Kontrollstämpel är en stämpel som är inslagen i föremål av ädelmetall där den registrerade innehavaren av stämpeln personligen och under lagansvar, garanterar att den legering som föremålet är tillverkad av, uppfyller angiven finhalt. Kontrollstämpel är benämning för två av de i Sverige förekommande fyra olika typerna av ansvarsstämplar. En kontrollstämpel är en form av kontrollmärke.
Sverige
Långt tillbaka har i Sverige funnits föreskrifter om att föremål av ädelmetall skulle åsättas en märkning som garanterade metallens äkthet. Redan 1485 stadgades att guldsmedsmästarna skulle sätta sina initialer eller sitt bomärke på föremålet som bevis. De äldsta stämplarna är bomärkesstämplar. Dessa är ofta väldigt svåra att tolka då de ofta inte ger någon ledtråd till guldsmedens namn. Med hjälp av andra arkivaliska handlingar har dock några sådana stämplar kunnat identifieras, några till och med från första hälften av 1500-talet. De första initialstämplarna dyker upp i slutet av 1500-talet. Lorenz Hartman i Stockholm, Knud Pedersen i Malmö och en del guldsmeder i Vä är bland de första som använder sådana stämplar. Bomärkesstämplar används så sent som mitten av 1600-talet. Under första hälften av 1700-talet börjar mästarstämplar med hela namnet förekomma.Svenskt Silversmide 1520-1850, Andrén, Hellner, Hernmarck och Holmquist. 2000
1596 bestämde städerna Vadstena och Linköping med att föremålen dessutom skulle förses med stadens stämpel. Efterhand spreds kravet om stadsstämpel till hela Sverige.
Västerås, som använder ett gotiskt A (Aros) har idag den äldsta ännu relativt oförändrade stadsstämpeln, i bruk sedan början av 1600-talet. Göteborg har använt ett krönt G (ursprungligen krönt GB) åtminstone sedan 1630-talet och Visby ett W sedan mitten av 1600-talet. I Stockholm användes först stadens krona som stämpel, men 1689 ändrades detta till bilden av stadens skyddshelgon, S:t Erik. Den stadsstämpeln för Stockholm används än idag. 1860 förenklades stadsstämplarna och många fick sina äldre stämplar utbytta mot bokstäver i olika utförande. För de ovan nämnda behölls dock ett äldre stämplingssystem.
Kontrollen av varans äkthet gjordes av skråets ålderman eller någon annan av skrået utsedd betrodd mästare. Denne måste dessutom godkännas av stadens myndigheter. För undersökningen av metallhalten, proberingen, skavdes med en gravyrstickel några spån bort från föremålet på något undanskymt ställe. Spånen analyserades sen med olika metoder, så att halten kunde bestämmas. Skavspåren syns som en våglinje eller sågtandlinje, en eller annan centimeter lång. Denna linje kallas åldermansranka. Om någon probering lämnade in ett föremål med för låg halt av den ädla metallen, slogs föremålet sönder. Vid uppenbart medvetet fusk förverkades föremålet, och fuskaren kunde ådra sig straff. Underhaltiga importerade föremål måste utföras ur riket.
Enligt en kunglig stadga 7 december 1752 övertog staten ansvaret för kontrollen, och då ersattes åldermansrankan med riksstämpeln Tre kronor inom en trekantig ram med starkt rundade hörn, den s.k. kattfoten. Den kompletterades med ytterligare bestämmelser 1753 och trädde i kraft 1 januari 1754. Mindre föremål som ringar, örhängen, fingerborgar, samt ringar var undantagna från bestämmelserna. Ytterligare direktiv utfärdades 4 februari 1755, då allmogesmycken undantogs från kontrollstämpling. 1787 utfärdades nya bestämmelser, enligt vilka allt guld över 1,74 grams vikt skulle stämplas. Åldermansrankan hade dock hunnit bli ett kvalitetstecken, så många föremål försågs med åldermansrankan även efter att trekronorstämplingen infördes. Probering med åldermansranka har även förekommit i andra länder och kan påträffas på silver långt in på 1800-talet.
I Stockholm bestämdes 1689 att de ädla föremålen skulle förses med en tredje stämpel visande en bokstav, som angav tillverkningsåret, årsbokstaven. Man började med A, fortsatte med B nästa år o.s.v.. Detta bruk spred sig snabbt till andra städer, som också började med A, Jönköping och Nyköping samma år, Malmö och Kristianstad året därpå, och alltså betyder olika bokstäver olika år. När hela alfabetet var förbrukat började man om från A, igen. Kronologin blev således olika för olika städer, och det är därför inte helt enkelt att bestämma åldern för föremål märkta med de tidigare bokstäverna i alfabetet. Det finns dock vissa ledtrådar. När man började med A 1689 använde man versaler i skrivstil t o m Z. I andra serien övergick man till gemena bokstäver i frakturstil.
1913 infördes ytterligare en stämpel för att identifiera materialet i arbetet, en stämpel vardera för guld, silver och platina.
Äldre bestämmelser
Silverhalt 1489 års bestämmelser angav att silver skulle hålla 14 1/2 lod rent silver per mark, vilket motsvarar 90,625 % silver. 1569 bestämdes att silver skulle vara 14-lödigt, vilket var samma halt som i dalermynten, det vill säga 87,5 %. 1594 angavs halten till 13 1/2 lod för gjutet och 13 3/4 lod för hamrat silver och 1596 till 13 1/2 lod för allt silver. 1752 bestämdes halten till 13 1/4 lod (82,8125 %). Detta ändrades 1912 till 830 tusendelar.
Guldhalt I Sverige gällde att 1 karat guld kan indelas i 12 grän (singularis gran), vilket innebär att rent guld motsvarar 24 x 12 = 288 grän. För silver räknas med att 1 lod motsvarar 18 grän; rent silver har då lödigheten 16 x 18 = 288 grän. Rent guld och rent silver får med detta räknesätt samma antal grän (288) trots att 1 gram guld inte innebär samma finhalt som 1 gram silver. Förvirrande, men kanske praktiskt i något sammanhang.
I andra länder än Sverige förekom i äldre tider en mängd olika underindelningar av karat och lod, samma förvirring som det var för längdmått, volymer, vikter, myntslag etc. Detta gör att det är en grannlaga uppgift att bedöma litteraturuppgifter och att göra rättvisa jämförelser av finhalter hos föremål med ursprung från olika länder.
De äldsta bestämmelsen om vilken halt guld skulle hålla gavs i riksrådets stadga för guldsmeder år 1473. Halten bestämdes där till lägst renskt guld, med vilket menades en halt på 19 karat. Samma bestämmelse meddelades 1474 och 1529, men där angavs renskt guld motsvara 18 1/2 karat. 1569 angavs lägsta halten till kronguld, vilket då motsvarade 22 karat och 2 grän, samma som Johan III:s crongyllen. Åren 1594 och 1622 stadgades på nytt rensk som lägsta halt och 1689 bestämdes halten till 18 karat och 4 grän.
För Stockholms guldsmedsämbete år 1703 skulle guldsmederna arbeta i halterna: dukatguld - 23 karat 6 grän; cronoguld 22 karat 6 grän och renskt guld 18 karat 6 grän.
För guld gällde åren 1664–1834 enligt Kungl Myntordningen , bekräftat av 1752 års Control-Stadga, tre standardklasser för kvaliteten:
dukatguld, 23 karat 5±1 grän (281/288 = 976 ‰), resten silver. (Dukat var ett mynt som präglades fram till 1868; 1 dukat var värd 8 kronor) pistolettguld, 20 karat 4 grän, (244/288 = 847 ‰) (pistol är namnet på ett gammalt mynt) kronguld, 18 karat 4 grän, (220/288 = 764 ‰)
Enligt K Commerce-collegii Circulaire 5 november 1758 kunde dock för "kontrollhaltigt och stämpeltillåtligt dukatguld" mot dubbel stämpelavgift dispens ges för halter ner till 23 karat 3 grän (279/288 = 967 ‰). alt=kattfot guldstämpel (kontrollstämpel)|miniatyr|"Kattfoten" kallas den traditionella svenska kontrollstämpeln, som används för att garantera ett guldföremåls äkthet och finhalt. Smeknamnet "kattfot" kommer från att de tre kronorna på stämpeln liknar en kattfot. För att bringa ordning i denna oreda tog staten 1754 över kontrollstämplingen av guld, silver och tenn, och kattfoten, som består av lilla riksvapnet Tre Kronor i en trepassformad sköld infördes som opartisk kontrollstämpel. År 1759 infördes årsbeteckningen, och Statens tillsynsmyndighet i dessa frågor, Kungl. Kommerskollegium föreskrev att från och med 1759 skulle sammanlagt 5 instämplingar göras i följande ordning: Tillverkarens namn (får vara i förkortad form). Kattfoten. För guldföremål halten i karat, till exempel 23K. Stämpel med symbol för tillverkningsorten. Årsstämpel med samma bokstavsserier enhetligt inom hela landet med A = 1759 (se nedan).
Bokstaven J används inte på grund av förväxlingsrisk med I. (För övrigt har vissa tider I och J ansetts vara samma bokstav.) Bokstäverna W, Å, Ä och Ö används inte heller. Samma system för årsmärkning används fortfarande i Sverige och gäller såväl för föremål tillverkade här som för i landet sålda importerade föremål av ädel metall. I landsorten skulle stämpelbara föremål inlämnas till ortens rådman.
Genom stadgan 1752 inrättades Kontrollverket lydande under Finansdepartementet, med uppgift att övervaka probering och stämpling av guld-, silver- och tennföremål. Till dess det nya ämbetsverket hunnit inrättas skulle Kommerskollegium fortsätta den tillsyn av kontrollstämplingen man sen tidigare hade ansvar för. Kontrollverkets föreståndaren, kontrolldirektören, jämte en kontrollör och en assistent skulle utses av Kungl. Maj:t. (1829–1876 var Kontrollverket förenat med Kungliga Myntverket, som senare blev Mynt- och justeringsverket.)
Samma årsmärkningssystem används för tennföremål. För föremål av platina, guld och silver används latinska alfabetets versaler för årsbokstaven, för tennföremål frakturstil.
Nysilver, elektrolytiskt försilvrade föremål i annan metall behöver inte stämplas. NS, Nysilfer, Alpacca, försilvrad, pläteret med mera är några av de mängder med stämplar som förekommit på dessa föremål, men någon lagreglerad stämpling har aldrig förekommit (undantaget den stämpling på Argend Haché som förekom under 1700-talet) och ofta har de ingen märkning alls. De kan även ha olika former av nummersystem för att beteckna tjockheten på försilvringen. Vissa fabriker har även använt sig av olika årtalssystem för stämpling av sina föremål, även ortsstämplar förekommer. Kattfoten får dock inte förekomma på nysilver.
Detta nysilver ska inte förväxlas med den legering som också kallas nysilver. Tidigare kunde föremålet ha tillverkats av mässing, vilket gör att det lyser gult på slitna ställen där försilvringen nötts bort. För sådana föremål, som kommer i kontakt med mat, till exempel bordsbestick, är synlig mässing direkt olämplig ur hälsosynpunkt, då mässingens korrosionsprodukter är mer eller mindre giftiga. Bättre kvalitet erhålls om grundmaterialet är av "vit metall", till exempel legeringen alpacka, vilket ord då ofta stämplas in efter NS-stämpeln. Eftersom undermetallen är vit syns inte avskavda ställen så tydligt, och för alpacka finns inga betänkligheter ur hälsosynpunkt.
Som motsats till nysilver kallas ibland föremål av gediget äkta silver gammalt silver.
Nyare bestämmelser 1974 kom en ny lag, som reglerar kontrollstämplingen, varvid viss anpassning gjordes till internationella föreskrifter. Karatstämpeln ersattes med halten uttryckt i promille, vilket innebär att exempelvis följande likheter med viss avrundning gäller: 18 karat = 750 ‰ (exakt) 20 karat = 833 ‰ avrundat till 840 ‰ 23 karat = 958 ‰ avrundat till 975 ‰
I de två sista fallen blir det alltså en viss kvalitetshöjning jämfört med tidigare mått.
För silver blev den nya undre gränsen 830 ‰, s.k. verksilver, vilket är nära lika den tidigare undre gränsen 131/4 lod, som avrundat motsvarar 828 ‰. Detta är en internationell anpassning för att underlätta import. En gräns 925 ‰ har tillkommit för sterling silver. Dessa halter, angivna med siffror, stämplades förut omedelbart efter S-stämpeln.
Den internationella anpassningen har också inneburit att sedan 1 juli 1988 får finhalter ända ner till drygt 14 karat (585 ‰) kallas äkta guld.
Not I litteraturen förekommer en del förvirrande uppgifter om undre gränsen för silvers finhalt: Det enligt förordning fastställda värdet 13 lod 4 grän kan ha avrundats på olika vis, t ex till 13 1/4 eller 13 lod jämnt.
För platinaföremål användes ett P, i hexagonal sköld, tillsammans med en kattfot. En standardhalt för platina är 950 ‰. Platina har stämplats på detta sätt i Sverige sedan 1925.