Harriet Augusta Dorotea Löwenhjelm, född 18 februari 1887 i Villa Tågaborg i Helsingborg, död 24 maj 1918 på Romanäs sanatorium i Säby socken invid Tranås, var en svensk målare och lyriker. Hon tillhörde de båda adliga släkterna Löwenhielm och Dickson. Löwenhjelm slog igenom efter sin död med en diktning som uppfattades som modern, originell och stilistiskt nyskapande. Från 1913 och fram till sin död led hon av lungtuberkulos, vilket ledde till återkommande vistelser på sanatorium.
Löwenhjelms tidigare dikter kännetecknas av kvickhet och ironi och var från början komplement till hennes teckningar. Tuberkulosen och sanatorievistelserna bidrog till att hennes senare poesi fick en allvarligare ton, med en medvetenhet om döden och en fördjupad religiös dimension.Bra Böckers lexikon, 1977 Löwenhjelms dikter utgavs postumt 1919.
Några av Löwenhjelms mer kända dikter är "Jakt på fågel", "Tag mig. Håll mig. Smek mig sakta" och "Beatrice-Aurore". Den sistnämnda dikten har tonsatts av Hjalmar Casserman.
Biografi Uppväxt och studier Harriet Löwenhjelm föddes in i en adlig överklassmiljö i Helsingborg. Fadern var översten Gustaf Adolf Löwenhjelm (1842–1929), en hovman och hög officer av oscarianskt slag som enligt Harriet förmedlade "ett arv från den beridna lågadelns hederskodex". Den dominerande personligheten i familjen var dock den strängt religiösa modern, Margareta "Maggie" Löwenhjelm (1853–1927), född Dickson, från en patriciersläkt som invandrat från Skottland till Göteborg och där under 1800-talet byggt upp det mycket framgångsrika familjeföretaget James Dickson & Co. Familjelivet präglades av umgänget med moderns systrar med familjer, och av en religiositet som bland annat innebar att man varje morgon efter frukost höll husandakt och gick i kyrkan om söndagarna.
Men även om modern av religiösa skäl förde ett mer socialt tillbakadraget liv, tilläts de fem barnen i familjen att roa sig; hemmet präglades av lekfull samvaro och stod öppet för barnens vänner. Harriet var näst yngst i en barnaskara av fem, där den äldre brodern, Carl Löwenhjelm (1881–1967), var läkare och den yngre, Crispin Löwenhjelm (1892–1983), var kammarherre och officer. I familjen högläste man författare som Dickens, Runeberg och Topelius.
De båda syskonen Harriet och Crispin fortsatte med sina lekfulla fantasilekar långt upp i ungdomstiden. Till deras "Klondykeleken" förfärdigade de skickligt individualiserade dockor, och leken kompletterades av den handskrivna tidningen Midnattssolens land, där Harriet bidrog med dikter. Cirka en tredjedel av Löwenhjelms samlade dikter har sitt ursprung i dessa tidigare produktioner.
Löwenhjelm studerade mellan 1895 och 1903 vid Brummerska skolan, en flickskola i Stockholm. Därefter läste hon (som extraelev) fram till 1907 vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium och därefter ett år vid Kerstin Cardons ritskola. Sedan följde 1908–1911 studier till konstnär vid Konstakademien. Tiden där präglades av vantrivsel. När hon till sist avbröt studierna vid akademien, sökte hon sig till Carl Wilhelmsons privata målarskola. Han var känd för sin pedagogiska förmåga och för en undervisning i demokratisk anda, som bland annat innebar att manliga och kvinnliga elever behandlades lika.
Upptäckten av grafiken, som Harriet Löwenhjelm beskrev som ”att hitta en skatt i en åker”, ledde till att hon helt övergick till Axel Tallbergs Grafiska skola i januari 1913 (efter att redan 1911 ha inlett deltidsstudier där). För Harriet Löwenhjelms föräldrar var dotterns konststudier inte avsedda att leda till ett yrke. Det var inte heller studierna vid Anna Sandströms högre lärarinneseminarium där hon endast var en så kallad extraelev, till skillnad från de nära vännerna Honorine Hermelin och Elsa Björkman-Goldschmidt.
Med Björkman-Goldschmidt delade Harriet Löwenhjelm det konstnärliga intresset. Detta resulterade bland annat i Verket om de Smale och de Brede, en framställning om karaktärstyper i ord och bild, tryckt på Tallbergs Grafiska skola där också Elsa Björkman-Goldschmidt tog lektioner.
Sanatorium och fortsatt skapande Löwenhjelms studier avbröts på grund av sjukdom och hon tvingades i januari 1914 att söka vård på Löts sanatorium utanför Strängnäs. Senare vårdades hon också på sanatorier i Danmark och i Norge, däremellan företrädesvis på Romanäs sanatorium utanför Tranås. Under sjukdomstiden var hon fortsatt konstnärligt verksam. Hon återfann sin lust och ”fallenhet” för att måla sedan hon på omvägar hört att Wilhelmson tyckte att hon hade konstnärstalang. Under ett besök i Stockholm julen 1915 lärde hon sig att skära i buxbom och att trycka träsnitt av Harriet Sundström, en av initiativtagarna till Föreningen Original-Träsnitt. Under sin sista tid målade Löwenhjelm ”moderna tavlor”; dock har ingen av dessa bevarats.
Löwenhjelm betraktade sig själv i främsta rummet som bildkonstnär. Löwenhjelm är representerad vid NationalmuseumNationalmuseum i Stockholm, Uppsala universitetsbibliotekUppsala universitetsbibliotek, Göteborgs konstmuseumGöteborgs konstmuseum, Norrköpings konstmuseum och Malmö konstmuseumMalmö konstmuseum.
Löwenhjelm som lyriker Harriet Löwenhjelm är emellertid mest känd för eftervärlden som lyriker, och själv såg hon sitt "poetiserande" som både en livsuppgift och något för förströelse. Under sin livstid gav hon endast ut en diktsamling, anspråkslös till format såväl som omfång: Konsten att Älska och Dess Följder Hofsamt utlagdt i Bild och Text af Harriet Löwenhjelm (1913). Efter att den refuserats av Norstedts förlag lät hon själv trycka boken i 50 exemplar på Generalstabens Litografiska Anstalt.
Betydelsefull inspiration till det kreativa skapandet gav de resor som Löwenhjelm företog. Under vintern 1904–1905 reste hon tillsammans med fadern till Ceylon för att hälsa på systern Amelie som tillsammans med sin man, Oscar Dickson, drev teplantage där. På vägen dit besökte de konstmuseer och turistattraktioner i Köpenhamn, Nürnberg, München, Zürich, Luzern, Milano och Genua. På tillbakaresan drabbades dock Löwenhjelm av en svår förkylning som anses ha lagt grunden för den senare utvecklade tuberkulosen. Sommaren 1913 besökte Löwenhjelm Paris, där hon beundrade gobelängen Damen med enhörningen på Cluny-museet och Antoine Watteaus bildkonst på Louvren; detta lämnade tydliga avtryck i Löwenhjelms Konsten att älska.
Efter Konsten att älska (1913) sammanställde Löwenhjelm en ny diktsamling, den så kallade Sonettboken, med dikter tillkomna mellan 1914 och 1916, illustrerade med träsnitt. Under 1917 samlade hon sina illustrerade dikter i en anteckningsbok som kommit att gå under namnet Manuskriptboken.
Till Löwenhjelms favoritlektyr hörde bland annat sagosamlingen Tusen och en natt, men också skämttidningarna Strix och Söndags-Nisse, i synnerhet signaturen Bobs, Karl Benzons, nonsensdikter. Hans förtjusning i ovanliga och utländska ord, geografiska, zoologiska, kulinariska och religionshistoriska termer, där det exotiska också har en framträdande plats, fick gensvar i flera av Löwenhjelms tidiga dikter.
Kärleken till språket bidrar till den särpräglade mångtydighet som är betecknande för Löwenhjelms lyrik och som är svår att sätta fingret på. Humor, ljus, lättsam lekfullhet, naivitet, livsglädje och ironi bryts mot melankoli, ångest, mörker, synd, skuld, ensamhet och död. De bibliska berättelserna blir symboliska gestaltningar av människans existentiella belägenhet och övergivenhet. Søren Kierkegaards filosofi bidrar till att sätta individen under lupp: regerad av önskningar och begär, och samtidigt begränsad, både grandios och liten, komisk, tragisk och sublim.
Manuskriptboken, tillsammans med Sonettboken, överlämnade Löwenhjelm på sin dödsbädd till väninnan Elsa Björkman-Goldschmidt, med önskan om att de skulle ges ut. Löwenhjelm visste att föräldrarna skulle motsätta sig en publicering och uppmanade Elsa Björkman-Goldschmidt att ta hjälp av kusinen Christer Mörner. Föräldrarna var tveksamma till hur utomstående skulle uppfatta dikterna, vilket ledde till uteslutningar av strofer och ibland hela dikter ur Sonettboken och Manuskriptboken.
Sista tid Harriet Löwenhjelm avled i tuberkulos på Romanäs sanatorium i maj 1918, 31 år gammal. Hon är gravsatt på Djursholms begravningsplats.SvenskaGravar Löwenhjelm var ogift.
Eftermäle och i kulturen
Postum utgivning Dikter med dem tillhörande teckningar valda ur Harriet Löwenhjelms efterlämnade papper trycktes 1919 på Handpresstryckeriet i Råsunda, vilket leddes av Artur Sahlén. Det var inte ett bokförlag, och några recensionsexemplar sändes förmodligen inte ut. Målet med utgåvan var heller inte att nå en stor publik utan att uppfylla Harriet Löwenhjelms sista vilja. Men boken väckte efter hand en viss uppmärksamhet, vilket ledde till att författaren och litteraturkritikern Sten Selander inkluderade tre av dikterna i antologin Den unga lyriken från 1924. Därmed väcktes litteraturkritikern Olle Holmbergs intresse, vilket utmynnade i en uppmärksammad essä 1927.
Norstedts förlag tog samtidigt initiativ till en utökad utgåva. Utgåvan från 1919 av Dikter med dem /…/ innehöll 29 dikter, vilket 1927 utökades till 108 dikter och slutligen år 1941 till 123 dikter. Ytterligare dikter har därefter offentliggjorts i Brev och dikter, med teckningar av författarinnan (1952). Efter Löwenhjelms död hittades även i kvarlåtenskapen en liten bok som 1963 gavs ut i faksimil som Harriet Löwenhjelms bönbok, men också dikter på lösa blad, några förmodligen skrivna så sent som 1918. Löwenhjelms lyrik sammanställdes 2011 i Samlade dikter.
Analyser och biografier Löwenhjelm slog igenom som diktare och bildkonstnär först nästan ett decennium efter sin död, och det har författats ett antal biografier om och analyser av Löwenhjelm och hennes författande. Vännen Elsa Björkman-Goldschmidt fungerade som Löwenhjelms främsta levnadstecknare. Hon introducerade Löwenhjelms dikter och bilder i 1920-talets litterära Sverige. Hon gav också ut den personligt hållna biografin Harriet Löwenhjelm (1947) samt Löwenhjelms brev i volymen Brev och dikter (1952).Palmqvist, Uno / Grandin, Odd: "Svenska författare : Bibliografisk handbok", sid 159-160, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1967 1963 presenterade hon till slut Harriet Löwenhjelms bönbok.
1960 presenterade Siv Arb sin andra bok, med titeln Lek, liv och längtan: studier i Harriet Löwenhjelms liv och författarskap baserade på hennes läsning av Sören Kierkegaard. 1971 publicerade Elisabeth Stenborg Pierrot och pilgrim: studier i Harriet Löwenhjelms diktning.
2011 utgavs Att skjuta en dront: Harriet Löwenhjelm dikt, bild, konstnärskap– med Boel Hackman som författare. 2018 presenterade Harriet Löwenhjelm-sällskapet Harriet Löwenhjelms värld: en collagebok.Käck, Mattias (2018). Harriet Löwenhjelms värld: en collagebok. Harriet Löwenhjelm-sällskapet. Libris 21912374.
Bildskapandet Även Löwenhjelms bildskapande har uppmärksammats i skrift och på annat sätt. Av hennes oljemålningar finns endast enstaka bevarade, exempelvis porträttet av kusinen Marianne Mörner. En minnesutställning med Löwenhjelms konst anordnades 1929 med ett antal av hennes teckningar på Galerie Moderne i Stockholm, och 1963 arrangerade Nationalmuseum en retrospektiv utställning. 1996 omskrevs konstnärskapet i tidskriften Artes, i en text av Inga Lovén. Löwenhjelms fotografier beskrevs 2010 i Lyrikvännen, medan Harriet Löwenhjelm-sällskapet 2016 publicerade boken Harriet Löwenhjelms dalamålningarDickson, Elsie (2016). Harriet Löwenhjelms dalamålningar. Harriet Löwenhjelm-sällskapet. Libris 20232204.
Porträtt, litterär skylt I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en knäbild utförd av Dick Beer 1910.
Den 15 augusti 2012 avtäcktes en litterär skylt på Kornhamnstorg i Stockholm med text ur hennes dikt "Beatrice-Aurore".Litterär skylt för Harriet Löwenhjelm
Bibliografi
Böcker