Hälsinge regemente (I 14/Fo 21) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1624–1997. Förbandsledningen var från 1909 förlagd i Gävle garnison i Gävle.Braunstein (2003), s. 65–67Kjellander (2003), s. 270–271Holmberg (1993), s. 12
Historia Bildandet Regementet härstammar från de "norrlandsfänikor" som organiserades i Hälsingland och Gästrikland på 1550-talet och 1560-talet. År 1615 organiserades dessa enheter av Gustav II Adolf tillsammans med andra fänikor från Medelpad, Ångermanland och Västerbotten till Norrlands storregemente där elva av totalt 24 kompanier rekryterades från Hälsingland och Gästrikland. Norrlands storregemente bestod av tre fältregementen. Någon gång runt 1624 splittrades storregementet permanent till tre mindre regementen av vilka ett år 1630 fick namnet Hälsinge regemente, varav soldaterna sammanfördes från Norduppland, Gästrikland, Hälsingland och Medelpad.
I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Hälsinge regemente som det tionde i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats enligt den då gällande rangordningen.Björkenstam (1994), s. 10-11 Regementet kallades också Joakim Brahes regemente efter den första befälhavaren Joakim Brahe. År 1682 blev regementet indelt och det bestämdes att regementet skulle bestå av två kompanier i Gästrikland och sex kompanier i Hälsingland, med totalt 1200 meniga och korpraler.
Stora nordiska kriget Regementet deltog i stora nordiska kriget, där det 1708 efter slaget vid Lesna blev kraftigt decimerat. År 1709 deltog inte regementet i slaget vid Poltava, men utgjorde en del av belägringstrupperna vid fästningen vid Poltava. Efter det svenska nederlaget vid Poltava föll resterande del av regementet i fångenskap i samband med kapitulationen vid Perevolotjna. Hälsinge regemente återuppsatts i Sverige samma år.
Hälsinge regemente återuppsattes i Sverige samma år och kom senare att delta i bland annat i slaget vid Gadebusch, vilket regementet även tilldelades som segernamn. Efter Gadebusch marscherade den svenska hären, vilken bland annat bestod av Hälsinge regemente, västerut. Då både förplägnad och ammunition sinade tvingades Magnus Stenbock med sin kvarvarande armé att kapitulera den 6 maj 1713 vid Tönnigen i norra Tyskland. Kapitulationen resulterade i att flera svenska regementen upplöstes och hamnade i dansk fångenskap, bland annat hela Hälsinge regemente. Regementet återuppsattes senare samma år i Sverige igen.
Efter att regementet återigen satts upp kom regementet att delta i Karl XII:s norska fälttåg under Carl Gustaf Armfeldts ledning. Efter Karl XII:s död blev alla svenska trupper i Norge beordrade till återtåg till Sverige. Hälsinge regemente var ett av de regementen som kom att delta i det som blev känt som karolinernas dödsmarsch. Vid återtåget drog en snöstorm in över fjället, vilket medförde att över 4000 soldater frös ihjäl varav 600 soldater tillhörde Hälsinge regemente. Totalt förlorade Hälsinge regemente 1226 soldater under det norska fälttåget.
Rangordningen Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 14 Hälsinge regemente.von Konow (1987), s. 19 Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning och att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hustrupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.
1901 års härordning Genom 1901 års härordning fastställdes att tillgång till trupp skulle regleras genom allmän värnplikt, vilket bland annat resulterade i att infanteriregementena utökades med en bataljon och kom att omfatta tre infanteribataljoner. I härordningen beslutades även att samtliga regementen skulle förläggas till nyuppförda kasernetablissemang knutna till och uppförda i städer, jämfört mot mötesplatserna som låg på hedar utanför städerna. För Hälsinge regemente uppstod en debatt om var regementets skulle förläggas. Förutom Gävle så var Bollnäs, Hudiksvall, Storvik och Söderhamn tilltänkta orter. Men även Mohed, där regementet hade sin mötesplats, var med i debatten. Ingen av orterna kunde dock göra sig gällande med det som Gävle erbjöd som förläggningsort. Därmed avslog Kungl. Maj:t alla framställningar från de landskommuner och stadsfullmäktige som inkommit från olika orter i Gävleborgs län. Den 10 juni 1904 beslöts att förhandlingar skulle inledas med Gävle stad om villkoren för regementets förläggning där. I Gävle var det två förslag som utreddes som blivande kasernområde, kungsladugården Vall samt egendomen Kungsbäck, dels förläggning till Militärskolan på Valbogatan. I oktober 1904 beslöt Gävle stad att godta Kronans föreslagna villkor för en förläggning väster om staden. Staden kom därmed att köpa in egendomen Kungsbäck och genom särskilda avtal i december 1904 och mars 1905 förband sig staden till att med fulläganderätt överlämna området för regementets kaserner i Gävle. Byggnationen av kaserner kom snabbt igång och skulle enligt plan stå färdigt våren 1909 för inflyttning. Den 13 april 1909 invigdes under högtidliga former regementets nya förläggning.Björkenstam (1994), s. 15-19
Ordningsnumret I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För Hälsinge regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 14. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen då namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18
1925 års försvarsbeslut Regementet klarade sig från avveckling genom försvarsbeslutet 1925, men regementet kom i likhet med övriga infanteriregementen att reduceras med en bataljon och kom att från den 1 januari 1928 bestå av två infanteribataljoner.
OLLI-reformen Den 1 maj 1970 påbörjades ett organisationsförsök vid Gävle försvarsområdesstab (Fo 49) och Hälsinge regemente (I 14) samt vid Norra Smålands regemente (I 12) och Skånska dragonregementet (P 2). Försöket mynnade ut i att försvarsområdesorganisationen reformerades i den så kallade OLLI-reformen vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, där Hälsinge regemente sammanslogs med Gävle försvarsområde som samtidigt bytte namn till Gävleborgs försvarsområde. Den 1 juli 1973 bildades försvarsområdesregementet I 14/Fo 49 vilket medförde att Hälsinge regemente blev ett A-förband (försvarsområdesregemente). Inom Gävleborgs försvarsområde var Hälsinge regemente ensamt förband. Inom ett försvarsområde tillfördes A-förbanden det samlade mobiliserings- och materialansvaret medan B-förband endast var utbildningsförband.
1974 års regeringsform I samband med att 1974 års regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975, ändrades namnet från Kungliga Hälsinge regemente till enbart Hälsinge regemente. Samtidigt fråntogs Konungen den formella rollen som högste befälhavare för krigsmakten, vilket även kom att gälla rollen som förbandschef över gardesförbanden.
Försvarsområdesstaben Regementet som låg i nedre Norrland hade tillhört de norrländska militärdistrikten och militärområden sedan de inrättades 1833. Sedan 1943 hade regementet och Gävleborg varit organiserade inom II. militärområdet. När sedan militärområdena reformerades den 1 oktober 1966 överfördes regementet och försvarsområdet till Östra militärområdet som hade sin stab i Strängnäs. Genom skifte av militärområde bytte försvarsområdet sin beteckningen från Fo 21 till Fo 49.Holmberg (1993), s. 78–92 Den 1 juli 1982 överfördes regementet och försvarsområdet tillbaka till Nedre Norrlands militärområde (Milo NN). Genom denna organisationsförändring återfick försvarsområdet sin tidigare beteckning Fo 21 och regementet fick den nya beteckningen I 14/Fo 21 för att följa numreringen inom militärområdet.
Försvarsbesluten Genom försvarsutredning 88 stod det klart att fyra brigadproducerande regementen skulle avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet kvarstod och inte löstes i försvarsbeslutet 1987. Därav begärde Regeringen Carlsson I en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, Försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredningen ledde till att Riksdagen i december 1989 beslutade om att armén från den 1 juli 1992 skulle bestå av 18 brigader (en minskning med 11 brigader). I valet av vilka brigadproducerande regementen som skulle avvecklas ställdes hela tio regementen mot varandra: Värmlands regemente (I 2/Fo 52) i Karlstad, Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51) i Örebro, Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41) i Linköping, Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) i Växjö, Norra Smålands regemente (I 12/Fo 17) i Eksjö, Hälsinge regemente (I 14/Fo 21) i Gävle, Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) i Borås, Hallands regemente (I 16/Fo3l) i Halmstad, Bohusläns regemente (I 17) i Uddevalla och Norra skånska regementet (P 6/Fo 14) i Kristianstad.
I den första samlade bedömningen ansågs Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41), Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) och Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) ha de bästa förutsättningarna för att utbilda två brigader och att utbilda mekaniserade brigader, men Livgrenadjärregementet och Norra Smålands regemente ansågs ha de bästa övningsmöjligheter med andra truppslag. Det genom de garnisonsfördelar respektive regemente hade genom att andra förband var förlagda på garnisonsorten.
Då regeringen ansåg att det fanns vissa svårigheter med att utbilda två brigader i Norrland, ville man på grund av miljökrav behålla ett infanteriregemente i mellersta Sverige, där man då förordade att behålla Värmlands regemente (I 2/Fo 52) och Hälsinge regemente (I 14/Fo 21). Vidare ansågs det att Hälsinge regemente tillsammans med Livgrenadjärregementet var lokaliserade på lämpliga platser ur en operativ utgångspunkt genom tänkta operationsriktningarna norr och söder om Mälaren och där Hälsinge regemente även ansågs ha en gynnsam lokalisering mot bakgrund av kravet på skydd av förbindelserna till Norrland.
Så som ofta händer med regementen som varit föremål för avveckling men klarat sig från avveckling vid ett försvarsbeslut, så återkommer dom som alternativ för avveckling i kommande försvarsbeslut. Så är också fallet med Hälsinge regemente. Inför försvarsbeslutet 1992 var kravet att reducera antalet brigader. I den process som följde ställdes Hälsinge regemente mot en avveckling av Sollefteå garnison. Dock ansåg både överbefälhavaren och regeringen att Hälsinge regemente med dess etablissemang skulle avvecklas framför alternativet Sollefteå garnison. Regeringen bedömde att Gävleborgsregionen hade bättre förutsättningar att långsiktigt omhänderta de arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna vid en avveckling av Hälsinge regemente i jämförelse med att avveckla Sollefteå garnison. Vidare ansågs det att en avveckling av Hälsinge regemente skulle ge utrymme för rationaliseringar inom Östersunds garnison.