För behörighetskrav till kurser, se Universitetskurs i Sverige 300px|miniatyr|Sveriges universitet, högskolor och campus 2023. 300px|miniatyr|Antal registrerade helårsstudenter på de 28 största svenska lärosätena mellan läsåret 2007/08 och 2017/18. (Listan ordnad efter avtagande storlek. Logaritmisk vertikal axel.) 300px|miniatyr|Antal undervisande och forskande anställda på de 29 största svenska lärosätena mellan 2001 och 2018. (Heltidsekvivalenter. Listan ordnad efter avtagande storlek. Logaritmisk vertikal axel.) Högskolor och universitet i Sverige är de högsta institutionerna för utbildning i Sverige, och bedriver undervisning på eftergymnasial nivå. Universitet och vissa högskolor bedriver dessutom forskning. Ett universitet har, till skillnad från en högskola, generell rätt att utfärda forskarexamina. Beteckningarna är dock inte skyddade och kan användas för vilken verksamhet som helst. I Sverige finns minst en högskola eller ett universitetscampus i varje län.
Högskolelagen, och dess komplement högskoleförordningen, reglerar verksamheten vid statliga lärosäten, men inte privatägda. Utbildnings- och examensstruktur följer sedan 2007 Bolognaprocessen. Fram till autonomireformen 2010 krävde högskolelagen att fakultetsnämnder skulle finnas på alla högskolor och universitet som hade rätt att utfärda doktorsexamen. Tillsynsmyndighet för högskolor och universitet är universitetskanslersämbetet (UKÄ) och verksamheten får stöd av universitets- och högskolerådet (UHR). Dessa sorterar under utbildningsdepartementet.
Historik De första universiteten Titeln som det äldsta svenska universitet är omstridd, men tre orter brukar nämnas i diskussionen. miniatyr|Lunds universitet Lunds studium generale. Denna skola anses vara en av de äldsta i Norden men tycks ha upphört med sin verksamhet i samband med den danska reformationen 1536, varför Lunds universitet (grundat 1666) inte kan räkna sitt ursprung i Studium Generale i Lund. Universitetet i Greifswald (1456), Greifswalds universitets webbplats som ibland nämns som Sveriges äldsta universitet, brukar normalt inte räknas in i listan eftersom det grundades nära två sekler innan området blev svenskt. Greifswald fick svenske kungen som länsherre 1648, men var i strikt mening en del av Sverige endast från Tysk-romerska rikets upphörande 1806 till 1815. Uppsala universitet inrättades efter påvlig bulla och privilegiebrev från riksrådet. Sägenartat sägs det att när dåtidens svenska styresmän fick höra att Danmark var på väg att söka tillstånd för att få inrätta ett universitet i Köpenhamn så skyndade man sig till Rom för att hinna före danskarna med Uppsalas ansökan. Köpenhamns universitet grundades också mycket riktigt först 1479.
De äldsta svenska (dåvarande Sverige) universiteten som ännu är aktiva anses idag vara: Uppsala universitet, år 1477 Tartu universitet, nuvarande Estland, år 1632 (Tartu = Dorpat enligt äldre svenskt och tyskt språkbruk) Kungliga Akademien i Åbo,Icke att förväxla med Åbo Akademi nuvarande Finland, år 1640 (sedermera flyttade universitetet från Åbo och blev Helsingfors universitet) Lunds universitet, år 1666
Under 1700-talets upplysning försköts den vetenskapliga diskussionens fokus från universiteten till Stockholm. Tidens nya vetenskapliga institutioner blev de kungliga akademierna. Flera av dessa bedrev dessutom utbildning, särskilt inom de konstnärliga ämnena. Å andra sidan var fortfarande flera ledande naturvetare professorer i Uppsala, däribland Anders Celsius och Carl von Linné. En viktig skillnad mellan dessa och huvudstadens upplysningsmän var att akademiska publikationer fortfarande skrevs på latin, samtidigt som folkspråkets användning var en viktig poäng för dem som drev upplysningen. Först kring år 1800 etablerades svenskan och tyskan som dominerande språk i vetenskapliga publikationer vid svenska universitet.
Det moderna universitetsväsendet grundläggs Under 1800-talet var Uppsala universitet något av en konservativ bastion. Ändå var det under denna period som grunden lades för det moderna universitetsväsendet. Inspirationen hämtades framförallt från Tyskland och från det universitet som Wilhelm von Humboldt grundat i Berlin. Fokus för denna tradition var undervisning grundad på forskning bedriven vid statliga men relativt självstyrande universitetet dominerade av sina professorer. I Sverige blev professorsmakten stark men samtidigt tillsattes professorerna av Kungl. Maj:t. Humboldtmodellen hade heller inte varit den enda möjligheten. Alternativa system byggdes upp i framförallt Storbritannien och Frankrike, det förstnämnda baserat på Oxfords och Cambridges uppfostrande collegebaserade system och det sistnämnda på separata yrkesutbildningar inom ramen för Grandes Écoles. Behovet av en nya universitetsutbildning var emellertid lika för alla dessa länder eftersom den växande ämbetsmannastaten började använda sig av akademisk meritering som urvalsmodell. Liksom Tyskland valde man i Sverige att rekrytera framförallt jurister till den högre statsförvaltningen. I Storbritannien fokuserade man istället på examina från humanistiska elitutbildningar.
Universitetens omvandling skedde successivt. Från och med 1852 var universitetskanslern en nationell ämbetsman med ansvar för både Uppsala och Lunds universitet (som vid den tidpunkten var de enda i Sverige). Vid sidan av kanslern fanns en prokansler och en rektor för varje universitet. I Uppsala var ärkebiskopen prokansler och i Lund biskopen av Lund. Rektorn var den som skötte det faktiska ledningsarbetet. Fram till 1876 roterade den posten mellan konsistoriets medlemmar. I och med 1876 års universitetsstatuter infördes istället ett system där rektorn valdes av konsistoriet. Successivt infördes liknande valprocedurer också för andra akademiska poster som tidigare roterat bland professorerna. 1876 var också det år då filosofiska fakulteten i Uppsala delades upp i en humanistisk och en naturvetenskaplig fakultet. Samtidigt infördes sakkunnigutlåtanden vid tillsättning av professorer. Detta var ett resultat av specialiseringen: man ansåg sig inte längre kunna anta att alla professorer var tillräckligt insatta i alla ämnen för att kunna bedöma kandidaternas kompetens. I och med detta blev tillsättningsförfarandet alltså betydligt mer disciplinsinternt.
Under 1800-talet och början av 1900-talet grundades också flera nya privata institutioner för högre utbildning. Nämnas kan till exempel Chalmers slöjdskola som grundades 1829. Den vetenskapliga nivån ökades successivt och 1927 förstatligades skolan och erkändes som jämbördig med Kungliga Tekniska högskolan (grundat 1827 och med anspråk på vetenskaplig nivå sedan 1867). Andra privata utbildningsanordnare var Stockholms högskola (1878) och Handelshögskolan i Stockholm (1909). Under andra halvan av 1900-talet förstatligades högskolesystemet. Under 1970- och 1980-talen var Handelshögskolan i Stockholm Sveriges enda privata utbildningsanordnare på universitetsnivå.
Utbyggnad och fortsatta reformer Samtidigt byggdes högskolesystemet ut. Studentantalet vid Uppsala universitet tredubblades till exempel under tiden 1880–1945, från 1 500 till 4 500. Nya högskolor upprättades, bland annat i Göteborg (1891). 1936 avskaffades prokanslersposterna i Uppsala och Lund (som fram till dess hade innehafts av respektive biskop). Därmed hade den sista organisatoriska kopplingen mellan universitetsväsendet och kyrkan avskaffats. Vid de nya högskolorna hade den aldrig funnits.
Den mest omfattande utbyggnaden ägde dock rum under 1960- och 1970-talet. Göteborgs högskola blev universitet 1954 medan Stockholms högskola förstatligades och blev universitet 1960. Under de följande årtiondena upprättades ett antal filialer och regionala högskolor. Dessa hade dock inledningsvis en betydligt lägre status än universiteten och de etablerade fackhögskolorna. Tillväxten ställde ökade krav på administration. Från 1964 var universitetskansler titeln på chefen för en central statlig myndighet: i tur och ordning Universitetskanslersämbetet, Universitets- och högskoleämbetet, Kanslersämbetet, Högskoleverket och Universitetskanslersämbetet. Under efterkrigstiden byggde man också upp en nationell organisation av forskningsråd för projektfinansiering av teknisk, samhällsvetenskaplig, humanistisk och naturvetenskaplig forskning. Parallellt med detta grundades också organ för finansiering av sektorsforskning.
Nästa omfattande reformperiod inleddes 1968 då utbildningsministern/ecklesiastikministern Olof Palme genom UKAS och PUKAS omorganiserade utbildningen i riktning mot mer helhetliga utbildningsprogram. Trots kårhusockupationer och andra protester genomfördes reformerna i stora drag. Det var också under det därpå följande decenniet som de konstnärliga högskolorna började inordnas i det akademiska systemet.
Under Per Unckels tid som utbildningsminister (1991–1994) överfördes rätten att tillsätta professorer från regeringen till universitetsstyrelserna. Det var också då som löntagarfonderna avskaffades och pengarna placerades i stiftelser till förmån för forskning och kultur, mestadels forskning. Stiftelser som Riksbankens jubileumsfond (som nu förstärkts med den så kallade kulturvetenskapliga donationen), Mistra och Stiftelsen för strategisk forskning har sedan dess hört till de mer betydande aktörerna i svensk forskningsfinansiering.
Samtidigt ändrades högskolelagen så att privata utbildningsanordnare återigen kunde få examensrätt och statliga bidrag på villkor som likställde dem med de anslagsfinansierade statliga högskolorna (men inte med universiteten). Handelshögskolan i Stockholm upphörde därmed att vara ett särfall. Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping omvandlades till företag ägda av stiftelser inrättade med hjälp av löntagarfondspengar. Det uttalade syftet var att undersöka stiftelseformens lämplighet som ägare av universitet och därmed lägga grunden för framtida reformer. Andra privata utbildningsanordnare som har tillkommit inkluderar bland annat Teologiska högskolan i Stockholm.
Sveriges senaste och därmed yngsta universitet är Mälardalens universitet. Universitetet bildades efter att regeringen Löfven II föreslog att Mälardalens högskola skulle erhålla universitetsstatus från och med den 1 januari 2022 , vilket fastslogs av Sveriges Riksdag den 21 april 2021.
Autonomireformen var en reform år 2010 av statliga universitet och högskolor i Sverige. Genom reformen avskaffades vissa lagar som reglerar högskolornas inre organisation, bland annat kravet på fakultetsnämnder.http://www.regeringen.se/sb/d/12489/a/142310
Benämningarna universitet och högskola Skillnaden mellan en högskola och ett universitet ligger i rätten att utfärda examina på forskarutbildningsnivå, så kallat vetenskapsområde. Universiteten har generell rätt att utfärda examen i forskarutbildning. Högskolor skiljer sig från universitet genom att universitet får examinera doktorer inom åtminstone två vetenskapsområden. Dessutom tilldelas universiteten forskningsresurser till dessa vetenskapsområden.
Två sätt förekommer för högskolor att kringgå examensrätten; det vanligaste är att bilda samarbeten mellan universitet och högskolor, så att den forskarstuderande kan antas och examineras vid universitetet medan det i praktiken är högskolan som står för utbildningen. I de fallen finansieras forskningen via externa medel och examinationen sker vid ett lärosäte som har det aktuella vetenskapsområdet. Alternativt kan en högskola tilldelas ett vetenskapsområde, vilket medför rätt att bedriva forskarutbildning inom området. I så fall tilldelas högskolan också forskningsmedel till forskning inom området. Enskilda utbildningsanordnare kan på ett liknande sätt tilldelas examensrätt på forskarutbildningsnivå, inom ett ännu mera avgränsat område såsom ett visst angivet ämne.