Multen är en sjö i Lekebergs kommun i Närke, belägen i Kvistbro socken väster om Mullhyttan. Sjön ingår i Norrströms huvudavrinningsområde och i Eskilstunaåns vattensystem. Den avvattnas genom Lillån, äldre benämnd Mullån eller Mullhytteån, som rinner genom Mullhyttan och vidare till Svartån.Länsstyrelsen i Örebro län, Multen, sjöfaktablad, utgåva 3.1, 2017.
Multen har en yta på 3,88 kvadratkilometer, ett största djup på 26 meter och ett medeldjup på 8,8 meter. Sjön ligger 112 meter över havet och har en beräknad omsättningstid på omkring 3,75 år.
Sjön och dess omgivningar präglas av Kilsbergens skogslandskap men har samtidigt en lång historia som del av Lekebergslagen. Runt Multen finns lämningar efter järnframställning, järnmalmsgruvor, kalkstensbrytning, vattenkraft, äldre färdvägar och odlingslandskap. Delar av området har höga naturvärden och Multen hyser flera arter av glacialrelikta kräftdjur.Linnéa Eriksson, Lekebergslagen. En sammanställning över de bergshistoriska lämningarna i Hidinge, Kil, Knista, Kvistbro, Tysslinge och Vintrosa socknar, Atlas över Sveriges bergslag, Jernkontorets bergshistoriska rapport H 107, Stockholm: Jernkontoret och Riksantikvarieämbetet, 1999.
Namn
Sjönamnet Multen är skriftligt belagt 1650 hos Michael Wexionius, som nämner sjön i Epitome descriptionis Sueciæ, Gothiæ, Fenningiæ et subjectarum provinciarum.Jan Paul Strid, ”Zur Frage eines hydronymbildenden -t-Suffixes im Norden”, i Thorsten Andersson och Eva Nyman (red.), Suffixbildungen in alten Ortsnamen. Akten eines internationalen Symposiums in Uppsala 14.-16. Mai 2004, Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 88, Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 2004, s. 75-94, särskilt s. 84. ISBN 91-85352-57-8.
Namnet är inte säkert etymologiskt förklarat. Ortnamnsforskaren Elof Hellquist betraktade t i Kvistbro-Multen som ett suffix och förband namnet med ordet mull. Han satte även namnet i samband med Mullhytteån, Mullhyttan och Mullersäter.Elof Hellquist, Studier öfver de svenska sjönamnen, deras härledning ock historia, Stockholm: Kungl. boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner, 1903-1906, s. 411-412.
Jan Paul Strid har senare redovisat flera alternativa möjligheter. Han diskuterar bland annat en möjlig äldre stam mult-, med tänkbar betydelse i riktning mot halvflytande massa eller sumpig mark, men framhåller att något sådant terrängord inte är belagt. Han diskuterar även möjligheten att namnet kan ha utvecklats ur en äldre sammansättning med mull.
Multens utlopp i Mullån kallades enligt folklivsforskaren Daniel Harbe förr Multa sund. Harbe uppger även att den vik där utloppet ligger kallades Vårviken.Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 19:1, Uppsala: AB Lundequistska Bokhandeln, 1950, s. 81.
Geografi
Multen är Kilsbergens största sjö. Avrinningsområdet omfattar omkring 31,35 kvadratkilometer. Sjön får vatten från flera mindre vattendrag, bland annat Velamshyttebäcken i nordost. Avrinningen sker från Brogaviken i sydost genom Lillån mot Mullhyttan och Svartån.
Sjön har en starkt oregelbunden strandlinje med ett stort antal uddar och vikar. Bland de lokala namnen finns Tryggeboviken, Gammelhytteviken, Torhytteviken, Axsjöviken, Öviken och Brogaviken. Vid sjön ligger bland annat Tryggeboda, Torhyttan, Gammelhyttan, Fallhyttan, Sixtorp, Ängatorp och Öna.Lantmäteriet, topografisk karta och ortnamnsdata för området kring Multen, kartblad 10E SO.
Vid sjöns nordöstra del ligger Trumön, som trots namnet är förbunden med fastlandet. Harbe återger en folklig förklaring enligt vilken namnet skulle syfta på platsens runda form. Uppgiften är en traditionell namnförklaring och inte en säker etymologi.
Långvassen vid Multen uppges av Harbe tidigare ha varit fisketorp under Knista prästgård.
Väster om hemmanet Öna låg ett skogsområde som Harbe upptecknade under namnet Glasbruksskogen. Han nämner namnet tillsammans med bland annat Kullskogen söder om Vårviken och skogstrakten Skräll väster om Tryggeboda. Harbe ger ingen förklaring till namnet Glasbruksskogen och uppgiften utgör därför inte i sig belägg för att glastillverkning har förekommit på platsen.Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 19:1, Uppsala: AB Lundequistska Bokhandeln, 1950, s. 102.
Geologi
Berggrunden runt Multen består huvudsakligen av gnejsgranit och gnejs. Vid bland annat Öna och Tryggeboda förekommer urkalksten. Större delen av området runt sjön täcks av morän, medan sandavlagringar och svallgrus förekommer på vissa platser i norr.
De geologiska förhållandena har haft stor betydelse för traktens historia. Järnmalmsförande bergarter finns framför allt norr och nordost om sjön. Järnmalm har brutits vid bland annat Gammelhyttan och Trumön, medan kalksten har brutits vid Öna, Ängatorp och Tryggeboda.
Historia
Bergsbruk
Multen ligger inom den gamla Lekebergslagen. Landskapet omkring sjön präglades under flera hundra år av järnframställning, gruvdrift, kolning, kalkbrytning och transporter. Vattendragen användes för att driva masugnar, kvarnar och sågar och skogarna levererade stora mängder träkol.
Velamshyttan
Nordost om Multen låg Velamshyttan. Hyttan är belagd i en hyttlängd från 1561, där den redovisas med tre hyttdelar och tre bergsmän. Uppgiften visar att organiserad bergsmansdrift fanns på platsen under 1500-talet.Ulf Jansson, Örebro län - ett län med många landskap. Program för kulturmiljövård i Örebro län, Länsstyrelsen i Örebro län, publikation 2002:22, bilaga 1, 2002, s. 20. Uppgiften om hyttlängden 1561 återges efter Nachmanson och Hannerberg 1945.
I senare bergshistoriska sammanställningar behandlas Velamshyttan som en av de äldre hyttplatserna i Kvistbro socken.Eriksson 1999, s. 154.
Velamshyttan levde vidare som gård efter hyttdriften. I Harbes folkminnesmaterial berättas om en gammal bergsmanssläkt vars ägare kallades "Velam". Enligt traditionen hade gården tidigare varit nästan herrgårdsliknande. Harbe återger även en sägen om den förste Velam och hur han skulle ha fått mark av kungen genom att skära en oxhud till en lång remsa och omsluta ett stort område med den.Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del I, 1950, s. 18.
I folkminnesmaterialet förekommer också uppgiften att en ljuskrona från Velamshyttan skulle ha hamnat i Kvistbro kyrka. Uppgiften är återgiven som lokal tradition.
Torhyttan
Vid Torhyttan på Multens västra sida finns ett registrerat äldre hyttområde. Det äldsta skriftliga belägget som anges i Länsstyrelsens kulturhistoriska damminventering är Torhÿttan från 1640. I en masugnsrelation från 1649 beskrevs Torhyttan som en öde hytta som redan då hade legat övergiven i mer än hundra år.Länsstyrelsen i Örebro län, Kulturhistorisk damminventering - 138 dammar inom Eskilstunaåns avrinningsområde, rapport, 2021, avsnittet om Torhyttan och Mullhyttan.
En kol-14-datering från hyttområdet har givit värdet 540 ± 100 BP. I den bergshistoriska inventeringen återges detta som ett okalibrerat värde motsvarande omkring 1410. Dateringen visar att järnframställning bedrevs vid Multen under senmedeltiden.Eriksson 1999, s. 147-149.
Gammelhyttan och Gammelhyttefältet
Vid Gammelhyttebäckens utlopp i Multen låg Gammelhyttan. På platsen finns stora mängder slagg samt lämningar efter dammkonstruktioner och husgrunder. En vattendriven såg har också funnits längs bäcken.Länsstyrelsen i Örebro län, ”Sixtorp”, naturreservatsinformation, avsnitten ”Bergsbruk” och ”Gamla betesmarker”, läst 20 augusti 2026.
Länsstyrelsens information om Sixtorp anger att hyttan stod till 1819 och att den kan ha medeltida anor. Den kulturhistoriska damminventeringen anger samtidigt att Nya Gammelhyttelaget flyttade till Mullhyttan 1817. Källorna anger alltså något olika år för slutskedet av verksamheten.
Strax norr om sjön ligger Gammelhytte gruvfält. Gruvfältet undersöktes 1897 av gruvingenjören J.G. Jungner på uppdrag av Sveriges geologiska undersökning. SGU:s beskrivning från 1902 bygger till stor del på Jungners undersökning av gruvfälten i Kvistbro socken.Albert Blomberg och G. Holm, Geologisk beskrifning öfver Nerike och Karlskoga bergslag samt Fellingsbro härad, Sveriges geologiska undersökning, serie Ca nr 2, Stockholm, 1902, s. 35-36.
SGU bedömde Gammelhyttefältet som mycket gammalt och antog att brytningen tidigare hade skett i stor omfattning. Gruvorna var fördelade på tre huvudsakliga malmstråk. På det nordligaste låg Stora Vretgruvan, på det mellersta Grönebergsgruvan och Skåpgruvan och på det sydligaste Bockabergsgruvorna.
Stora Vretgruvan uppgavs ha nått omkring 60 meters djup. Malmen bestod av både blodsten, det vill säga hematit, och svartmalm, magnetit, där blodstenen enligt äldre uppgifter dominerade.
I en modernare SGU-beskrivning anges att Vretgruvan brutits till minst omkring 64 meters djup och att Gammelhyttefältets gruvor i stort sett betraktades som utbrutna redan vid mitten av 1700-talet.Anders Wikström, Beskrivning till berggrundskartan Karlskoga SO, Sveriges geologiska undersökning, serie Af 183, 1997, s. 66.
Kullagruvorna, strax norr om vägen mellan Sixtorp och Gammelhyttan, omnämns i bergmästarrelationerna 1750, då nytt arbete påbörjades i Kulla- eller Matsagruvan. År 1763 beskrevs malmen som god och tämligen riklig.
Malmförsörjningen skedde inte bara från gruvorna närmast Multen. Harbe upptecknade en äldre vinterväg som från Gammelhyttan gick via Velamshyttan, Rävtjärn, Tjokseln och Storsjön till Villingsberg och därifrån vidare mot Snöbergshyttan och Dalkarlsberg, där malm hämtades.Daniel Harbe, Folkminnen från Edsbergs härad, del II, Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 19:2, Uppsala: AB Lundequistska Bokhandeln, 1956, s. 279-281.
Odlingslandskapet kring Sixtorp hör nära samman med bergsbruket. De stora äldre ängsmarkerna behövdes bland annat för att försörja de många dragdjur som användes vid transporter av malm, kol och järn. I området finns fortfarande hägnadsrester, odlingsrösen och spår efter bevattning av fuktängar.
Mullhyttan
Vid Multens utlopp växte Mullhyttan fram kring en bergsmanshytta. Bergsmännen fick privilegium att anlägga hyttan 1641. I bergsjordeboken från 1661 redovisas 23 bergsmän från 17 hemman i hyttelaget.
En karta från 1688 visar hytta, kvarn och såg vid vattendraget från Multen. Tolv av de fjorton bergshemman som då var delägare i hyttan finns markerade. En karta från 1785 visar bland annat masugnen, dammen och en stamp söder om vägen.
År 1705 fick Mullhyttelaget tillstånd att anlägga en hjälphytta vid Dormen. Under senare delen av 1700-talet koncentrerades blåsningen åter till Mullhyttan.
År 1817 flyttade Nya Gammelhyttelaget till Mullhyttan. Under första hälften av 1800-talet var Mullhyttelaget enligt den kulturhistoriska damminventeringen det produktionsrikaste hyttelaget i Kvistbro socken.
Den sista blåsningen i Mullhyttan genomfördes 1870 och pågick i omkring 100 dygn i ett sammanhängande blåsningstillfälle. Hyttan revs 1885.
Trumön
På Trumön finns ett äldre gruvområde efter järnmalmsbrytning. Området är registrerat som fornlämning och omfattar ett flertal gruvhål.Riksantikvarieämbetet, Fornsök, lämning Kvistbro 150:1, gruvområdet på Trumön, läst 20 augusti 2026.Eriksson 1999, s. 128-130.
Äldre geologiska undersökningar beskriver hur nya schakt under 1800-talet öppnades intill äldre, övergivna gruvor i området kring Multen. Malmen på Trumön utgörs bland annat av magnetit.Albert Blomberg och G. Holm, Geologisk beskrifning öfver Nerike och Karlskoga bergslag samt Fellingsbro härad, Sveriges geologiska undersökning, serie Ca nr 2, 1902.
Kalkstensbrytning
Kalksten bröts på flera platser runt Multen. Vid Öna på sjöns södra sida finns äldre kalkbrott och vid Ängatorp och Långvassen öster om sjön finns ytterligare lämningar efter kalkbrytning.Eriksson 1999, s. 131 och 156.