miniatyr|266px|Under inspelningen: Gunnar Fischer (bakom kameran), Maj-Britt Nilsson (i sängen) och Ingmar Bergman (till höger). Kvinnors väntan är en svensk komedifilm från 1952 i regi av Ingmar Bergman. Filmen hade sverigepremiär den 3 november 1952 på biografen Röda Kvarn i Stockholm. Filmen har även visats i SVT.

Handling I släkten Lobelius villa i skärgården sitter en sommarkväll fyra svägerskor och väntar på att männen skall komma ut med båt från Stockholm. För första gången på många år tänker den stora familjen fira gemensam semester på det gamla sommarnöjet. Barnen har gått till sängs och kaffet dukats fram. Kvinnorna fördriver tiden med handarbete och samtal, och stämningen blir efter hand alltmer förtrolig. Annette, äldst och gift med Paul Lobelius, för in samtalet på förhållandet till männen genom att avslöja hur vanemässigt och tomt hennes äktenskap blivit; hon och maken uppträder som "två bugande kineser" mot varandra. Rakel är snart trettio år och gift med Eugen, en vilsen och vek akademier. Hon berättar om en händelse för flera år sedan som fick en avgörande betydelse för deras äktenskap.

En sommar då de bodde i skärgårdshuset kom hennes barndomsvän och klasskamrat Kaj på besök. Med deras intima lekar i minnet går han utan omsvep in för att erövra henne. Rakel gör till en början motstånd men svältfödd på kroppsliga njutningar ger hon till sist efter och ligger med Kaj i det gamla badhuset medan Eugen är i stan. Då mannen återvänder låtsas Kaj som om ingenting hänt. Det falska och overkliga i situationen driver Rakel att avslöja sin otrohet, vilket för med sig ett häftigt uppträde mellan makarna. Eugen tappar helt fotfästet, ger sig in på utläggningar om hur boet skall delas vid den kommande skilsmässan och hotar senare på natten att skjuta sig med ett salongsgevär. Paul, tillkallad av Rakel, avväpnar och lugnar honom. Genom Eugens häftiga reaktion har Rakel insett sin verkliga betydelse i hans liv och de försonas.

Den unga Marta talar om den tid då hon skulle föda Martins barn. Efter studenten hade hon givit sig av till Paris och börjat leva ett ganska lättsinnigt liv. En kväll träffar hon på en nattklubb Martin, misslyckad konstnär och familjen Lobelius svarta får. Mötet bildar upptakten till en romantisk kärlekssaga i världsmetropolen. Den får sitt tvära slut i det ögonblick släktens huvudman Fredrik dyker upp i spetsen för en mindre familjedelegation - på återväg från spaniensemester - och hotar dra in Martins underhåll om han inte infinner sig på faderns begravning. Martin hyser inga varmare känslor för sin far, men de ekonomiska realiteterna tvingar honom att underkasta sig påbudet. Martin har just fått veta att hon är gravid. Innan hon hinner dela sin lycka och oro med Martin har han beslutat lämna henne och resa hem. Djupt sårad återvänder hon till Stockholm och föder sitt barn ensam. I väntan på förlossningen kretsar hennes tankar och drömmar kring tiden med Martin. Senare förlät hon honom hans svaghet, och de är nu gifta.

Karin, näst äldst av svägerskorna, är gift med familjefirmans driftige chef Fredrik, som förlagt sin huvudsakliga verksamhet - de erotiska förbindelserna inbegripna - utanför hemmet. Hustruns berättelse förtäljer hur hon och Fredrik hemkomna efter firmans hundraårsjubileum, fastnar i hissen och måste tillbringa natten tillsammans på det begränsade utrymmet. Oväntat på tu man hand med sin något påverkade make får Karin tillfälle att driva med hans högfärd, egoism och kvinnohistorier. Fredrik kläs av all sin värdighet men upptäcker i gengäld att hans hustru inte bara är vacker utan också begåvad och älskvärd. När de slutligen faller i varandras armar har han erbjudit henne att följa med som hans sekreterare och älskarinna på en kommande utlandsresa. Nästa morgon kallas Fredrik till ett viktigt sammanträde, och nattens löfte förflyktigas; makarna faller in i det gamla rollmönstret.

Den sjuttonåriga Maj, Martas yngre syster, har lyssnat till kvinnornas samtal. Hon är förälskad i Annettes son Henrik och kan inte tänka sig att kompromissa med sina känslor som de äldre. Före gryningen rymmer det unga kärleksparet i båt. Marta är orolig för deras öde, men Paul lugnar henne med orden: "Jag säger låt dem rymma. Tids nog kommer de tillbaka."Svensk Filmografi 5, s 235f

Rollista (i urval)

Anita Björk – Rakel Eva Dahlbeck – Karin Maj-Britt Nilsson – Marta Berg Birger Malmsten – Martin Lobelius, konstnär, gifter sig med Marta Gunnar Björnstrand – Fredrik Lobelius, gift med Karin Karl-Arne Holmsten – Eugen Lobelius, gift med Rakel Jarl Kulle – Kaj, Rakels barndomsvän Aino Taube – Annette Håkan Westergren – Paul Lobelius, gift med Annette Gerd Andersson – Maj, Martas yngre syster Björn Bjelfvenstam – Henrik Lobelius, son till Anette och Paul Carl Ström - narkosläkare Märta Arbin - syster Rut, förlossningssköterska Kjell Nordenskiöld - Bob, amerikansk flygare Lena Brogren - fröken Brogren, sjukbiträde Torsten Lilliecrona - källarmästare på nattklubb Victor Violacci - bistroägare i Paris Naima Wifstrand - gamla fru Lobelius Lil Yunkers - conférencière på nattklubb i Paris Douglas Håge - portvakt i hisshuset Mona Geijer-Falkner - tidningsbud i hisshuset Wiktor ”Kulörten” Andersson - sopgubbe i hisshuset Sten Hedlund - främling i Martas hus Leif-Åke Kusbom - Åke, Martas pojke Jens Fischer - Jens, Karins pojke Peter Fischer - Peter, Karins pojke Rut Karlsson - sjukbiträde Sten Mattsson - ung man i hisshuset M Cadenel - krigsinvalid i Paris Mme Candelliet - mor med barn i Paris Mlle Blotin - blomsterförsäljerska i Paris M Bernard - ung man med positiv i Paris Ingmar Bergman - herre i gynekologens trappuppgång Åke Lindberg, Saidi Hultholm, Gustav Roger, Leon Lidvall, Inga Berggren - ej identifierade roller

Om filmen Kvinnors väntan var Ingmar Bergmans elfte film i egen regi och hans första komedi. Det var också Bergmans första film efter slutet på filmkrisen i Sverige från 1951 till 1952, som åtföljdes av strejker och produktionsstopp. Den inledande episoden var en bearbetning av författarens skådespel Rakel och biografvaktmästaren från 1946, bland annat uppfört på Boulevardteatern i Stockholm 9 november 1949 - 10 januari 1950. Inspelningen ägde rum våren 1952, från början av april till utgången av maj med några dagars kompletteringar i mitten av juni, bland annat på ön Siarö och i Paris. Filmen hade premiär i Sverige den 3 november 1952 och blev, som hoppats, en publiksuccé.Hauke Lange-Fuchs: Ingmar Bergman: Seine Filme – sein Leben, Heyne, München 1988, ISBN 3-453-02622-5, s 90–94

Idén till filmen kom från Bergmans dåvarande hustru Gun Grut: Hon hade tidigare varit ingift i en familjeklan med stort sommarställe på Jylland. Gun berättade att en kväll hade klanens kvinnor suttit ensamma efter kvällsmaten och börjat prata med varandra. De talade med stor öppenhet om sina äktenskap och sina kärlekar. Jag tyckte detta var ett gott uppslag till en film med tre historier inom en fast ram. Min ekonomiska situation efter filmstoppet hade framtvingat ett skamkontrakt med SF. Jag var helt på det klara med att jag nu måste åstadkomma en succé. En komedi var alltså oundgängligen nödvändig.Bergman: Bilder, s 290

Badhusbassängen - med levande gädda - och hissen byggdes upp i Råsundaateljéerna. De trånga utrymmena, liksom Bergmans önskan om långa sammanhängande tagningar, ställde stora krav på fotografen Gunnar Fischer. Filmen sändes som svenskt bidrag till Filmfestivalen i Venedig 1953, men fick - de skandinaviska länderna undantagna inte kontinental distribution förrän Bergman etablerat sig som internationell regissör mot slutet av 1950-talet.Svensk Filmografi 5, s 237

I enlighet med kvinnornas olika karaktärer och deras berättelser designade Bergman de tre delarna mycket olika filmiskt: "Det första avsnittet är mycket kyskt, det andra är mycket rörligt, och det i hissen har en het, något burlesk ton." (Bergman) Dessutom, inspirerad av Gustav Machatýs filmer Extas och Nocturno, designade han medvetet det mittersta avsnittet så att det saknades mycket dialog, ett försök som han säger att han bara upprepade i Tystnaden.Bergman: Bilder, s 291 Det tredje avsnittet, som mestadels utspelade sig i hissens utrymme, handlade om Bergmans vördnad för Alfred Hitchcock, vars långa scener i trånga rum han beundrade, samt reduktionen i hans filmer.Bergman om Bergman, s 72f Den berömda hisscenen var självupplevd från Bergmans sida: Jag skulle ha en återförening med en av mina fruar i Köpenhamn och vi bodde hos några goda vänner, som var bortresta. Vi fick deras nyckel, och när man då kom hem full och glad på kvällen och allt var förberett, så satte man nyckeln i låset och så gick nyckeln av. Det fanns inte en chans att hitta en låssmed, vi tillbringade vår natt i trappan.Bergman om Bergman, s 72f

Det burleskaktiga tredje avsnittet i filmen (de två första var ganska dramatiska) var Bergmans första försök till komedi och förblev det som hela filmen förknippades med. Efter det uppenbara misslyckandet med Gycklarnas afton (1953) tog Bergman till det framgångsrika teamet Eva Dahlbeck/Gunnar Björnstrand från Kvinnors väntan för att återställa sitt rykte på biograferna, vilket han använde i de efterföljande tre, mestadels "lättare" filmerna En lektion i kärlek (1954), Kvinnodröm och Sommarnattens leende (båda 1955).Hauke Lange-Fuchs: Ingmar Bergman: Seine Filme – sein Leben, Heyne, München 1988, ISBN 3-453-02622-5, s 110ff Komedin manifesterade sig i filmens tredje avsnitt: Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i hissten. För första gången hörde jag en publik skratta åt något jag gjort. Eva och Gunnar var erfarna komediaktörer och visste precis hur slipstenen skulle dras. Att denna lilla övning i det trånga rummets teknik och estetik blev rolig, är helt deras förtjänst.Bergman: Bilder, s 291

Mottagande Ingmar Bergman förvånade kritikerna genom att visa sig mer harmonisk, mer mänsklig och mer utrustad med humor än man tilltrott honom. "Låt inte ecentuella fördomar mot djupingen Ingmar Bergman avskräcka er från hans trettonde film vid 34 års ålder och hans definitiva mandomsprov", skrev Aftonbladets Filmson och fortsatte: Utan att på något sätt svika sin klädsamma attityd som illusionslös sedesskildrare och fordringsfull moralist har han åstadkommit sin mest mångskiftande men också jämnaste och mest harmoniska film och överraskar kanske somliga med att framträda som en lysande kvick komediförfattare, låt vara med vassa klor i de smeksamma kattfötterna.Aftonbladet 4 november 1952

Att filmens författare och regissör inte förlorat sin skärpa menade Karl Ekwall i Aftontidningen: "Ingmar Bergman tecknar människor som en månglare rensar fisk. Några raska snitt med kniven så är yttre höljet borta. Glatt grinande håller han upp det bara skelettet och kallar proceduren en komedi eller ett ljust broderi på mörk botten." Dock märke Ekwall nya inslag i Bergmans filmdiktning, "mjukare och innerligare tongångar än förr, mer förståelse för mänsklig skröplighet".Aftontidningen 4 november 1952

Ingrid Arvidsson i BLM visste berätta att filmen "inte minst av kvinnorna mottagits med en värme som är nästan intressantare än filmen själv". Konstnärligt var filmen knappast "något annat än en behaglig bagatell, utmärkt spelad, utsökt fotograferad men utan något genomträngande kraft eller djärvhet". Vad som värmde publiken var "den fördomsfria och känsliga inlevelsen i kvinnliga problem som oftast behandlas från helt andra utgångspunkter". "Orsakerna till filmens framgång", skrev recensenten, "ligger delvis utanför filmen själv, kanske i någon mån i andra filmers vanliga syn på kvinnor, kärlek och äktenskap".Bonniers litterära magasin, nr 10 1952

Ingrid Arvidssons kollega i Svenska Dagbladet, Lill, hade svårt att behärska språket i sin spalt: