miniatyr|Män från Francisco de Orellanas expedition bygger en mindre brigantin, San Pedro. Skeppsbyggnad är konsten att bygga skepp och fartyg. Den utövas på ett skeppsvarv, och historiskt byggdes skeppen på en stapelbädd belägen på en strand.

Tidig historia Spår från människor på andra kontinenter ställer frågan, vilka farkoster dessa människor har använt. Den australiska kontinenten uppvisar spår av människor för mer än sedan. Spår av människor på den amerikanska kontinenten finns från mer än sedan. Ön Cypern har varit befolkad i mer än , och fynd har gjorts där som tyder på att husdjur funnits där cirka 8000 före Kristus. Obsidian hämtades eller forslades från Melos till Egypten ungefär 7000 före Kristus. Ön Malta uppvisar tidiga lämningar av människor från cirka 5200 före Kristus.

Historisk skeppsbyggnad miniatyr|Byggande av en båt med skelettmetoden på Samos Var skeppsbyggnadskonsten ursprungligen utvecklades är inte känt. Farkoster byggda långt tillbaka i historien kan ha varit enkla stockbåtar eller ribbverk klädda med skinn. Ett fynd i en egyptisk grav från cirka 1900 år före Kristus vid Beni Hasan visar målningar som föreställer människor som är i färd med att bygga en Nilfarkost i trä. Sågen var känd av dessa folk vid den tiden. I östra och framförallt i södra Medelhavet byggdes skepp och båtar i kravell med korta trästycken som var låsta med ett system tappar och dymlingar. Det äldsta kända kravellbyggda skeppet var 43,4 meter långt och 5,9 meter brett, funnet i farao Cheops gravkammare Shiffbau Jobst Broelmann Deutsches Museum. Beck var länge känt i dessa regioner, ordet kalfatra (drevning) stammar från det arabiska språket. Byggande av båtar och skepp är även känt från Indien, där bedrevs sjöfart på floder och vid kuster.

Den kinesiska sjöfarten var allmänt väl utvecklad, från 700- till 1500-talet var dessa troligen världsledande Nautiskt Bildlexikon . Kina bedrev även skeppsbyggnad, fartygen kunde ha en längd uppemot 70 meter. Kinesernas fartyg vara försedda med balansroder, eller läbord, samt även vattentäta skott innan vår tideräknings början. Kompassen är ett instrument för navigation som förklarades av Shen Kuo.

Medelhavets långskepp naves longae var byggda för att snabbt kunna färdas över havet. Ett långt smalt skepp har den egenskapen att undervattenskroppen gör mindre motstånd vid fart genom vatten, däremot är dessa mindre stabila i sidled. Lastskeppen naves gaulae har haft ett bredare skrov i förhållande till sin längd vilket påverkar stabiliteten i sidled till det bättre. Lastskeppen var långsamma fartyg som seglades längs kuster eller till större öar i till exempel i Medelhavet. Fenicierna anses vara de första större skeppsbyggarna och byggde större handelsfartyg av furu med master av cederträ, till åror användes ek. Utanför Kyrenia fann man 1965 ett seglande skepp från tiden cirka 200 år före kr., kyreniaskeppet har bidragit att förstå den antika skeppsbyggnaden.

Hjortspringbåten är från tiden 400- till 300 år före Kristus, och grävdes fram i en torvmosse 1921-1922 i Als i Danmark. Nydamskeppet är ett klinkbyggt skepp funnit i Nydam i Danmark från 300- eller 400-talet efter Kristus.

Vikingatiden Vid arkeologiska fynd eller utgrävningar från vikingatiden har man funnit båtar eller rester därav. Vikingarnas knarrar var fraktbåtar, breda med fylliga för- och akterskepp. Knarrar var riggade med råsegel, men var utrustade endast för ett fåtal roddare. Vikingarnas drakbåtar var båtar för snabba transporter av manskap, och var utrustade med ett stort antal roddare samt ett råsegel.

Galtabäcksskeppet är ett sentida vikingaskepp som har hittats i Sverige. Kalmarbåten är ett senare exempel på skeppsbyggnad, det första kända i Skandinavien med roder monterat påakterstäven. Tidigare kända skepp från antiken fram till kalmarbåten var utrustade med ett sidoroder.

Medeltiden Tyska Hansans fartyg, koggen, dominerade handeln i Östersjön under medeltiden. Under 1400-talet kom fartygen i norra Europa att byggas med kravellbyggda skrov, efterhand in på 1550-talet byggdes alla större fartyg med kravellbyggd bordläggning. Fabbrica di galere är en skriftlig redogörelse från år 1410 med ritningar och måttangivelser. År 1445 sammanställde Giorgio Timbotta en skriftlig redogörelse över skeppsbyggnad.

Skalbyggnad respektive skelettbyggnad Två olika metoder för att bygga ett skepp eller båt i trä har funnits, skalmetoden har varit den äldsta av dessa metoder och kan spåras långt tillbaka i sydöstra Medelhavet. Skalmetoden går så till att köl och stävar monteras tillsammans på stapelbädden, varefter bordläggningen påbörjas. Vid byggandet användes inga ritningar eller mallar för att forma skrovet, arbetet fortskred på fri hand med några enkla redskap för kontroll att skrovet förblev liksidigt. Runt Medelhavet och längs Asiens kuster byggdes farkoster i kravell med den här metoden så sent som in på 1970-talet . I norra Europa har det alltid byggts klinkbyggda båtar på det här sättet, den äldsta båt man känner till är Nydamskeppet. Skalmetoden har varit vanlig i Skandinavien in i modern tid, endast med hjälp av en lodbräda för den liksidiga kontrollen. Vid byggandet med skalmetoden byggs bottenstock och spanten in i skrovet först när det är bordlagt. Det färdiga resultatet är beroende på skeppsbyggmästarens kunskap och erfarenhet.

Skelettmetoden lämpar sig för kravellbyggnad, metoden finns på en målning från början 13-talet från Italien som visar skeppsbyggare i arbete med ett skepp enligt skelettmetoden. I norra Europa började holländare bygga med kravell efter skelettmetoden från omkring 1435 med hjälp av skeppsbyggare från Portugal. Englands kung Henrik VIII anlitade företrädesvis italienska skeppsbyggmästare för att bygga upp sin flotta. Skelettmetoden kräver förtillverkade spant och bottenstockar, dessa används samtidigt som mallar samt att fästa bordläggningen mot. För att kunna tillverka farkostens stomme behövs någon form av ritning eller ett liknande underlag för utformningen av spantens kurvor, stävar med mera. Vid byggande med skelettmetoden restes först en förtimring som tjänade som stomme vid monteringen av bordläggningen. Vid byggandet av regalskeppet Vasa anlitade Gustav II Adolf Henrik Hybertsson och hans bror Arendt de Groot från Nederländerna. Peter den store reste till Holland och England för att ta del av nyvunna kunskaper i skeppsbyggnad, samt värva folk som fått ta del av den grundläggande kunskapen. På samma sätt fördes kunskapen vidare till övriga länder för att bygga upp nya sjöstridskrafter samt handelsfartyg. Tidigare historiskt överfördes kunskap endast i familjen eller till någon annan närstående, den vunna erfarenheten i en generation överfördes till söner eller måg i nästa generation.

1600- och 1700-talet miniatyr|Rekonstruktion av det franska fregatten Hermione (1779) Nederländerna och England var med sina kolonier världsledande inom skeppsbyggnad för civila och militära ändamål under 16- och 1700-talet. Först under 1600-talet påbörjades utvecklingen av den teoretiska vetenskapen att konstruera och bygga fartyg. Detta bidrog efterhand till att skeppen kunde byggas större och vara starkare dimensionerade och konstruerade. 1625 kom den första boken på tyska språket som behandlar skeppsbyggnad Arcitectura Novalis sammanställd av Joseph Fürttenbach. Tidigare byggdes alla fartyg efter empirisk grund, metoder att beräkna eller bestämma viktiga förutsättningar för ett fartygs beskaffenhet saknades. Fredrik Henrik af Chapman grundade ett nydanande av segelskeppen samt konstruktion av skrovet, bland annat teorin att tvärskeppssektionerna under vattenlinjen bör avtaga parallellt för över samt akteröver. Chapman använde Thomas Simpsons regel för att bestämma ett skrovs undanträngande vattenvolym. Fredrik Henrik af Chapmans architectura Navalis Mercatoria är ett verk med bland annat planscher på tre språk. I slutet av 1700-talet utfördes de första släpförsöken med skeppsmodeller för att fastställa motståndet i vatten av det tänkta skeppet man avsåg att bygga.

miniatyr|Halvmodell som beskriver vattenlinjer och skrovets form. Övre modell i bild trålare undre tremastad skonare Träfartygets uppbyggnad Träbåtar och träskepps anatomi består i huvudsak av samma uppbyggnad, skillnaden består av de grövre dimensioner av material samt i större senare träfartyg olika smidda beslag för förstärkningar. De tidigare kända skeppen från Medelhavet var byggda efter skalmetoden, skrovet byggdes innan spant passades och monterades in. Skalmetoden har använts i nordeuropa vid klinkbyggnad in i modern tid vid byggande av mindre farkoster. Skelettmetoden utvecklades i medelhavsområdet från 600- till 1100-talet<ref>Berömda skepp </ref>, spanten restes tillsammans med stävar på kölen varefter farkosten bordfylldes. Ett större träfartyg har en dubbel bordläggning, det vill säga båda sidorna om spantkonstruktionen invändig och utvändigt har en tät bordläggning. Spanten (timran) är tätare placerade i förhållande till varandra samt grovt dimensionerad. Mängden virke till ett träskepp är stor, trädstammar samt det grövsta grenverket, ibland även rotben fraktades till platsen för skeppsbygget. Krumma träd var extra värdefulla eftersom dessa har en inbyggd styrka vid framtagning av krumma detaljer i skrovets stomme, spanten, olika knän eller detaljer till förstärkningar. Fartygets stomme är sammanfogat med en mängd olika trädetaljer, dessa kan vara förbundna till varandra med olika laskar för att uppnå en större styrka. Grövre plank till bordläggning togs fram genom att klyva stockar genom att dela dessa med kilar, senare genom sågning. Plankor och balkar bearbetades till sin slutgiltiga form med yxor. Vissa bord i framförallt de nedersta bordläggningsstråken mot stävar, kunde behövas huggas vridna (vindor) med yxor. Tunna plank kunde göras mjuka med värme, basning varefter dessa gick att skeva eller böjas in mot den bakomvarande konstruktionen. 200px|thumb|Skeppstimmermannens verktyg

Verktyg Verktygen som användes i skeppsbyggnad var de samma historiskt fram till på 1800-talet, olika yxor var det viktigaste verktyget. Det var ett mödosamt arbete med kilar att dela stockar till bordläggning samt den efterföljande bearbetningen med yxor. Sågen har funnits sedan antiken, kranbalksågen är känd sedan 900-talet och den användes i viss utsträckning. Mätverktyg var cirkelpassare, olika verktyg för längdmått, samt fasta vinklar eller smygvinkel. Lodet var ett av de viktigaste mätinstrumenten samt olika spända linor som skeppsbyggarna kontrollerade längder med. Vidare olika navare eller annan utrustning för att kunna borra för olika spikar eller bult. Hyvel för fin- eller grovhyvling samt en rad olika stämjärn för tappning eller falsning till exempel spunning. Verktyg för drivning av skrov och däck inför sjösättning eller översyn vid underhåll. Mekaniska hjälpmedel bestod av lyftkranar eller taljor för att lyfta tunga trädetaljer till sin tänkta plats i skeppsbygget. Ångmaskinen började tidigt att brukas till varierande ändamål, bland annat vid byggandet av ett klipperskepp 1850 i USA användes en ångdriven bandsåg med möjlighet att såga till grövre trädetaljer efter olika vinkling. När fartygen efterhand började byggas i järn och stål fordrades nya verkstäder och utrustning för till exempel bockmaskiner, valsmaskiner, eller stansning samt borrmaskiner. Senare tillkom även utrustning för gassvetsning samt elektrisk svetsning, även lödning förekom till vissa detaljer i ett fartygs utrustning.

Hantverkare