Linköping HC, förkortat LHC är en svensk ishockeyklubb från Linköping och spelar i Svenska hockeyligan (SHL), Sveriges högsta liga i ishockey. Klubben bildades ur BK Kentys ishockeysektion den 4 augusti 1976 och spelade för första gången i SHL (dåvarande Elitserien) säsongen 1999/2000. Sedan säsongen 2001/02 har Linköping genomgående spelat i högsta serien och som främsta meriter har man två SM-silver, säsongen 2006/07 och säsongen 2007/08. Laget spelar sina hemmamatcher i Saab Arena och har genom åren haft flera framstående profiler.
Bland klubbens mest meriterade spelare återfinns Magnus Johansson, som innehar klubbrekord för flest spelade matcher och assist, samt Håkan Karlsson, som är klubbens främste mål- och poänggörare genom tiderna. Målvakten Fredrik Norrena har flest hållna nollor medan Tony Mårtensson i slutspelssammanhang utmärker sig som främsta poängplockare. Fem spelare har fått sina tröjnummer pensionerade av klubben; Magnus Johansson (7), Mats Andersson (10), Stefan Jakobsson, Mike Helber (16) och Fredrik Emvall (33). I nutid leds Linköping HC av huvudtränaren Anders Karlsson, sportchef är Broc Little och verkställande direktör är Carl-Johan Stålhammar. På isen är Christoffer Ehn sedan säsongen 2025/26 lagkapten för Linköping.
Linköping HC Dam bildades 2006. Laget har spelat fem SM-finaler och vann guld säsongerna 2013/14 och 2014/15. Av damspelarna har Denise Altmanns nummer 22 pensionerats av klubben. Linköping HC:s ungdomssektioner har också nått framgångar. J20-laget har spelat fyra SM-finaler och vunnit tre av dessa; 2005/06, 2011/12 och 2021/22.
Historik 1942–1976: BK Robbi och BK Kenty På 1940-talet fanns det en levande ishockeykultur i Linköping, med klubbar som Linköpings AIS och BK Derby. Kenty hade en fotbolls- och bandysektion men ingen ishockeyavdelning. Styrelsen övervägde att starta ishockey men ansåg sporten för dyr.Hagesund, Jimmy, Linköpings Hockey Club - och den förändrade självbilden, DIBB förlag: Linköping 2013, sid. 7 1942 tog därför några fotbollsspelare i Kenty initiativ och bildade ishockeyklubben BK Robbi.Torell, Pehr, LHC - från BK Robbi till Elitserien, Linköping 1999, sid. 20 Robbi deltog inte i någon serie utan spelade främst mot andra kvartersklubbar. Matcherna ägde rum på Stångån nära Drottningbron, med sarg av brädor lånade från Göranssons brädgård och benskydd gjorda av ihoprullade tidningar. 1944 erbjöds Robbi att bli juniorlag åt Linköpings AIS, mot löftet att laget skulle få spela med ordentlig utrustning. När Robbi accepterade uppstod en diskussion inom Kenty; klubben ville att spelarna skulle representera Kenty även i ishockey, men styrelsen ansåg fortfarande att sporten var för kostsam. Lösningen blev att vända sig till Svenska Ishockeyförbundet, som beviljade möjligheten att köpa utrustning till rabatterat pris. Den 13 november 1945 lades BK Robbi ner och ishockeyverksamheten flyttades officiellt till Kenty.Hagesund, sid. 7-9
Trots detta ställdes ishockeyn inför stora utmaningar, bland annat vädret som begränsade möjligheten att träna och spela.Hagesund, sid. 9 Under 1940-talet hann Kenty genomföra fem säsonger, men totalt spelades bara drygt 30 matcher. Klubben försökte även använda ett kylrum på en minkfarm i Ekholmen, där en betongplatta spolades med vatten som isbana. Stanken gjorde dock att spelarna bara kunde vistas där i ett par minuter. Behovet av en riktig isyta var stort, och först 1960 fick Kenty en konstfrusen isbana på Folkungavallen. På grund av bristande underhåll var klubben dock ofta tvungen att hyra isbanor i närområdet. Trots dessa hinder gick klubbens sportsliga utveckling framåt. I slutet av 1950-talet nådde Kenty division II, den näst högsta serien, och 1958 deltog laget även i kvalet till division I. Kvalmatcherna på Folkungavallen drog upp till 4 000 åskådare, men avancemanget misslyckades. Kenty etablerade sig dock i division II under hela 1960-talet.Hagesund, sid. 9-17
Ett tillfälligt hot mot Kenty kom från kvarterslaget IK Terra, bildat 1954 för juniorer som inte platsade i Kenty. 1959 gick laget in i seriesystemet och avancerade snabbt, vilket ledde till konkurrens om sponsorer, publik och spelare. Situationen blev ohållbar och 1969 slogs IK Terra ihop med Kenty, utan att Kenty behövde ändra sitt namn.Hagesund, sid. 19-20
När Kentys ishockeysektion nådde sportsliga framgångar under 1970-talet uppstod en intern konflikt inom föreningen, då styrelsen i första hand ville prioritera fotbollsverksamheten. Motsättningarna förstärktes ytterligare när det framkom att ishockeyspelarna hade utlovats ersättningar i form av traktamenten för vunna och oavgjorda matcher, något som beslutats utan styrelsens kännedom och väckte irritation. Samtidigt pågick en utveckling av ishockeyn i staden. Efter flera års diskussioner invigdes Stångebro Ishall den 21 september 1975, vilket gav laget tillgång till bättre tränings- och matchförhållanden. Den nya ishallen bidrog till en sportslig uppryckning, och laget gjorde en framgångsrik säsong där man var nära att nå kvalspel till den nybildade Elitserien. Framgångarna ledde även till ökande publiksiffror och förbättrade intäkter.
Trots detta tilldelades ishockeysektionen inte ökade ekonomiska resurser. Tvärtom framgår det av årsredovisningen för 1975 att verksamheten var kostnadskrävande, och att fotbollsavdelningen till och med fick låna ut medel för att täcka underskott. Situationen bidrog till en växande vilja inom ishockeysektionen att bryta sig loss och bilda en egen förening, samtidigt som moderföreningen såg en separation som en möjlig lösning på de ekonomiska och organisatoriska problemen. En drivande kraft i processen var Rolf Ö. Johansson, som arbetade för att få till stånd en uppdelning. Till slut enades parterna om att ishockeyverksamheten skulle brytas ut, under förutsättning att den nya föreningen övertog Kentys skulder på 120 000 kronor samt dess plats i seriesystemet. Vid ett medlemsmöte den 22 juni 1976, som hölls på Club-Caféet i Stångebrohallen, fattades beslutet att bilda en självständig ishockeyförening. I samband med detta utlystes en namntävling i tidningen Östgöta Correspondenten, där förslag som "Viggen Hockey" och "Filbyter Hockey" förekom. Det slutliga namnet blev dock Linköpings Hockey Club och föreningen bildades officiellt den 4 augusti 1976.Hagesund, sid. 27-33
1976–1999: Division I och II miniatyr|Linköpings HC spelade sina hemmamatcher i Stångebro Ishall fram till 2004. Övergången från Kenty till Linköping HC fick inledningsvis ingen omedelbar sportslig effekt.Hagesund, sid. 35 Klubben debuterade i Division I Östra med Peder Rehnström som spelande tränare och slutade femma, på samma poäng som fjärdeplacerade Almtuna IS, men missade playoffspel till kvalserien på målskillnad. Under återstoden av 1970-talet etablerade sig laget i Division I, men säsongen 1979/80 slutade man sist i serien med endast sju poäng på 36 matcher och degraderades till Division II. I den sista omgången förlorade laget med 3–27 borta mot Örebro IK, vilket är den största förlusten i föreningens historia.
Nedflyttningen var en följd av flera samverkande faktorer. En omfattande spelaromsättning under flera år försvagade lagets kontinuitet, samtidigt som de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna var begränsade. Relationen till kommunen var ansträngd, och ishockeyverksamheten prioriterades lågt i förhållande till andra evenemang i Stångebrohallen. För att få tillgång till is redan i augusti krävdes en avgift på 50 000 kronor, en summa klubben saknade. Situationen förvärrades ytterligare av ett inbrott där drygt 20 000 kronor stals. Klubbens ekonomiska läge stabiliserades tillfälligt genom externa initiativ. Fackklubbsordföranden Lennart Johansson organiserade insamlingar på sin arbetsplats, och i samband med säsongens sista match bidrog även publiken ekonomiskt. Därtill erhöll klubben stöd från lokala byggföretag. Spelarna accepterade att spela utan ersättning och tilldelades i stället individuella materialkonton. Trots detta kvarstod de ekonomiska problemen, inte minst sedan kommunen krävt återbetalning av ett tidigare lån på 100 000 kronor. Sportsligt förblev laget i Division II under början av 1980-talet, trots kvalspel 1983. Under säsongen 1982/83 utmärkte sig en anfallskedja bestående av Håkan Carlsson, Mats Andersson och Peter Lindgren, som tillsammans svarade för över 120 poäng på 22 matcher. Säsongen därpå, 1983/84, präglades av interna motsättningar mellan spelare, tränaren Göran Lindqvist och styrelsen, vilket kulminerade i att flera spelare lämnade klubben efter konflikter med ledningen.Hagesund, sid. 35-38 & 42-44
Under mitten av 1980-talet förbättrade Linköping HC sin ekonomi genom minskade skulder och ökade sponsorintäkter, men de sportsliga resultaten förblev begränsade. År 1985 nådde laget kvalserien till division I, där man slutade sist, och under de följande två säsongerna misslyckades klubben med att ens kvalificera sig för kvalspel.Hagesund, sid. 44-46 Säsongen 1987/88, med Owe Holmberg som tränare, återvände laget dock till Division I. Efter säsongen inträffade en tragisk händelse då forwarden Mats Andersson avled under en studieresa i Turkiet. Som en hyllning till hans insatser i klubben pensionerades senare hans tröjnummer 10, som därefter inte längre används i A-laget.
Ett återkommande problem under denna period var klubbens ekonomi. Trots vissa förbättringar fortsatte skulderna att växa, och i slutet av 1980-talet uppgick de till omkring 1,5 miljoner kronor. Verksamheten gick med återkommande underskott, samtidigt som spelarbudgeten inför säsongen 1990/91 ökade med cirka 400 000 kronor. Försök att förbättra situationen genom att omförhandla hyran för Stångebrohallen misslyckades. Klubben planerade även att arrangera en större mässa i syfte att generera intäkter, men oenighet med kommunen om arrangemangets utformning resulterade i en mindre satsning som gav ett överskott på cirka 100 000 kronor. miniatyr|Magnus Johansson debuterade för Linköping HC under säsongen 1990/91. Våren 1991 hade skulderna vuxit till omkring 2,4 miljoner kronor, och klubben stod inför ett akut konkurshot. För att undvika konkurs genomfördes ett så kallat underhandsackord, där en oberoende part förhandlar med fordringsägare om att acceptera en reducerad återbetalning. Advokaten Lars Fock anlitades i denna roll och lyckades få fordringsägarna att acceptera en uppgörelse motsvarande 25 procent av de ursprungliga fordringarna. För fordringsägarna bedömdes detta vara ett bättre alternativ än en konkurs, där återbetalningen sannolikt hade blivit lägre. Kort därefter beslutade dock Svenska Ishockeyförbundet att tvångsdegradera klubben till division II. Förbundet ansåg att ackordsuppgörelsen innebar en otillbörlig konkurrensfördel. Beslutet väckte starka reaktioner inom klubben, som hänvisade till att andra föreningar, däribland Djurgårdens IF och Västerås IK, tidigare genomfört liknande uppgörelser utan motsvarande påföljder. Ärendet överklagades till Riksidrottsnämnden, som dock fastställde beslutet, och Linköping HC degraderades.Hagesund, sid. 67-74
Nedflyttningen till division II kom att få betydande ekonomiska konsekvenser för Linköping HC, men bidrog samtidigt till att stabilisera verksamheten. Kostnaderna reducerades genom sänkta spelarlöner och minskade resekostnader, då avstånden i serien var kortare. Ytterligare besparingar gjordes genom att maten tillagades internt i stället för att beställas, och vid vissa bortamatcher använde spelarna egna bilar i stället för buss. Säsongen 1991/92 redovisade klubben ett överskott på över 400 000 kronor.Torell, sid. 133 Samma säsong tog Jim Brithén över som tränare, och laget vann Division 2 Södra A. I kvalserien till division I slutade dock Linköping sist, bakom bland andra IK Pantern, Borås HC och Västerviks IK, och missade därmed uppflyttning.Fahlman, Jonas, Alla tiders elitserie, Idrottsförlaget 2008, sidan 202