Kvinnodröm är en svensk komedi/dramafilm från 1955 i regi av Ingmar Bergman. Filmen hade premiär den 22 augusti 1955 på biografen Grand i Stockholm.

Filmen har visats flera gånger i SVT: 1970, 2000, 2003, 2004, 2011, 2013, 2015 och 2018.

Handling Modefotografering pågår under ledning av Susanne Frank. Modellen Doris poserar. Det är många människor i ateljén, däribland den fete direktör Magnus som dricker grogg. Ingen säger något men stämningen tycks irriterad. Direktör Magnus trummar med fingrarna. Susanne går in i mörkrummet där hon får vara i fred. Hon tänder en cigarrett. Samtidigt hör Doris någon skvallra om Susanne och den gifte älskare hon haft i Göteborg. Honom tycks hon inte kunna glömma. Susanne kommer ut till Doris och meddelar att det blir fotografering i Göteborg. Doris har ett häftigt gräl med sin fästman Palle. Han vill få henne att avstå från Göteborgs-resan. Han har just tenterat och vill fira. Men hon säger att hon måste resa. På nattåget till Göteborg plågas Susanne av oroliga känslor. Ena ögonblicket fantiserar hon om självmord, nästa vill hon skrika ut sin längtan efter den älskade. Susanne och Doris tar in på hotell i Göteborg. Susanne har tagit sig ut till ett villaområde. Hon rör sig skyggt. Hon tittar mot en bestämd villa. Ut ur den kommer en kvinna med en liten pojke. Kvinnan stannar upp och tittar sig omkring.

Från ett konditori ringer Susanne upp disponent Henrik Lobelius på hans kontor. Hon vill träffa honom, men han vill inte träffa henne. Sedan ändrar han sig. Han lovar komma till hotellet kl 6. Doris tittar på kläder och smycken i skyltfönster. En välklädd, äldre herre inleder ett samtal med henne. Han skulle vilja klä upp och smycka henne, och på en liten stund har han lyckats prata bort all hennes tvekan. De besöker eleganta butiker, och tiden rinner iväg. Plötsligt kommer hon ihåg att hon har en tid att passa. Doris kommer en timma för sent till Götaplatsen, där fotograferingen skulle äga rum. Den väntande Susanne är ursinnig. Nu behövs en dag till i Göteborg. Men fotograferingen tänker hon genomföra utan Doris. Doris gråter. Hennes välgörare ger tröst genom att bjuda först på konditori och sedan på Liseberg. De åker bland annat berg- och dalbana och tar sedan en taxi hem till honom. Först nu presenterar de sig för varandra. Han heter Otto. Hon tänker kalla honom för farbror, säger hon. Han berättar om sin hustru som befinner sig på sinnessjukhus sedan 23 år. Han har också en dotter, men hon bor här mycket sällan. Otto bjuder på champagne, när Doris klätt sig i den nyinköpta elegansen. Hon är smått berusad och upprymd, då det ringer på dörren. Otto går för att öppna. Det är hans dotter Marianne. Hon vill ha pengar. Hon uppträder hatiskt och berättar att hon förbereder en process för att komma över den egendom som egentligen redan är hennes. Otto känner sig pressad och skriver ut en check. Doris iakttar uppgörelsen från ett annat rum. Marianne upptäcker Doris och utropar skadeglatt: Far har skaffat en hobby - ett luder! Sedan Marianne gått, är Otto mörk till sinnes. Han ber Doris försvinna. Hon lämnar kvar alla "presenterna", när hon går.

Susanne tar emot Henrik på sitt hotellrum. Roligt att se dig en gång till i livet, säger han. Det är sju månader sedan sist, påminner hon. Han säger att han känner sig trött - och att han troligen kommer att vara ruinerad om ett halvår. Båda säger att tiden, då de inte träffats, varit svår. Vi ska inte träffas mer, säger han och gör sig klar att gå. Då ringer telefonen. Susanne lyfter luren men får inget svar på sitt anrop. Sedan smeker han hennes ansikte, och de kysser varandra.

De ligger i sängen och pratar. Han ska resa till Oslo snart. Kan hon komma dit? Hon kan inte, men hon kommer, säger hon. Och hon gläds redan. Telefonen ringer igen. Det är Henriks fru, Marta. Hon ringer från hotellreceptionen. Hon tänker komma upp och tala med dem. Det är Marta som har initiativet vid samtalet på hotellrummet. Susanne visar sig först stolt men blir alltmer illa berörd. Henrik tiger mest. Marta bekräftar att det var hon som ringde också för en timma sedan. Henrik skulle ha skilt sig, om han verkligen älskade Susanne, säger Marta. Han är bunden vid sin familj, och då framför allt vid barnen. Dessutom är det sant att han är ruinerad. Men hon, Marta, har sina pengar kvar. Marta lämnar hotellrummet. Henrik säger att han skäms. Vi ska inte ses mer, säger Susanne. Sedan går han också. Susanne gråter i sin ensamhet. Det knackar på dörren. Kom in, säger hon. Min älskade, du kom tillbaka! Jag glömde portföljen, säger Henrik.

Doris tittar in till Susanne som helst vill vara i fred. Men Doris behöver tröst och tränger sig på, och Susanne tröstar. Vi åker till Stockholm i kväll, föreslår hon. Och så fortsätter vi som om inget hade hänt. Susanne och Doris är tillbaka i fotoateljén i Stockholm. Palle kommer på besök. Han och Doris återförenas. De kelar och pussas. Susanne har fått ett brev från Henrik. Han föreslår att de trots allt ska mötas i Oslo. Hon river sönder brevet. Doris kommer fram till Susanne och säger: Är inte allting underbart, så säg!

Rollista

Eva Dahlbeck - Direktör Susanne Harriet Andersson - Modellen Doris Gunnar Björnstrand - Konsul Otto Sönderby Ulf Palme - Disponent Henrik Lobelius Inga Landgré - Fru Marta Lobelius Sven Lindberg - Palle, Doris fästman Naima Wifstrand - Fru Arén Benkt-Åke Benktsson - Modedirektör Magnus Git Gay - Damen i modeateljén Viola Sundberg - Fotomodell i sminklogen Ludde Gentzel - Fotograf Sundström Kerstin Hedeby - Marianne Gunhild Kjellqvist - Mörk flicka i modebutiken Renée Björling - Maria Berger, professorska Axel Düberg - Fotograf i Stockholm Marianne Nielsen - Fanny, medhjälpare vid fotograferinge Jessie Flaws - Sminkös Bengt Schött - Klädkonstnär i fotoateljén Tord Stål - Herr Barse Richard Mattsson - Månsson Carl-Gustaf Lindstedt - Portier Per-Erik Åström - Chaufför Asta Beckman - Servitris Inga Gill -Expedit på konditori Ninni Arpe, Margareta Bergström, Elsa Hovgren, Millan Lyxell, Inga Rosqvist, Greta Stare, Ella Welander, Gerd Widestedt - konditorigäster Ingmar Bergman - Man i hotellkorridor Maud Hyttenberg, Curt Kärrby, Folke Åström - Ej identifierade roller

Om filmen När Anders Sandrew 1952 gick med på att "mot bättre vetande" producera Ingmar Bergmans Gycklarnas afton (1953), vilken alla andra svenska producenter avböjt och som mycket riktigt uppfyllde alla deras farhågor och blev ett stort ekonomiskt fiasko, ingick i överenskommelsen att Ingmar Bergman även skulle skriva och regissera en komedi för Sandrews i samma stil som Kvinnors väntan (1952), så att "vad man förlorade på karusellen kunde man ta igen på gungorna". Det blev Kvinnodröm, och även om Ingmar Bergman självfallet bjöd till för att motsvara Anders Sandrews förväntningar, kan man inte komma ifrån att han gick till verket utan större entusiasm för uppgiften.Bergman om Bergman, s 104 Jörn Donner kallar filmen för "ett av Bergmans intressantaste misslyckanden".Donner, s 99

Resultatet visade sig heller inte motsvara förhoppningarna. Filmen blev ingen större succé och bör - av flera skäl utöver produktionsbakgrunden - snarast betraktas som en parentes i Bergmans ansträngningar att nå den konstnärliga befrielse som han så uppenbart var på väg mot i En lektion i kärlek (1954) och så övertygande nådde fram till i Sommarnattens leende (1955). Kvinnodröm var även den sista svenska film, som Bergman under 1950-talet gjorde för något annat bolag än Svensk Filmindustri. Efter den återvände han frivilligt till "fadershuset" SF. Bergman själv ansåg att "sorgsenheten tynger filmen" och att den "är svårt skadeskjuten av depressioner och lyfter aldrig".Bergman: Bilder, s 188

Inspelningen av Kvinnodröm påbörjades 15 juni 1954 och avslutades 4 augusti 1954. Därefter gjordes kompletteringar i februari 1955.

Några tidningsartiklar berättar om problem vid ett nattligt inspelningspass på Göteborgs centralstation, bland annat Aftonposten: Vid 3-snåret var det stort uppbåd av filmfolk från Sandrews vid Centralen. Det var några scener ur Bergmans nya film som skulle tas. För att få med litet regn hade man engagerat brandkåren, som skulle stå för den nödvändiga blötan. Det blev emellertid inget av den saken. Bland brandmännen befann sig nämligen två amatörmusiker. Dessa övertalade sina kolleger att sympatistrejka med statisterna. Ombudsmannen i Svenska Musikerförbundet - herr Arne Dehn - var nämligen i flitig verksamhet under morgontimmarna. Han delade ut ilsket röda blockadlappar till alla som hade infunnit sig för att medverka i inspelningen. Verkan lät inte vänta på sig och till en början såg det mörkt ut för tagningarna. Kl 4 hade man ännu inte kommit i gång. Situationen räddades emellertid av ett 40-tal oorganiserade Göteborgsstatister och skådespelare som fick rycka in. Och man lyckades genomföra tagningarna trots motigheterna. Men regn fick man som sagt klara sig utan.Aftonposten 8 juli 1954

Den blockad Arne Dehns röda lappar manade om stöd för hade utfärdats av Musikerförbundet den 28 juni 1954 och berodde på strandade förhandlingar med Svenska Film- och Biografföreningen. Musikerförbundet hade krävt begränsning i användningen av grammofonskivor och annan så kallad mekanisk musik i film samt stopp för beställningsproduktioner åt TV-bolag i USA; de senare tog arbetstillfällen från musiker, skådespelare och statister i USA.Svensk Filmografi 5, s 458

Mottagande Ingmar Bergman visade med Kvinnodröm att han var en skicklig filmskapare - men en mindre skicklig författare. Den uppfattningen gick igen hos majoriteten kritiker, i flera fall formulerad nästan likalydande.

Arbetaren (Mauritz Edström):