Miss Marple, egentligen Jane Marple, är en fiktiv person som förekommer i tolv detektivromaner och tjugo noveller av Agatha Christie. Alla romaner har ett flertal gånger adapterats till film eller TV. Hennes första framträdande var i en novell som publicerades i The Royal Magazine i december 1927, "Tisdagsklubben", som senare blev det första kapitlet i Miss Marples mysterier (1932). Hennes första framträdande i en fullängdsroman var i Mordet i prästgården 1930, och hennes sista framträdande var i Miss Marples sista fall 1976.
Jane Marple är en snäll och nyfiken gammal ungmö, som bor i ett litet hus i den lilla byn St. Mary Mead, någonstans i England.agathachristie.com: Facts about Miss Marple Hennes favoritsysslor är att pyssla om sin trädgård och att skvallra med grannarna, som alla tycker om henne. Miss Marples närmaste släkting är en systerson, den hårdkokte, moderne författaren Raymond West, som vid sällsynta tillfällen kommer och hälsar på henne. Miss Marples nyfikenhet, tillsammans med hennes livserfarenhet, människokännedom, allmänna klokhet och inte minst hennes förmåga att få människor att lätta sitt hjärta för henne, har gjort henne till en lysande amatördetektiv som klarat upp flera kriminalfall, främst mord. Till skillnad från många andra fiktiva detektiver, exempelvis Sherlock Holmes och Hercule Poirot, har miss Marple ingen assistent eller liknande.
Ursprung Miss Marple gjorde sitt första framträdande i en serie av sex noveller som publicerades i Royal Magazine mellan december 1927 och maj 1928, varav den första hade titeln The Tuesday Night Club. Två år senare, mellan december 1929 och maj 1930, publicerades ytterligare sex noveller i tidningen The Story-Teller. I juni 1932 kombinerades dessa tolv med ytterligare en novell (Death by Drowning) i antologin Miss Marples mysterier.John Curran: Agatha Christie: Murder in the Making. HarperCollins, New York 2011, , S. 140–141 (Online). Redan innan novellerna gavs ut publicerades den första romanen med Miss Marple 1930 under titeln Mordet i prästgården. Det var inte förrän 1942 som Agatha Christie publicerade den andra Miss Marple-romanen, Liket i biblioteket, som följdes av ytterligare tio romaner fram till 1976.
I sin självbiografi skrev Christie om skapandet av den första romanen: "Jag kan inte komma ihåg var, när eller hur jag skrev romanen, varför jag kom att skriva den, eller ens vad som viskade till mig att introducera en ny karaktär – Miss Marple – i berättelsen. Vad som är säkert är att jag vid den tidpunkten inte hade för avsikt att behålla den resten av mitt liv." Och: "Miss Marple smög sig in i mitt liv så snabbt att jag knappt märkte hennes ankomst." Hon såg en litterär föregångare till karaktären i Caroline Sheppard, syster till berättaren i Hercule Poirot-romanen Dolken från Tunis, som hon hade "tyckt så mycket om". Hon var en av favoritkaraktärerna i den här boken – en sur gammal ungmö, begåvad med stor nyfikenhet, som visste allt, hörde allt, ett komplett detektivkontor i huset."Agatha Christe: Das große Miss-Marple-Buch. Atlantik, Hamburg 2015, , Kapitel Einleitung von Agatha Christie. När Michael Morton anpassade romanen för scenen ersatte han karaktären Caroline med en ung flicka. Denna förändring gjorde Christie ledsen och hon bestämde sig för att ge gamla ungmör en röst. Så föddes miss Marple.
Karaktären Miss Marple är baserad på vänner till Christies styvmormor, Margaret Miller, född West.Margaret West var syster till Mary Ann Boehmer, Agatha Christies mormor. Margaret gifte sig med Christies farfar, Nathaniel Frary Miller, 1863 i Westbourne, West Sussex. Han dog 1869 och hon tillägnade en glasmålning till hans minne i St. John's Church, Main Road, Southbourne, West Sussex. Margarets styvson Frederick Alvah Miller gifte sig senare med hennes brorsdotter Clarissa Boehmer. Förutom Agatha fick de två andra barn, Margaret Watts och Louis Montant Miller. Christie tillskrev inspirationen till karaktären till flera källor och uppgav att Miss Marple var "den typ av gammal dam som skulle ha varit ganska lik några av min styvmormors Ealing-kumpaner – gamla damer som jag har träffat i så många byar dit jag har åkt för att bo som flicka". "Miss Marple var på intet sätt en trogen avbild av min mormor, hon var mycket mer stillsam och ungmö än min mormor någonsin var. Men hon hade det gemensamt med miss Marple, att hon alltid väntade sig det värsta av alla, vilket ofta hände." Christie har begåvat sin romanfigur "med några av mormors profetiska förmågor". Miss Marple var dock "inte illvillig, hon hade helt enkelt inget förtroende för sina samtida", men var ändå villig att "acceptera människors överseende trots deras egenheter". miniatyr|Rose Hill-stationen i Marple i England. Det anses allmänt att Christie kan ha tagit sin ikoniska karaktärs namn från Marple järnvägsstation, som hon passerade."Marple's Profile" . Ett brev hon skrev till ett fan verkar dock bevisa att namnet inspirerades av ett besök på en försäljning på Marple Hall i samma stad, nära hennes syster Margaret Watts hem på Abney Hall.Marty S. Knepper: Reading Agatha Christie’s Miss Marple Series: The Thirteen Problems. In: Mary Jean DeMarr: In the Beginning. First Novels in Mystery Series. Bowling Green State University Popular Press, Bowling Green 1995, , S. 35.
När Agatha Christie blev äldre jämfördes hon själv ofta med sin skapelse: två gamla, vithåriga engelska damer med intelligens, iakttagelseförmåga och kunskap om den mänskliga naturen. Barbara Mullen, som spelade Miss Marple i en pjäs, kommenterade: "För att spela Miss Marple måste du studera Agatha Christie. […] Jag tror att rollen är så nära ett självporträtt som det går." Men den 38-åriga Agatha Christie som blev gravid med Miss Marple var raka motsatsen till en gammal ungmö som Miss Marple: hon var gift, frånskild, mor till en dotter och en välkänd författare som tyckte om att resa runt i världen.„To play Miss Marple you have to study Agatha Christie. … I think the part is as near as self-portrait as you can get.“ Zitiert nach: Marty S. Knepper: Reading Agatha Christie’s Miss Marple Series: The Thirteen Problems. In: Mary Jean DeMarr: In the Beginning. First Novels in Mystery Series. Bowling Green State University Popular Press, Bowling Green 1995, , S. 35.
Andra litterära figurer har också förknippats med skapandet av Miss Marple, som Amelia Butterworth, Anna Katharine Greens amatördetektiv, som hon introducerade i romanen The Leavenworth Case från 1878. På 1920-talet blev ensamstående, äldre kvinnor allt oftare huvudpersoner i kriminalromaner, som Miss Climpson i Dorothy L. Sayers No Natural Death samma år som Miss Marple skapades. Några år senare lovordade hon Miss Marple och skrev: "Kära gamla tanter är den enda möjliga rätta sortens kvinnliga detektiv".„Dear old tabbies are the only possible right kind of female detective“. Zitiert nach: Marty S. Knepper: Reading Agatha Christie’s Miss Marple Series: The Thirteen Problems. In: Mary Jean DeMarr: In the Beginning. First Novels in Mystery Series. Bowling Green State University Popular Press, Bowling Green 1995, , S. 36.
År 2022, med godkännande av Christies testamentsexekutor, publicerades tolv nya noveller. Dessa var skrivna av Naomi Alderman, Leigh Bardugo, Alyssa Cole, Lucy Foley, Elly Griffiths, Natalie Haynes, Jean Kwok, Val McDermid, Karen M. McManus, Dreda Say Mitchell, Kate Mosse och Ruth Ware.
Fiktiv levnadsbeskrivning I romanerna är Miss Marple en kultiverad, lång, något blekhyad och bräcklig äldre dam med blå ögon, som kommer från den övre medelklassen.Anne Hart: Miss Marple – ihr Leben und ihre Abenteuer. Kapitel 7. I de första novellerna ser hon ut att vara omkring 65 år gammal och bär sitt vita hår uppsatt under en svart spetshätta när hon först dyker upp, samtidigt som hon också täcker sina händer med svarta spetshandskar med halva fingrar när hon stickar, hennes favoritsysselsättning.Anne Hart: Miss Marple – ihr Leben und ihre Abenteuer. Kap. 3. Hon verkar leva sitt liv på sina föräldrars arv, men hon måste vara mycket sparsam. Hennes far tycks ha varit kanik i en katedral.Anne Hart: Miss Marple – ihr Leben und ihre Abenteuer. Kap. 2. I sin barndom bodde hon i ett barnrum med lila iris på tapeten, hade en syster och togs om hand av en tysk förskollärare. Redan vid den här tiden visste hon hur man använde osynligt bläck, var intresserad av trolleritrick och älskade att besöka Madame Tussauds vaxmuseum i London. Miss Marple hade en mormor som hette Clara, en gammelmoster som hette Fanny, en gammelmorbror som hette Thomas, som var en pensionerad amiral, en moster Helen, en farbror Henry, en farbror som var kanik i Chichester Cathedral och en annan farbror som hette Thomas, som var kanik i Ely. Det fanns också två kusiner, som hette Anthony och Gordon, och kusinerna Fanny Godfrey och Ethel, Lady Merridey. Vid 14 års ålder fick hon lov att tillbringa en semester med sin moster Helen och farbror Thomas på Bertrams hotell, som hon fortfarande minns mycket väl efter nästan 60 år. Vid 16 års ålder skickades Miss Marple till en skola i Florens, Italien, där hon träffade två amerikaner, Ruth och Carrie Louise Martin, som skulle komma att spela en roll senare i livet.
Även om alla släktingar nämns en gång i romanerna, är de inte längre i livet vid tiden för de historier som berättas, med undantag för systersonen Raymond West, som förekommer i några berättelser, bland annat Miss Marples mysterier, Miss Marples sista fall och Spanskt guld (där även hans fru Joyce Lemprière, medverkar). Raymond överskattar sig själv och underskattar sin mosters mentala skärpa. Miss Marple anställer unga kvinnor (däribland Clara, Emily, Alice, Esther, Gwenda och Amy) från ett närliggande barnhem, som hon utbildar för tjänstgöring som allmänna hembiträden efter att hennes gamla hushållerska, den trogna Florence, gått i pension. Hon blev för en kort stund omhändertagen av sin irriterande följeslagare miss Knight. Under hennes senare år bor hennes följeslagare Cherry Baker, som först introducerades i Spegeln sprack från kant till kant, med henne. Trots att hon hade flera kärleksaffärer blev hon aldrig gift. Raymond West tar väl hand om Miss Marple, stöder henne ekonomiskt då och då och är mycket bekymrad över hennes hälsa, vilket till och med leder till att han ger henne flera semestrar. Miss Marple är benägen att drabbas av bronkit, överlevde lunginflammation två gånger och ordinerades ögondroppar med atropinsulfat för sin försämrade syn.Anne Hart: Miss Marple – ihr Leben und ihre Abenteuer. Kapitel 7. Annars tänker hon inte så mycket på medicinering och brukar traditionella huskurer som linfröomslag, kamferolja mot hosta eller kamomillte.
Miss Marple bor i den fiktiva lilla byn St. Mary Mead, en typisk engelsk by i det lika fiktiva grevskapet Downshire, inte långt från den större centrala staden Much Benham, där brottsutredningsavdelningen också finns. Ändå är byn ingalunda ett sömnigt näste: under en period av omkring fyrtio år har det begåtts sexton mord – fem genom gift, två genom pistolskott, två genom drunkning, två genom strypning och fem av oförklarliga orsaker. Dessutom förekom fyra försök till mord genom gift, kvävning och slag mot huvudet, samt fem rån, åtta förskingringsförsök och två serier av utpressning. De blev alla uppklarade av miss Marple. Karaktären Jane Marple i den första Miss Marple-boken, Mordet i prästgården, skiljer sig ganska mycket från hur hon framställs i senare böcker. Denna tidiga version av Miss Marple är en muntert skvallrande och inte en särskilt trevlig kvinna. Invånarna i St. Mary Mead gillar henne men är ofta trötta på hennes nyfikna natur och det faktum att hon verkar förvänta sig det värsta av alla. I senare böcker blir hon en snällare människa.