Carl Rudenschöld (även Rudenschiöld), före adlandet Rudeen, född 12 oktober 1698 i Åbo, död 10 juni 1783 i Stockholm, var en svensk greve, riksråd och diplomat.
Biografi Rudenschöld var son till biskop Torsten Rudeen (1661–1729) och Magdalena Wallwijk (1672–1755). Han gifte sig 1756 med grevinnan Christina Sofia Bielke (1727–1803), dotter till riksrådet greve Ture Gabriel Bielke och grevinnan Charlotta Christina Piper, och var far till den berömda hovfröken Magdalena Rudenschöld (1766–1823), kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelts älskarinna.
Karriär Carl Rudenschöld skrevs in vid Kungliga Akademien i Åbo 1708 och vid Uppsala universitet 9 september 1713 där han studerade till 1719. Han blev sedan utsedd att medfölja sin blivande svärfar Ture Gabriel Bielkes beskickning till Wien 11 maj 1719 och var kanslist hos ambassadör Erik Sparre i Paris 1719.
Han adlades jämte sina syskon för "faderns förtjänster" 23 maj 1719.Under sitt enda år vid makten adlade Ulrika Eleonora den yngre inte mindre än 236 nya ätter, obetydligt färre än brodern, Karl XII, under dennes 21 regeringsår. Avsikten var att luckra upp ridderskapet och adeln i deras egenskap av rikets främsta stånd. (Jan von Konow, Sveriges Adels Historia 2005). Ulrika Eleonora kan också haft syftet att motverka det holsteinska partiet, som ville ha hennes och Karl XII:s systerson Karl Fredrik av Holstein Gottorp till svensk tronföljare.. Han var kanslist på stat vid den svenska beskickningen till kongressen i Braunschweig 31 maj 1720–1722 och tog kansliexamen för tjänst i kungliga kansliet 1722, och blev extra ordinarie kanslijunkare 27 april 1722. Han medföljde Axel Wrede Sparre och senare Carl Gustaf Tessin på bildningsresor till Leipzig, Wien och Lunéville i Lothringen 1722–1727. 1729 blev hansekreterare hos generallöjtnanten friherre Gustaf Zülich vid dennes ambassad i Polen, där Rudenschöld 1733–1734 blev svensk minister.
Carl Rudenschöld utsågs till cChargé d’affaires 18 december 1732, och var ministre plénipotentiaire från 23 april 1733 till juli 1734. 1734 utnämndes han till minister i Konstantinopel, men avsade sig platsen. Som medlem av sekreta utskottet deltog han i 1738 års riksdag, där hattpartiet fick majoritet. 1739 utsågs han till minister och 1741 till envoyé vid hovet i Berlin där han kom i ett förtroligt förhållande till Fredrik II. Han var också den som framförde den svenske tronföljaren Adolf Fredriks begäran om prinsessan Lovisa Ulrikas hand.
1747 utsågs han till statssekreterare vid utrikesexpeditionen och friherre. 1756 utsågs han till hovkansler och 1758 till president i Kommerskollegium. Han ingick i sekreta utskottet vid riksdagarna 1751 och 1760. Han utsågs 1761 till riksråd efter Anders Johan von Höpken.
Han blev 1766 avskedad från rådsämbetet vid mösspartiets seger tillsammans med flera andra hattar. Han blev erbjuden bostad och underhåll i Sanssouci av Fredrik II, vilket avböjdes men han fick årlig pension från Frankrike på 15 000 livres och riksrådspension 1768.
Han insattes åter i rådet vid 1769 års riksdag, då mössorna störtades. Han upphöjdes 1770 till greve, men tog aldrig introduktion vid Riddarhuset. Han blev vald till kansler för Uppsala universitet 1771. Han blev avsatt från riksrådsposten 1772 då mössorna åter kom till makten, vilket allmänt klandrades på grund av hans ålder och därför att hans villkor blev mycket torftiga. Efter statskuppen samma år erbjöd kungen honom att åter inträda i rådet eller att motta pension, vilket han valde med bibehållande av kansleriatet.
Många andra utmärkelser tillföll honom. Han var ledamot av Vetenskapsakademien, där han två gånger var preses, och av Vitterhetsakademien samt en av Musikaliska Akademiens stiftare (1771).
Levnadsbeskrivning Uppväxttiden Rudenschöld tillbringade sina barnaår i Åbo. Han var äldste sonen i faderns andra äktenskap och hade en tre år äldre bror samt sex yngre syskon. Fadern var professor vid Åbo akademi, från 1706 i teologi. Rudenschöld uppger i sin levnadsbeskrivning att han som barn ofta drabbades av sjukdom men alltifrån ungdomsåren haft god hälsa. 1709 utnämndes fadern till superintendent i Karlstad och familjen lämnade Finland före ofredsåren.
Syskonskaran fick sin grundläggande undervisning av preceptorer i hemmet. Vid Uppsala Universitet studerade Rudenschöld till 1719. Från 1716 åtnjöt han, på Karl XII:s initiativ, ett kungligt stipendium för medellösa studerande. Han lämnade universitetet med utmärkta betyg och kom 1719 till Stockholm.
De första uppdragen Hans mor hade under 1690-talet vistats vid hovet, och Ulrika Eleonora upprätthöll genom åren kontakten med Rudenschölds familj. På hennes initiativ utsågs Rudenschöld att följa sin blivande svärfar, den nyutnämnde ministern Thure Gabriel Bielke, till Wien 1719. Efter några månader där fortsatte Rudenschöld som kanslist med riksrådet och ambassadören Erik Sparre till Paris, där han kom att ingå i en ”förtrolig krets ”kring denne.Sigrid Leijonhufvud: Erik Sparre och Stina Lillie (Norstedts 1911) sid 383
Följande år utsågs han att medfölja den svenska beskickningen under ledning av generalguvernören Mauritz Vellingk till kongressen i Braunschweig, som syftade till att upprätta fred mellan Sverige och Danmark. Kongressen misslyckades dock eftersom övriga stater inte sände dit sina ombud.Carl Gustaf Malmström: Sveriges Politiska Historia 1718–1772, första delen sid 292–293
I statens tjänst Återkommen till Stockholm 1722 avlade Rudenschöld kansliexamen och utnämndes till extra ordinarie kanslijunkare utan lön. Fadern, nu biskop i Linköping, men utan förmögenhet, försörjde vid denna tid fem vuxna söner och fyra döttrar. För att avlasta sin far accepterade Rudenschöld samma år ett erbjudande från Erik Sparre att som handledare resa med dennes 14-årige son Axel Wrede Sparre på utbildningsresa i Europa. De första två åren tillbragtes vid universitetet i Leipzig, där även Rudenschöld fick tillfälle att studera.
I de instruktioner han fått från fadern inskärper denne att sonen måste avhållas från allt som kan föranleda någon irring i vår ”rena och evangeliska lära”. Bakgrunden till detta var att Ture Gabriel Bielkes brorson Nils visat intresse för katolicismen under ett besök i Paris.Han gifte sig 1728 med Erik Sparres styvdotter Hedvig Sack och kom senare att konvertera och bosätta sig i Rom, där han slutade sitt liv som Roms senator.
Den indolente Axel Wrede Sparre var genom arv från modern, Fabian Wredes dotter Sophia Wrede, samtidens rikaste unge man. Utgifterna blev stora och studieresultatet klent, för vilket även Rudenschöld kom att klandras. ”Hvad tjänar det till att löpa världen omkring och komma tillbaka som en större drummel än då man for?”, skrev Erik Sparre i ett ilsket förmaningsbrev till sonen.Sigrid Leijonhufvud, Erik Sparre och Stina Lillie, (Norstedts 1911) sid 402–403
Efter ett kort besök i Sverige reste de med Axel Wrede Sparres blivande svåger Carl Gustaf Tessin till Wien på dennes första självständiga diplomatiska uppdrag. För Rudenschöld blev det en erfarenhetsrik tid i Wien där Hannoverska och Wienska allianserna bildades och Sverige erbjöds att delta i båda. Nyadlad sedan tre år tillbaka och vid blott 26 års ålder hade han kommit att träda i förbindelse med landets ledande högadliga kretsar, vilket kraftigt bör ha underlättat hans karriär inom statsförvaltningen.
Mellan Tessin och Rudenschöld knöts vänskapsband som varade livet ut. Tessin kom tillbaka till Sverige 1726, Rudenschöld och Wrede Sparre återvände följande sommar. Efter hemkomsten fortsatte Rudenschöld sin tjänstgöring i Stockholm. Hans diplomatiska karriär började på allvar då han i maj 1729 ingick i Gustaf Zülichs beskickning till Polen. Zülichs uppdrag var att sluta förlikning med Polen.
Diplomat i Polen I Warszawa fick Zülich och Rudenschöld arbeta underhand medan de inväntade beslut från polska riksdagen, vilket drog ut på tiden. Rudenschöld fick sköta större delen av underhandlingsarbetet då Zülich vissa tider var tvungen att vistas i Stralsund vid sitt regemente. I december 1732 utnämndes Zülich till generalkommendant i Stralsund. 1728 hade han träffat förlikning med Sachsen; det återstod bara ratificering, vilken inte kunde göras av en sekreterare. Rudenschöld fick därför fullmakt som chargé d’affaires.
Då kung August av Polen avled i februari 1733 och Rudenschöld skulle bevaka Sveriges intressen under den kommande valriksdagen, utnämndes han till minister i Polen. Rudenschöld uppmanades hemifrån att samverka med den franske ambassadören som arbetade för att återuppsätta Stanislaw Leszczynski på den polska tronen. Han höll en relativt låg profil och gjorde inga utfästelser för Sveriges del. Stanislaus valdes men tvingades snart fly från Warszawa. Det var under denna tid som den tysk-ryske fältmarskalken Münnich konfiskerade Rudenschölds politiskt känsliga rapporter från Polen, vilket ledde till svenska protester i St Petersburg och en officiell ursäkt från kejsarinnans gunstling Biron.Gunnar Wetterberg, Arvid Horn, Atlantis 2006, sid 542
”Han bevakade i Polen, nästan på egen hand, med så berömlig försiktighet sitt lands angelägenheter, att genom en med republiken Polen upprättad konvention freden på bägge sidor återställdes; bevistade 1733 det då förrättade polska konungavalet; följde sedermera konung Stanislaus till Danzig, där han i sex månader uthärdade stadens belägring och bombardemang.”Gustaf Elgenstierna, Svenska Adelns Ättartavlor, del VI, sid 600.
Åter i Sverige Sedan han lämnat Polen och August III utropats till kung, kunde Rudenschöld återvända till Sverige 1734. Vid återkomsten till Stockholm var 1734 års riksdag ännu ej avslutad och han avlade rapport om utvecklingen i Polen och sitt agerande inför såväl kungen och rådet som ständerna. Tillsammans med Carl Gustav Tessin satte han upp 1734 års föreskrifter för riksdagens Sekreta UtskottAnders Fryxell, Berättelser ur den svenska historien 1864. Del 34, sid 64. samt 4/12 dess utlåtande om förhandlingarna med Frankrike.Gunnar Wetterberg: Arvid Horn (Atlantis 2006), sid 565
Samma år utnämndes han till minister i Konstantinopel, men avsade sig platsen eftersom sekreta utskottet inte anvisade medel till hans lön.
Rudenschöld deltog i riksdagen 1738–1739, där han som ledamot av Sekreta Utskottet främst fick ta hand om utrikes ärenden och sammanfatta utskottets svar på kungens sekreta proposition om den nya inriktningen av utrikespolitiken, som innebar en närmare anknytning till Frankrike. Rudenschölds nära vän Tessin valdes till lantmarskalk vid denna riksdag.
Rudenschöld kom att stå hattpartiet nära, även om han sade sig vara emot partibildningar. I frågan om riksrådens licentiering röstade Rudenschöld för en lindrigare behandling än avsättning och anförde tillsammans med några andra ledamöter att man för att ”gifva en nödig varnagel” borde avsätta en eller två riksråd, men ej flera.Anders Fryxell, Berättelser ur den svenska historien 1864. Del 34, sid 184. Även samtiden var osäker om Rudenschölds partisympatier; man har vid denna riksdag tillagt honom såväl mössympatier som betecknat honom som moderat hatt. Den franske ministern Casteja framhöll att Rudenschöld var välsinnad och vän till Tessin men svår att placera.
Rudenschölds påstått moderata inställning motsägs dock av Fryxell som räknar upp honom bland de 13 adliga ledamöterna inom Mindre Sekreta Deputationen som framförde anklagelser mot mösspartiets riksråd.Anders Fryxell, Berättelser ur den svenska historien 1864. Del 34, sid 144. Parlamentarismen var inte genomförd vid detta tillfälle och det enda sättet att entlediga regeringsmedlemmar ur minoriteten, var att anklaga dem för verkliga eller påhittade fel och försummelser samt vinna riksdagens stöd för avsked ”licentiering”.