Erik XIV, född 13 december 1533 på Tre Kronor, död 26 februari 1577 på Örbyhus slott, var Sveriges kung mellan 1560 och 1568. Som kung tog han norra Estland under sitt beskydd, vilket var en av orsakerna till det nordiska sjuårskriget med Danmark-Norge. En period av sinnessjukdom inleddes med Sturemorden 1567, och fastän Erik XIV senare tillfrisknade bidrog detta till att han året därpå avsattes och efterträddes av sin bror Johan III. Denne höll honom först fången men beordrade troligen till sist att han skulle dödas genom förgiftning.
Erik XIV var son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg. Han härstammade genom sin mor från såväl Erikska ätten som Bjälboätten. Katarina av Sachsen-Lauenburg härstammade från Ingeborg Birgersdotter, dotter till Birger jarl och prinsessan Ingeborg Eriksdotter av Sverige. Ingeborg Birgersdotter gifte sig år 1270 med hertig Johan I av Sachsen-Lauenburg. Erik var vidare halvbror till Johan III och Karl IX samt farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Han gifte sig i juli 1568 med Karin Månsdotter (1550–1612).
Biografi
Barn- och ungdomsår Erik XIV föddes på slottet Tre Kronor klockan 9 på kvällen lördagen den 13 december 1533. Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Erik fick en ytterst god uppfostran. Hans förste lärare blev den lärde tysken Georg Norman, vars tjänster dock snabbt behövdes på andra håll inom den svenska statsförvaltningen. Han ersattes av den franske kalvinisten Dionysius Beurreus, som även undervisade Eriks bror Johan, och verkar ha varit uppskattad av båda. Även Olaus Canuti Helsingius tjänade som prinsens informator. mini|Fadern kung Gustav tar emot den första svenska Bibeln med unge Erik vid sin sida (som Johan Gustaf Sandberg föreställde sig scenen på 1830-talet). mini|Gustav Vasa tar adjö med alla sönerna närvarande - ett tal som faktiskt hölls 1560, här skildrat på 1830-talet av J G Sandberg. Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken. Han var även välbevandrad inom astrologi. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt kunde teckna skickligt. Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var hans koleriska och misstänksamma läggning, vilket även uppvisades av såväl hans far som hans bröder.
Kung Gustav skrev sitt testamente 1557 och delade upp riket i ärftliga hertigdömen åt sina söner. Johan hade redan året innan blivit utnämnd till hertig över Finland och sönerna Magnus och Karl fick nu sina hertigdömen. Från det att Erik började uppträda offentligt, kallades han "utvald konung" (men efter riksdagen i Stockholm 1560 blev han Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick Erik som hertig Kalmar och Kronobergs län samt Öland i förläning (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar.
Den försiktige och konservative gamle kungens åsikter bröts ibland mot dem hos hans snabbtänkte och bildade äldste son, som ville modernisera riket och inte var lika sparsam som kungen. Men kungen oroades också väl så mycket av hertig Johans obetänksamma och självsvåldiga politik gentemot Livland, Ryssland och Polen. Riktigt rasande blev kungen över hanteringen av den tidens stora skandal, "bullret i Vadstena". Skandalen skedde efter bröllopet 1559 mellan hertigarnas syster prinsessan Katarina Gustavsdotter Vasa och greve Edzard II av Ostfriesland, då julfirande vidtog på Vadstena slott. Brudgummens bror greve Johan ertappades därvid på nattligt besök i brudens syster prinsessan Cecilias sovrum, blev gripen och kastad i tornet. Kungen blev rasande framför allt på hertig Erik själv för att han gjort offentlig sak av en händelse som borde ha stannat inom familjen.
Då kung Gustav började åldras måste arvingarna planera för framtiden. Hertig Erik behövde se sig om efter en passande framtida drottning. Hans mormor Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel, änkehertiginna av Sachsen-Lauenburg, liksom Dionysius Beurreus och Jöran Persson rådde honom att söka sin tillkommande i de utländska kungahusen hellre än i den svenska högadeln. Det bästa partiet på kontinenten var den engelske kungen Henrik VIII:s dotter Elisabet, krönt 1558 till drottning Elisabet I. Brodern hertig Johan ville äkta den polske kungen Sigismund II Augusts syster Katarina Jagellonica. Bröderna stöttade varandra härvidlag gentemot gamle kung Gustavs motstånd och Johan avreste tillsammans med Sten Eriksson Leijonhuvud till England med en påkostad friardelegation. Delegationen återkom i april 1560 med rekommendationen att tronföljaren själv borde göra en friarresa i egen hög person. Kungens och ständernas godkännande inhämtades och hertig Erik kunde starta förberedelser för resan. I mitten av augusti begav han sig mot Älvsborg där flottan hade samlats för överresan, men planerna fick plötsligt skrinläggas eftersom kung Gustavs hälsa hastigt försämrades. Kungen avled sedan den 29 september 1560.
Erik XIV:s kröning mini|Kungakronan, spiran, äpplet och nyckeln tillverkade för Eriks kröning, som de förvaras i Skattkammaren. De är bland de förnämsta av de svenska riksregalierna. Söndagen den 29 juni 1561 kröntes Erik XIV i Uppsala domkyrka. Kröningen var mycket påkostad. För första gången skulle det arvrike som Eriks far Gustav Vasa inrättat manifesteras i en ceremoni. Erik (och hans ätt) skulle genom kröningen få sin makt av Gud. Helt nya kröningsregalier tillverkades. Kronan tillverkades i Stockholm av flamländaren Cornelis ver Weider, som var Eriks guldsmed sedan 1559. Med inspiration från bland annat England införde Erik den slutna kronan i Norden. Den var en symbol för vittomfattande makt och ersatte de öppna kronorna som var vanliga under medeltiden. En spira (tillverkad av Hans Weidenrik), ett äpple (också tillverkad av ver Weider)och en nyckel (av Peter Holtswijller) tillverkades också. Nyckeln saknade motsvarighet i andra länder. Tillsammans med Gustav Vasas svärd bildade dessa regalier riksregalierna. Svärdet symboliserade försvaret mot fienden, samt att beskydda det goda och bekämpa det onda. Kronan representerade konungslig makt, kunglig ära och en kungamakt av Guds nåde. Spiran representerade den dömande makten, att regera och döma med rättvisa. Äpplet symboliserade den territoriella makten och regentskapet över ett kristet rike och nyckeln slutligen skulle stänga ute det onda.
På kröningsdagen gick Erik i procession från Slottet till Uppsala domkyrka. Erik var dyrbart klädd i pärlstickad rock, barett, tröja och vita hosor. Hela vägen från slottet till domkyrkan var täckt av en röd matta, kantad av knektar. Alla gick till fots, Erik själv under en himmel av röd sammet. Drabanter bar sköldar med orden "Jehova Cui vult dat", Gud giver åt den han vill. Regalierna bars av de blivande grevarna och friherrarna. Vid kyrkporten hälsades kungen av ärkebiskopen Laurentius Petri, som efter ett inledande musikinslag tog plats i predikstolen för att hålla kröningspredikan om "överhetens kall och ämbete och undersåtarnas plikt, hörsamhet och lydnad". Kungaeden lästes upp av ärkebiskopen och Erik svor den med handen på Bibeln. Efter det svor Hertig Johan och Magnus sin ed till kungen. Därefter följde smörjelsen, som gjorde att Erik blev kung av Guds nåde, dvs fick sin makt av Gud. Själva kröningen skedde genom att Erik tog emot regalierna av ärkebiskopen och därmed tilldelades deras symboliska betydelser. Kungen utsåg nio friherre vid kröningen vilket inkluderade medlemmar i ätterna Stenbock, Leijonhufvud, Grip, Oxenstierna, Fleming, Gera och Horn.
Vid uttåget ur kyrkan kastades kröningspenningar och folket bjöds på fest utanför bondkyrkan. Kungen och gästerna festade i slottssalen. Enligt Simon Fischer hade gästerna då utspisats med 300 får, 64 oxar, 500 gäss och tusen höns.
Eriks kröning var den första i arvriket. Den blev stilbildande för kröningarna i Sverige fram till slutet av 1800-talet. Regalierna är fortfarande Sveriges riksregalier.
Erik XIV som kung Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik uppvisade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 berövade hertigarna all rätt att vara något annat än kungens undersåtar. Man har föreslagit, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Dessa tjänade dock snarare till att knyta adeln närmare till sig, vilket han även gjorde genom att avstå från vissa av de gods hans far dragit in.
Osämjan mellan bröderna Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt som förargade Johan, hertig i Finland, och Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Även andra motsättningar uppstod mellan bröderna. År 1561 tog Erik Reval i sitt beskydd och började erövra i Estland. De blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden, eftersom de inledde Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och inledde den förbittrade kampen över kontrollen över området, med Polen och Ryssland som främsta medtävlare, även om också Danmark hade intressen i området.Nordisk Familjebok, sp. 786
Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, som låg nära dennes hertigdöme. Dessa planer hade Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte istället – mot Eriks uttryckliga vilja – Polens hjälp för att nå sitt mål och gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, lånade ut betydande summor till den polske kungen och fick som pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa låg i gränslandet mot det område som Erik kontrollerade, och var troligen tänkta att hindra denne från att utsträcka sina erövringar ytterligare. Han beordrade istället sitt krigsfolk att särskilt inrikta sig mot dessa slott, och två av dem föll även i hans händer.
Erik såg spår av förräderi i Johans beteende. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande. Några oförsiktiga yttranden av en väpnare som varit i Johans tjänst stegrade kungens misstankar till det yttersta. Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.
Nordiska sjuårskriget