Olof (Olle) Teodor Engkvist, född 31 maj 1889 i Uppsala, död 22 februari 1969 i Stockholm, var en svensk byggmästare, fastighetsägare, debattör, kulturmecenat och donator.
Enqkvist var en av 1900-talets mest inflytelserika svenska byggherrar. Han kombinerade affärsmässighet med ett starkt socialt ansvar och bidrog avgörande till moderniseringen av det svenska bostadsbyggandet. Engkvist drev tidigt frågor om god bostadsstandard, rimliga hyror och långsiktig kvalitet, och han tog aktiv del i att forma folkhemmets stadsmiljöer. Genom sitt entreprenörskap möjliggjorde han omfattande bostadsproduktion, och genom donationer och stiftelser stödde han forskning, utbildning och samhällsnytta. Hans gärning visar förenade ekonomisk hållbarhet med socialt engagemang.
Biografi miniatyr|Olle Engkvist 1959. miniatyr|Olle Engkvist på sin 70-årsdag 31 maj 1959 med trädgårdsarkitekten Walter Bauer.
Uppväxt och utbildning Olle Engkvist föddes i Uppsala kvarteret Trädgården som son till murarmästaren Olof August Engqvist och Beata Ryberg. Han utbildades till murare 1904–1907 och deltog som lärling i uppförandet av Ockelbo kyrka. Han började vid 18 års ålder att arbeta som murare och senare murarbas. Samtidigt gick han på Brunnsviks folkhögskola. Under första världskriget arbetade han som verkmästare på olika byggen i Stockholm och utbildade sig parallellt till byggnadsingenjör vid Byggnadsyrkesskolan.
Karriär och byggverksamhet Efter examen 1918 bedrev han studier som extra elev vid Kungliga tekniska högskolans avdelning för arkitektur. Under samma tid arbetade han som ritare hos arkitekten Erik Lallerstedt som hade uppdraget att bygga ut högskolans lokaler. Engkvist fick 1919 byggmästarrättigheter och grundade några år senarehttps://runeberg.org/vemardet/1969/0260.html sitt byggnadsföretag, senare känt som Bygg-Oleba. I början av 1920-talet gjorde han under något år studieresor till Tyskland, Frankrike, Italien och England för att studera arkitektur, byggnadsteknik och arbetsmetoder.
Engkvist drev från 1922 sin byggnadsverksamhet under eget namn Olle Engkvist Byggmästare som bolagiserades 1945 under namnet Byggnadsaktiebolaget Olle Engkvist vilket senare blev Bygg-Oleba.
Han fick tidigt stora uppdrag och samarbetade med arkitekter som Carl-Axel Acking, Hakon Ahlberg, Gunnar Asplund, Sven Backström, Curt Björklund, Nils Einar Eriksson, Paul Hedqvist, Cyrillus Johansson, Oscar Nilsson, Leif Reinius, Carl Åkerblad, Uno Åhrén och Ragnar Östberg.
Engkvists uppdragsgivare var bland andra Robert Ljunglöf, Karl Otto Bonnier, Else Kleen, Nils Westerdahl, Sven Hedin, Alma Hedin, Claes Wahlund, Ragnar Blomquist, Prins Eugen och Pauline Brunius.
Hans produktion omfattande bostäder, kontor, industribyggnader och offentliga lokaler både i egen regi och som entreprenör. Bostadsbyggandet var det som dominerade Engkvists verksamhet. Olle Engkvists sociala ambitioner var i samklang med de nya idéerna vid denna tid, men han värnade även om gamla traditioner och kulturella värden. Vid projekteringen av Sickla räddade han familjen Grills sommarhus Svindersvik från 1700-talet. Det hade ritats arkitekt Carl Hårleman för köpmannen Claes Grill. Tack vare Engkvists insats kunde Nordiska Museet förvärva huset i Svindersvik år 1949.Elfvinggården 60 år. Rapport.
Byggnader
Radhus och smalhus Olle Engkvist är känd för arkitekt Paul Hedqvists radhus längs Ålstensgatan i Ålsten i Bromma i västra Stockholm. Radhusen kom att kallas Per-Albin-husen efter att Engkvists gode vän statsminister Per-Albin Hansson beslutat sig för att bosätta sig vid Ålstensgatan 40. Han byggde även de första smalhusen i Hjorthagen (Abessinien)
Nya Borgmästarvillan Sedan 1914 bodde borgmästare Carl Lindhagen med hustru Jenny och familj i Äppelviken på Poppelvägen 12. Carl Lindhagen bad byggmästare Olle Engkvist att han skulle åta sig uppförandet av en ny villa på Vinghästvägen 20 i Höglandet. Olle Engkvist började att projektera bygget, och då med Ragnar Östberg som arkitekt. Huset skulle byggas så modernt som möjligt i en representativ och stram klassicism. Fasaden fick höga franska fönster, en balkong på kolonner utmed hela husets längd och ett svängt koppartak med lunettfönster.Nya Borgmästargården, Nya villakvarter i Bromma.
Kollektivhus och familjehotell miniatyr|Olle Engkvist med en modell för familjehotellet, 1950-tal På 1930-talet lanserades en ny boendeform av arkitekter och politiker, kollektivhuset. Det handlade om att ge service och gemenskap åt de boende. Bostadsformen var en följd av 1930-talets nya bostadsideal. Alva Myrdal med flera talade sig varma för det nya boendet, inte minst för att kvinnorna skulle ges möjlighet att yrkesarbeta, och Svenska Slöjdföreningen ordnade utställningar på detta tema. Olle Engkvist byggde flera kollektivhus och familjehotell i innerstaden och i Stockholms västra förorter under 1940- och 1950-talen.
Kollektivhus och familjehotell i urval Kvinnornas hus (1938) i kvarteret Smaragden på Kungsklippan 11 på Kungsholmen i Stockholm med ca 210 mindre lägenheter avsedda för yrkesarbetande kvinnor. Elfvinggården (1940) på Lyckovägen 9 i Äppelviken i stadsdelen Alvik i Bromma är avsett för ensamstående kvinnor och innehåller ca 300 lägenheter. Olle Engkvist kom i kontakt med Elfvingska stiftelsen, som hade ett kapital avsett för "bostäder för pensionärer och sådana ensamstående damer som av olika skäl ej längre arbeta". Elfvinggården är kulturminnesmärkt (blåklassad). Kollektivhuset Lundagård (1941) på Gubbhusgatan 5–9 (numera Kristinehovsgatan 5) på Södermalm i Stockholm uppfördes för uthyrning till yrkesarbetande kvinnor, med eller utan familj. Mariebergs kollektivhus (1944) på Wennerbergsgatan 6 i Marieberg på Kungsholmen i Stockholm, med ca 200 lägenheter uppfördes i egen regi för uthyrning. Nockeby Familjehotell (1952) på Gubbkärrsvägen 29 i Bromma, med ca 150 lägenheter uppfördes i egen regi för uthyrning. Kollektivhuset Blackeberg (1952) på Holbergsgatan 84 i Blackeberg i Stockholm, med 84 små lägenheter uppfördes för uthyrning till ensamstående och familjer utan barn. Hässelby Familjehotell (1955) på Ormängsgatan i Hässelby gård i Stockholm, det största och sista av Olle Engkvists kollektivhus, med ca 340 lägenheter, uppfördes i egen regi för uthyrning. Förutom en restaurang som serverade middag, fanns service såsom barndaghem, tvättinrättning, städhjälp, reception, närbutik, festmatsal, samlingssal, kapell, frisör, gymnastiksal, bastu, bibliotek, hobbylokal med mera. Anläggningen är kulturminnesmärkt (blåklassad).
Stjärnhus och terrasshus miniatyr|De nybyggda stjärnhusen 1946. På 1940-talet köpte Engkvist mark i norra Gröndal och gav arkitektfirman Backström & Reinius uppdraget att rita stjärnhusen (1958–1962) vid Sjöbjörnsvägen i Gröndal.
Nästa projekt blev de lika berömda terrasshusen i Gröndal och punkthuset (Galjonshuset) mot Gröndalsvägen. Terrasshusen är ett bostadshus i kvarteret Galjonsbilden vid Gröndalsvägen i stadsdelen Gröndal i Stockholm. Syftet var att uppföra attraktiva bostäder på en brant sydvästsluttning. Mellan 1958 och 1962 uppförde byggmästare Olle Engkvist och arkitektduon Sven Backström och Leif Reinius på Backström & Reinius Arkitekter AB ett terrasshus i Gröndal, Terrasshuset, Gröndal. Gröndals stjärn- och terrasshus är numera q-märkta på stadsplanen och även inringade av en blå rand på planen, vilket innebär att området är av Riksintresse för kulturmiljövården.
Kontors- och industribyggnader Hans företag byggde även kontorshus, såsom Thulehuset, Bonnierhuset och SvD-huset i Stockholm, Sieverts kabelverk i Sundbyberg och stora kontoret i Domnarvet. Engkvist byggde industribyggnader såsom utbyggnad av Sieverts kabelverk i Sundbyberg, Domnarfvets jernverk och Asea i Västerås.
Vetenskapliga institutioner och offentliga byggnader Vidare byggde han vetenskapliga institutioner såsom Siegbahnska institutet, laboratorier åt Bergslaget, Domnarvet, Barnängens Tekniska Fabrik med flera.
Bland offentliga byggnader som han byggt märks Göteborgs konserthus vid Götaplatsen i Göteborg, rådhustillbyggnaden i Göteborgs rådhus och stadshuset i Sundbyberg. Vidare står Engkvist bakom Bonnierhuset på Torsgatan i Stockholm och galleriet på Waldemarsudde på Djurgården, som prins Eugen och Olle Engkvist utformade tillsammans.
Offentliga uppdrag och engagemang Engkvist var medarbetare i den Bostadssociala utredningen 1933–1947 och ledamot i expropriationsnämnden 1942. Han var ledamot i Nordiska museets nämnd 1947–1959, styrelseledamot i Konserthusstiftelsen 1949 och i Konsertföreningen 1955. Engkvist blev ledamot av Gustav Adolfs akademien 1952 och korresponderande ledamot av Vitterhetsakademien 1958 samt hedersledamot i Stockholms Byggmästareförening 1964.
I samband med Olle Engkvists 70-årsdag grundade han Stockholms Byggnadsförenings Stiftelse för Olle Engkvist-priset. Stiftelsens delar årligen ut stipendier åt publicister för att därigenom främja "spridandet av vederhäftig kunskap om och fördjupad förståelse för samtida byggnadskonst". Stiftelsen delar även ut Olle Engkvist-medaljen som belöning för högklassig journalistik inom byggnadsområdet.Olle Engkvistpriset – Stockholms byggnadsförening
Familj och privatliv Olle Engkvist var 1917–1934 gift med Greta Engkvist och från 1934 med Signild Engkvist, född Englundh (1909–2001), dotter till Erik Englundh och Augusta Källholm. Signhild Engkvist föddes i Norrköping men flyttade i unga år till Stockholm. Signhild Engkvist var en stor filantrop och hennes stiftelse har likalydande ändamål som Olle Engkvists Stiftelse. Paret hade inga barn eller arvingar och deras förmögenhet och fastighetsbestånd kom att överlåtas till stiftelser. Signhild stiftelse kom att prioritera, i enlighet med hennes egna stora intressen, bidrag till zoologi och kultur. Särskilt kan nämnas forskningsstationerna på Grimsö och Tovetorp.
På slutet av 1940-talet bodde Olle Engkvist själv i Charlottendal i Gröndal, ett gammalt sommarnöje från 1700-talet, som han förvärvade. Efter Engkvist bortgång användes huvudbyggnaden som stiftelsens kontor och flyglarna som bostäder. År 2019 sålde stiftelsen fastigheten.
Olle Engkvists Stiftelse Olle Engkvists Stiftelse (formellt Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare) bildades med utgångspunkt i den förmögenhet och det fastighetsbestånd som byggmästaren byggde upp under sin livstid. Genom stiftelsen ville Engkvist säkerställa att resultatet av hans verksamhet kom till långsiktig samhällsnytta. Syftet var att låta kapitalet verka allmännyttigt, främst genom stöd till vetenskaplig forskning men även till välgörande ändamål.
Stiftelsen har sedan starten utvecklats till en betydande privat finansiär av svensk forskning. Den delar årligen ut anslag till projekt och forskartjänster inom bland annat medicin, naturvetenskap, teknik, humaniora och samhällsvetenskap. Stödet ges ofta i form av fleråriga satsningar, exempelvis finansiering av doktorandtjänster och större forskningsprogram vid svenska universitet och högskolor.
Utöver forskningsfinansiering stödjer stiftelsen även organisationer och initiativ med tydlig samhällsnytta, särskilt sådana som riktar sig till barn, äldre samt personer med funktionsnedsättning. Sammantaget har stiftelsens verksamhet fått ett påtagligt genomslag i svenskt forskningsliv och civilsamhälle och utgör ett bestående arv efter Olle Engkvists livsgärning.
Se även Villa Engkvist, Olle Engkvists villa vid nuvarande Västberga allé 36 (invigd 1939, riven 1967)
Referenser
Källor Olle Engkvist Byggmästare, Albert Bonnier, Stockholm 1949, (303 sid) Hans Wohlin – På Byggmästarens tid 1920-1957, Murmestare Embetet Stockholm och Carlsson Bokförlag, Stockholm 2011. (590 sid) (inb)
Hem i kollektivhus – katalog från Svenska slöjdföreningens utställning 1935 Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare, Signhild Engkvists Stiftelse. Olle Engkvistpriset – Stockholms byggnadsförening Sveriges dödbok 1947-2006, (Cd-Rom), Sveriges Släktforskarförbund