Ordaccentsskilda minimala par i sverigesvensk standardsvenska är ordformer vars betydelser skiljer sig åt beroende på med vilken tonaccent/ordaccent de uttalas. De respektive uttalsformerna på varje rad i nedanstående lista bildar minimala par: utöver skillnaden i tonaccent har de samma segmentella fonem. Listan är ordnad alfabetiskt efter andra kolumnen. Svenska språkliga varieteter som är utpräglade folkmål har ej beaktats. Listan är inte relevant för finlandssvensk standardsvenska (högsvenska), som saknar ordaccent, eller för de dialekter i Finland som saknar ordaccent.

Tveksamma fall Minimala ordpar som skulle kunna ifrågasättas av fonologiska skäl eller på grund av osäker ställning i standardsvenska har bedömts enligt nedanstående kriterier.

Fonologiskt tveksamma fall Sammanfall av kort /e/ och kort /ɛ/ Några av ordparen i listan (som etter–ätter) utgör minimala par i de varieteter av standardsvenska som har sammanfall av den korta allofonen av fonemet /e/ och den korta allofonen av fonemet /ɛ/ (kort ä). Detta sammanfall finns hos de svensktalande som uttalar sett och sätt med samma vokalljud. Eftersom sammanfallet finns i de flesta svensktalandes idiolekt tas minimala par som uppkommit genom sammanfallet med i listan.

Sammansatta ord av typen ”norrmän” Några ordpar som normen–norrmän kan ifrågasättas eftersom ordet som har akut accent kan uttalas med ett schwa i andra stavelsen: normen kan uttalas [ˈnɔrmən]. Det är tveksamt huruvida ord med grav accent som norrmän kan uttalas med schwa i andra stavelsen. Den fonologiska orsaken till att minimala par som normen–norrmän är tveksamma är att senare ledet i ett ord med grav accent uppbär bitryck, en ganska stark betoning, medan det senare ledet i ett ord med akut accent är obetonat. Icke sammansatta standardsvenska ord har i princip tre kontrasterande vokaler i obetonad stavelse (fasar–fasor–faser), medan sammansatta ord med grav accent har samma fonematiska vokalkontraster i stavelse med bitryck som i stavelse som uppbär huvudtryck, alltså åtta eller nio korta vokalallofoner. Den fullständiga uppsättningen vokaler i andra ledet av sammansatta ord med grav accent visas av ordpar som halvtom–halvtum, helrätt–helrött och jätterisk–jätterysk. Sålunda är det osäkert huruvida ett ord som norrmän endast skiljs från normen genom ordaccenten; visserligen kan man uttala båda orden med samma vokalkvalitet i andra stavelsen, men normen torde dessutom kunna uttalas med andra stavelsens vokal reducerad till schwa, vilket norrmän troligen inte kan. Jämför helrätt, där ett uttal med schwa skulle leda till att kontrasten helrätt–helrött förloras. Eftersom uttal av normen och norrmän med samma vokalkvalitet i andra stavelsen är möjligt är det dock försvarligt att ta med sådana ordpar i listan.

Vardagliga men språkhistoriskt korrekta uttal I nutida talad standardsvenska har vissa ord två uttalsvarianter: dels ett läsuttal som helt motsvarar skriftbilden (och ofta är ett avsteg från den naturliga språkutvecklingen), dels ett språkhistoriskt sett mer naturligt uttal. Det senare slaget av uttal medtas i listan endast om det passerar helt obemärkt i standardsvenskt tal utan att ge ett dialektalt eller vardagligt intryck. Därför medtas paret fredag – freda, men inte ruter (spelkortsfärg) – ruter (glasrutor), eftersom glasruter, ehuru språkhistoriskt korrekt, idag anses vardagligt. Utesluter man de mer lediga standardsvenska uttalsvarianterna bortfaller även minimala par som fredag – freda.

Begränsad förekomst i standardsvenska Ovanliga ord som inte har använts i hela svenska språkområdet tas med om de: har en viss regional spridning snarare än att de är begränsade till lokala folkmål (sockenmål) har förekommit i tryckt skrift (på rikssvenska) och inte blott finns i forskares uppteckningar från 1800‐ och 1900‑talens räddningsaktioner för genuina folkmål inte försvunnit med genuina folkmåls utdöende utan överlevt i utjämnad dialekt/regional standardsvenska (som är folkmålens efterföljare) behandlas som uppslagsord i Svenska Akademiens ordbok och jämförbara källor utan att där bedömas som helt folkmålsartade.

Icke medtagna minimala par Böjningsformer som vid en påvisbar tidpunkt slutat användas i standardsvenska medtages ej. Sålunda medtages ej ordparet bären plockades – bären varandras bördor. Former av presens konjunktiv (optativ) och preteritum konjunktiv medtages dock, eftersom konjunktiv inte helt slutat användas i standardsvensk normalprosa.

Egennamn som inte är etablerade på svenska medtas ej. Där finns en obebodd ö i Tonga som heter Late vilket troligen skulle uttalas Láte om det tillfälligt nämndes i svenskt tal, men det betyder inte att namnet bildar ett minimalt par med svenska late (den late mannen). I listan medtas däremot utländska egennamn som är etablerade på svenska. Elsass och Elsas är alltså ett par.

I de fall där båda orden i ett minimalt par är substantiv (till exempel anden – anden) finns också motsvarande s‑genitivpar (andens – andens), men dessa har utelämnats ur listan.

Ordformer som enbart är kända från folkmålsuppteckningar och ‑litteratur har utelämnats ur listan. Likaså ord där betydelseskillnaden i accent endast förekommer på dialekt (t ex substantivet "cyklar" i accent I på skånska)

Ordaccentsskilda minimala par