det jordiska livet och det himmelska. Sex år senare avled hans treårige son Levi i mässling. Hösten 1841 insjuknade Læstadius ännu en gång, nu i något som han trodde var lungsot. Brodern Petrus hade dött i en ”lungblödning” i augusti samma år, och Lars Levi greps nu både av en stark dödsfruktan och en längtan efter den egna själens frälsning. I början av 1842 tillfrisknade han, men grubblerierna fanns kvar.
Sveriges nordligaste bosättning, Kummavuopio, tillkom som nybygge på Læstadius initiativ när han 1842 led av vacklande hälsa och trodde att han inte skulle leva länge till. Nybygget skulle bli familjens försörjning. Hemmanet avstyckades, men då Læstadius tillfrisknade skänktes det till Pekka Raattamaa.
Mötet med Maria miniatyr|Læstadius tillsammans med inspiratören Maria och efterträdaren Johan Raattamaa på altartavlan i Karesuando kyrka. Sedan Lars Levi Læstadius blivit frisk började han studera för pastoralexamen, vilket var ett villkor för att få anställning som kyrkoherde utanför lappmarkerna. Han avlade denna examen i oktober 1843, och blev kort därefter utnämnd till generalvisitator för skolor och församlingar inom lappmarkerna. Ett par månader senare inledde han denna verksamhet. När han kom till Åsele i början av januari 1844 inträffade en händelse som fick en avgörande betydelse för den sökande och grubblande Læstadius. Han träffade några läsare som var påverkade av den så kallade brandellska väckelsen.
Bland dem fanns en ung samisk kvinna som brukar kallas för Maria, men som egentligen hette Milla Andersson-Clementsdotter och var från Föllinge. Hon kom fram och talade med Læstadius efter den gudstjänst som inledde visitationen. Det var ett möte som han senare skulle skildra på följande sätt: ”Denna enfaldiga flicka hade erfarenheter i nådens ordning, som jag aldrig hört förut. Hon hade vandrat långa vägar för att söka ljus i mörkret och under sina vandringar slutligen kommit till pastor Brandell i Nora. När hon för honom öppnade sitt hjärta, så löste han tvivlet, och hon kom genom honom till den levande tron. (…) Och nu först, tänkte jag, nu ser jag vägen, som leder till livet.”
Den læstadianska väckelsen tar fart