miniatyr|350px|höger|Winnebagohövdingen Wakandjaxega ("gul åskfågel") sittande utanför sin wigwam i slutet av 1800-talet då han enligt uppgift var över 100 år gammal. Föremålet han håller i handen är en namatce, en stridsklubba av traditionell typ. Foto: Henry Hamilton Bennett (1843-1908)Winnebago är den algonkinspråkiga benämningen på en siouxspråkig nordamerikansk urfolkstam vars namn på det egna språket är Hotcaŋgara ("den stora fiskens folk"), på modern engelska Ho-Chunk. Den i litteraturen vedertagna beteckningen Winnebago härrör från Ojibwa-stammen. Det betyder ungefär "de bor vid grumligt/gyttjigt vatten" och finns även i namnet på en sjö som är känd för just detta (och sitt störbestånd): Lake Winnebago. Språk Winnebagoerna talar en isolerad östlig siouxdialekt som numera anses bilda en egen underavdelning, närmast besläktad med den dialekt som kallas chiwere och talas av missouri, iowa och oto. Ibland sammanslås dessa fyra dialekter ï litteraturen till ett dialektkontinuum under beteckningen winnebago-chiwere.
En kuriositet gällande winnebagospråket är att en grov felöversättning av "Hotcaŋgara" som en gång gjordes av James Owen Dorsey har vunnit hävd inte bara i litteraturen utan även bland yngre winnebagoer som inte har språket som modersmål. Enligt den felaktiga översättningen skulle stammens namn egentligen betyda "people of the parent speech" (bokstavlig översättning skulle bli "big/real speech"). Den fria felöversättningen är egentligen språkligt obegriplig, men blir logisk om man, som Dorsey gjorde, kopplar den till stammens legend om att de var först med att tala ett sioux-språk och att övriga språk i språkfamiljen utvecklats ur deras. Ho kan betyda både "tal" och "fisk" men tcuŋk (stor, verklig) används i normalt språkbruk vanligen för att beskriva konkreta fysiska fenomen, ofta djur, till exempel cunktcuŋk = "stor/verklig hund" (varg). En abstrakt tolkning av det slag som Dorsey förespråkade har endast kunnat beläggas i winnebagospråket på ett sent stadium, troligen som ett resultat av europeisk påverkan. Det är således ingen större tvekan om att den arkaiska grundformen Hotcuŋk (modernare stavning hocâk) ska översättas "stor/verklig fisk", troligen syftande på den amerikanska stören (Acipenser fulvescens).
Winnebagospråket är i dag utrotningshotat. Omkring 230 talare återstod 1997. Nyare tillförlitliga uppgifter om antalet talare saknas.
Historia
miniatyr|300px|Wak'an ("orm") en winnebagohövding, avbildad av James Otto Lewis (1799-1858) i samband med undertecknandet av fördraget i Prairie du Chien 1825. Hemland Winnebago-stammen vistades vid Lake Michigan i nuvarande Wisconsin när dess existens blev känd för européerna i början av 1600-talet. Den första vite besökaren, den franske guvernören Champlains sändebud Jean Nicolet stötte på stammen vid Green Bay-viken 1634. Täta kontakter med fransmännen ledde till ett långvarigt handelsavtal, enligt vilket fransmännen i princip hade ensamrätt på handeln i området. Enligt stammens traditioner var det en winnebago som för första gången försåg fransmännen med tobak. Stammen hade, när den 1908-13 för första gången undersöktes vetenskapligt inga bevarade traditioner om varifrån den kommit till Wisconsin.
Däremot hade winnebagoerna traditioner om att ett antal andra stammar uppkommit genom utbrytning från dem och flera av dessa stammar har egna traditioner som till viss del stöder detta. Ursprunget till quapawstammen skulle ha varit osämja om ett jaktbyte, vilket ledde till att sju familjer lämnade winnebagostammen och från dem härstammar quapawfolket. De språkligt närbesläktade otoernas traditioner uppger att de bröt sig ut ur winnebagostammen vid Green Bay. Hos iowaerna säger traditionen att det snarare var winnebagoerna som var utbrytarna ur en större gemenskap, till vilken förutom iowaerna och otoerna hörde även missouri, omaha och ponca. Orsaken ska ha varit att winnebagoerna av det rika fisket lockades att stanna i trakten mellan Lake Michigan och Lake Winnebago. Det var enligt legenden just därför winnebagoerna kallades "den stora fiskens folk". De övriga stammarnas förfäder fortsatte däremot sin förflyttning i sydvästlig riktning.
Krigiskhet Winnebagoerna ansågs vara mycket krigiska. En fransman, Nicholas Perrot, som vistades hos stammen långa tidsperioder under åren 1660-80 uppgav att de för att sätta sig i respekt hos sina grannar kokade sina krigsfångar i stora grytor, dock inte för att äta dem som en del andra källor påstår. Krigiskheten var till stor del dikterad av omständigheterna. Winnebagostammen var språkligt helt isolerade; samtliga angränsande stamterritorier beboddes av algonkinspråkiga stammar. Endast med en av dessa, nämligen menominee, upprätthölls vänskapliga förbindelser.
Winnebagokriget När USA bildats och tagit över kontrollen av området efter Storbritannien slöts 1816 ett fredsfördrag med winnebagoerna och övriga stammar i området. Ett senare avtal gällande gränsdragningen mellan nybyggare och urfolkområde som undertecknades 1825 i Prairie du Chien ledde till motsättningar mellan stammarna vilkas område kraftigt minskades och irritationen riktade sig alltmer mot de vita nybyggarna som var grundorsaken till den ökade konkurrensen. Våren 1826 mördades en hel nybyggarfamilj från Prairie du Chien och sex winnebagokrigare greps snart därefter misstänkta för dådet. Fyra frigavs men två behölls i häkte och förflyttades till säkrare förvaring i Fort Snelling. Ett rykte spred sig då att de amerikanska soldaterna hade dödat dem utan rättegång och detta utlöste sommaren 1827 det händelseförlopp som kom att kallas Winnebagokriget, den enda väpnade konflikten mellan USA och winnebagostammen.
Något krig i egentlig mening blev det aldrig då den lokala minuteman-milisen aldrig hittade urfolken som rörde sig längs Mississippifloden och utförde överraskningsanfall på nybyggare och flodtransporter. Frivilliga från andra stammar som sauk och potawatomi anslöt sig till kriget och deltog i anfallen på vita bosättningar. Kriget krävde totalt mindre än 20 dödsoffer på båda sidor. Inför hotet att reguljära trupper skulle anlända inom kort för att slåss mot urfolken kapitulerade dessa överraskande 27 september. Ett fredsavtal slöts i augusti 1828 i Green Bay då winnebagostammen och övriga inblandade urfolk tvingades avstå från alla rättigheter till norra delen av Illinois för drygt 500 000 dollar. Senare (1830) slöts ytterligare kompletterande avtal med saukfolket. De i praktiken påtvingade villkoren i fredsavtalen ledde oundvikligen till ett nytt krig i området, det s.k. Black Hawk-kriget 1832, vilket dock inte winnebagostammen deltog i.
Moderna urfolknationer Idag är de winnebagoer som bor kvar i reservaten uppdelade i två separata stammar, en i Nebraska och en i Wisconsin. Den senare kallas sedan en tid officiellt Ho-Chunk Nation of Wisconsin. Den nuvarande uppdelningen beror på att USA:s regering i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet tvångsförflyttade en stor del av winnebagoerna till indianreservat i Nebraska. Det har bland annat lett till vissa språkliga skillnader och till att de två grupperna numera officiellt räknas som olika stammar. Winnebagoerna i Nebraska kallar sig numera winnebagoer medan deras stamfränder i Wisconsin kallar sig "Ho-Chunk" ("big speech"), vilket varken är historiskt eller språkligt korrekt men sannolikt en medveten anpassning till den gamla myten om winnebagoerna som det ursprungliga siouxtalande folket.
Social struktur och kulturmönster Klansystemet Basen för winnebagoernas sociala organisation var klanindelningen. Alla stammedlemmar tillhörde någon klan. Överordnat var hela stammen delad i två huvudavdelningar i likhet med många andra siouxstammar, t.ex. osagerna. De hette waŋgeregi herera ("de som är ovanför") och manegi herera ("de som är nedanför").
Klanerna var tolv till antalet, (klanens totem nedan inom parentes). Namnet är oftast lika med totemnamnet; om totemdjuret inte är känt anges en översättning med citationstecken. waŋgeregi herera, fyra klaner: wakandja (åskfågel) wonaire uaŋkcik, "krigarfolk" tcaxcep (örn) rutcge (duva)
manegi herera, åtta klaner: huntc (björn) cunktcuŋk (varg) waktcexi, "vattendemoner" tca (rådjur) hunwan (hjort) tce (bison) ho (fisk) wak'an (orm)
Denna indelning styrde det sociala livet hos winnebagoerna mycket detaljerat. Vilken klan man tillhörde bestämde till exempel vilka det var tillåtet att gifta sig med. Stammens hövdingar valdes undantagslöst ur åskfågelklanen. Krigarfolket var, som namnet antyder, den klan som ledde stammens krigsorganisation. Björnklanen ansvarade för stammens polisiära funktioner och bisonklanen utsåg de "offentliga ropare" som var stammens främsta nyhetsförmedlare och de personer som skulle fömedla när hövdingens och majoritetens åsikter inte sammanföll. miniatyr|Henookeku ("yngsta flickan"), en winnebagoflicka i "modern" utstyrsel omkring sekelskiftet 1900. Foto: Henry Hamilton Bennett Även personnamnen för vuxna bestämdes av klansystemet. Barnen namngavs dock från början lika beroende på ordningen. Den äldste sonen hette till exempel alltid K'unu, nästa He'nu, nummer tre Ha'ga, totalt sex sådana standardnamn fanns för båda könen. Den äldsta dottern fick således alltid vid födelsen namnet Hi'nu, nästa Wi'ha, den tredje Aksi osv. De tolv standardnamnens betydelse och ursprung var bortglömda redan i början av 1900-talet.
Så småningom byttes barnnamnet ut mot ett vuxennamn som direkt angav vilken klan man tillhörde, dock utan att i flesta fall kunna direkt härledas till klanens totemdjur av utomstående. Till exempel kunde mansnamnet Inek'iminaŋka ("sitter ensam") endast bäras av män i björnklanen. Att "sittaren" är en björn är underförstått, liksom i namnen Noruxoga ("klöser trädet") och Hodihuga ("kommer klättrande [nedför] trädet"). I namn som Wajiga ("rödbrun björn"), Wakizananpiŋga ("har en vit fläck under strupen") och Cagep'ahiga ("den med svarta klor") är namnsambandet med klanens totemdjur mer eller mindre tydligt. Ordet "björnen" i bestämd form, hundjga, förekom ofta som komponent i flerledade personnamn och sådana namn kunde givetvis endast bäras av någon som tillhörde björnklanen.
De tolv klanernas huvudmän hade gemensamt ansvaret för att vid årets viktigaste ceremoni, Wagigo, vinterfesten, genomföra de tolv krigsritualer som gav stammen "god medicin" mot alla fiender och säkrade winnebagoernas fortsatta existens i den osäkra och oförutsägbara tillvaro där stammen var helt omgiven av algonkintalande grannar och utan regelbunden kontakt med sina siouxspråkiga släktingar.
Religiösa föreställningar Winnebagoernas religion var polyteistisk. Deras föreställningsvärld befolkades av en mängd gudar och oräkneliga andeväsen av olika slag, alla sammanfattade i ordet wak'an ("de heliga", "det heliga", "det mystiska") som också kan ha betydelsen "orm".
Den främsta guden var "jordskaparen" Man'una, även kallad Wajangunzera ("han som skapar någonting"). En annan, mer arkaisk gud, var solen, Hanboradjera ("han vandrar på dagen").
Vid tiden för européernas ankomst hade dyrkan av solen minskat i popularitet och dess plats som nummer två i gudahierarkin hade tagits av åskfågeln Wakandja, enligt mytologin ursprungligen en skallig örn, vars mänskliga ättlingar (åskfågelklanen) var ett resultat av att han till skillnad från andra gudar kunde uppträda inför människor i kroppslig gestalt och direktkommunicera med dem.
Jorden ansågs vara en kvinnlig gud. Hon tillhörde likt solen det äldsta skiktet i gudahierarkin och kallades ofta "vår mormor" i winnebagoernas äldsta legender. Till samma arkaiska grupp av gudar hörde också morgonstjärnan, månen och en något udda figur i sammanhanget, haren.
En gudagestalt, som möjligen lånats av någon algonkinsk grupp, är vattenmonstret, Waktcexi, som i mytologin uppträder på samma sätt som ojibwaernas Nibinaabe och har samma egenskap av att se ut som om han är till hälften människa och till hälften fisk.