Första Petrusbrevet (grekiska: Πέτρου επιστολή α’ eller bara Πέτρου α’) är en skrift som ingår i Nya testamentets brevlitteratur. Brevet tillhör, tillsammans med Jakobsbrevet, Andra Petrusbrevet, de tre Johannesbreven och Judasbrevet, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling. Brevet är skrivet i Jesu lärjunge Petrus namn till ”de utvalda som lever skingrade, som främlingar, i” ett antal regioner i Mindre Asien (1 Pet 1:1), från ”Babylon” – ett troligt kodord för Rom.
Författaren av Första Petrusbrevet vittnar om den kristna identiteten och betydelsen, påtalar hur man som kristen bör uppträda såväl mot andra kristna som mot icke-kristna för att verka som ett föredömligt vittne och hur man i en värld bestående mestadels av icke-kristna bör bemöta omgivningens fientlighet. Det är ett brev som uppmanar kristna att hålla fast vid hoppet om pånyttfödelse. Dopet sägs vara ett avgörande steg i de kristnas förvandling och befrielse från lidande, och genom att leva ett rättskaffens och fördragsamt liv under den återstående knappa tiden ska även andra inspireras till att omfamna den kristna förkunnelsen. Första Petrusbrevet är ett brev om frälsning och omvändelse och vilka följder det kan ha för kristna. Det är ett brev som anses skänka tröst i en värld av lidande och förföljelser, men som även uppmanar till ståndaktighet. Det kom därför också att bli en text som kristna har tytt sig till i tider av förföljelser.
Forskarna är delade i frågan om huruvida brevet är skrivet av Petrus eller inte. Med ledning av främst den kristna traditionen och att brevet inte ifrågasattes av den tidiga kyrkan, försvaras ofta brevets traditionella koppling till Petrus och att han ska ha skrivit brevet under tidigt 60-tal. Det är dock en utbredd uppfattning bland dagens forskare att det inte har skrivits av Simon Petrus och, borträknat de grupper som rent generellt menar att det inte förekommer förfalskningar i Nya testamentet, är den allmänna uppfattningen bland kritiska forskare att det är en pseudepigrafi. De främsta anledningarna till att man anser detta är att det är besvärligt att få teologin, språket och det allmänna historiska sammanhanget att passa in i den tid när Petrus ska ha verkat (före cirka år 65), däremot förhållandevis enkelt att få dem att passa i den senare kristna historien. Det anses osannolikt att den olärde arameisktalande Petrus skulle ha kunnat producera brevets sofistikerade grekiska. Det faktum att författaren brukar Septuaginta, likheten med Paulus teologi och att författaren inte ger sken av att ha känt Jesus personligen, talar emot att Petrus är författaren. Följaktligen menar många historiker att brevet inte är skrivet av Petrus utan av någon annan efter hans tid, någon gång under senare delen av nollhundratalet, ungefär 70–100.
Innehåll och budskap miniatyr|Petrus predikar evangeliet i katakomberna. Målning av Jan Styka (1858–1925). Uppbyggnad och ämnen Första Petrusbrevet är skrivet i en spontan stil och är inte speciellt systematiskt organiserat. Av denna anledning tenderar beskrivningarna av brevets struktur att skilja sig åt mellan moderna uttolkare. Men även om tankar och idéer har en benägenhet att återkomma här och där, kan tre huvudmotiv i tre avdelningar skönjas.
(1 Pet 1:1–2:10) Allmänna uppmaningar i form av det kristna kallets beskaffenhet och kristnas förmåner. Brevet inleds med att författaren säger sig vara Petrus och han använder samma sorts judiska brevhälsning som den Paulus använde i sina brev. Läsarna uppmanas att hålla fast vid det levande hoppet i form av pånyttfödelse. De sägs ha friköpts med Jesu Kristi blod för att bli som ett heligt prästerskap. Profeternas förutsägelser har blivit verklighet och läsarna manas att leva sina liv i hörsam helighet, ömsesidig kärlek och andlig tillväxt. Som Guds utvalda släkte kan de nu bli levande stenar i ett andligt husbygge, ett tempel bebott av Gud. (1 Pet 2:11–4:6) Mer specifika uppmaningar i form av undervisning i de principer och skyldigheter som följer av det kristna livet. Detta handlar om att vara lojal mot överheten, att slavar ska underordna sig sina herrar och att kvinnor ska underordna sig sina män. Läsarna manas att förbereda sig inför lidanden men ändå inte vara rädda eftersom lidande för rättfärdighetens skull leder till salighet och liv. Genom dopet och till följd av att Kristus dog för deras synder och nedsteg i dödsriket för att nu ha uppstått, ska de räddas. De anmodas att ta avstånd från hedniska utsvävningar och avgudadyrkan. (1 Pet 4:7–5:14) Speciella uppmaningar inför lidandet och slutet och tröstande ord inför de faror och svårigheter som följer av den rådande situationen. Läsarna uppmanas att älska, tjäna och vara gästfria mot varandra, att sträva efter att leva ett föredömligt liv som förvaltare av Guds nåd och gåvor, och vara beredda att göra upp räkenskapen i den slutliga domen, som är nära förestående. Församlingarnas äldste manas att agera som herdar och leda Guds hjord, de yngre att lyda de äldre, och alla att vara vaksamma, motstå djävulen och vara uthålliga. De ska förtrösta på Gud och vara ståndaktiga. Brevet avslutas med en hälsning och en välsignelse.
Budskap och tolkning miniatyr|Papyrus125 (125), POxy LXXIII 4934, från cirka år 300, innehållande delar av Första Petrusbrevet 1:23–2:5, 7–12. Första Petrusbrevet framstår som ett instruktionstal hållet av en kristen lärare verksam inom den Romerska kyrkan. Det är ett brev som behandlar situationen för kristna i Mindre Asien, vilka får utstå lidanden. Som framgår av Första Klemensbrevet, sannolikt skrivet i mitten av 90-talet, åtog sig den Romerska kyrkan ansvaret för själavården av dem, som i Första Petrusbrevet sägs leva ”skingrade som främlingar” (1 Pet 1:1), de plågade kristna församlingar som fanns utspridda i ett antal romerska provinser. Om brevet – som många forskare antar – är pseudopetrinskt och tillkommet under senare delen av nollhundratalet, kan det betraktas i ljuset av att den Romerska kyrkan en generation efter Paulus och Petrus tid utsåg sig till förvaltare av deras arv och sökte harmoniera de ofta stora teologiska meningsskiljaktigheter som de enligt Paulus hade under sin livstid.Paulus, Galaterbrevet 2:11–21. I Första Petrusbrevet används den paulinska brevstrukturen till att återge Petrus budskap.
Första Petrusbrevet är ett brev som erbjuder tröst och förmaning i en värld av förföljelser, hat och lidande. Författaren vänder sig till kristna som hånas och trakasseras och betraktas som främlingar av den omgivning de tidigare har varit del av (1 Pet 4:1–5). I brevet beskrivs deras nya situation ändå som något positivt och författaren förklarar upprepade gånger att deras nya identitet med trakasserier och lidanden i själva verket är en Guds gåva av nåd (grekiska: χάρις, charis). Författaren vill klargöra att denna värld inte är de kristnas värld, eftersom de aldrig kommer att finna trygghet i den. Kristna har fötts ”på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda” (1 Pet 1:3), och Jesu uppståndelse förlöste de troende från den mänskliga tillvaron bestämd av världens intighet; en värld som håller på att gå under. Författaren erinrar dem om att Kristus oförskylda lidande för andra, kan ses som den högsta manifestationen av Guds nåd, och han uppmanar läsarna att följa i Kristi fotspår (1 Pet 2:21–25). Jesus friköpte dem genom sitt lidande (1 Pet 1:18–19), helade dem genom sina sår (1 Pet 2:24) och räddade dem (1 Pet 4:18). De har försatts i en ny livssituation, vilket medfört att deras liv nu bestäms av glädjen och hoppet i väntan på Jesu ankomst (grekiska: παρουσία, parousia).
Den avgörande vändpunkten i kristnas liv är dopet (1 Pet 1:3, 18, 23: 3:21), och detta ger dem ett nytt liv med en ny identitet. Det kristna livet är det som sker efter dopet. Dopet befriar inte kristna från världens lidande, men förbereder dem för att övervinna lidandet. Genom att uppträda hederligt och vara lojal och tålmodig, ska man omvända den misstänksamma omgivningen under den korta tid som återstår före den yttersta domen (1 Pet 3:20; 4:5–6).
I sig utgör brevet en övertygande påminnelse om att både Petrus och Paulus hade tjänat Gud genom att utan egen förskyllan få lida. Författaren gör flitigt bruk av de omfattande bibliska metaforerna om främlingar, i Gamla testamentet använt om patriarkerna och Guds utvalda folk Israel. Tilliten till Gud betyder inte att man drar sig undan världen. Liksom patriarkerna och Israel, ska också Guds folk fortsätta att företräda Guds nåd i denna värld och anpassa sig till dess ordning utan att kompromissa med sin tro. Första Petrusbrevet har sålunda ofta ägnats speciell uppmärksamhet av kristna som förföljts och avfärdats av de styrande och samhället.
Mottagande och påverkan Klemens av Alexandria var den förste att omkring år 200 i Utkast skriva en kort kommentar till Första Petrusbrevet. Den förste att skriva en uttömmande kommentar till brevet var den alexandrinske teologen Didymos den blinde i slutet av 300-talet. Det betraktades dock uppenbarligen inte som en speciellt intressant text att göra bibeltolkningar på, eftersom sådana sällan gjordes av Första Petrusbrevet. Med sina förmaningar och sin uppmuntran lämpade sig brevet emellertid för prästerliga ändamål, som i predikningar och brev. I liturgierna lästes brevet mestadels i samband med påskhögtiden och vid undervisning av katekumenerna (de som genom undervisning förbereder sig för dopet) och neofyterna (de till kristendomen genom dopet nyomvända). Det kom att betraktas som ett brev om frälsning och omvändelse och omvändelsens följder för kristna.
Kristus sägs efter sin död ha nedstigit och predikat ”för andarna i deras fängelse” (1 Pet 3:19). Denna vers kopplades tidigt samman med föreställningen om Kristi nedstigande till de dödas rike i underjorden. Den förste som anförde versen som bevis på detta var Klemens av Alexandria cirka år 200,Klemens, Stromata 6:6. och han följdes av många andra i den östliga kyrkan, däribland Origenes, Athanasios, och Kyrillos. Med början hos Klemens kom många att tolka detta som att Jesus nedstigit till Hades och där befriat de avlidna rättfärdiga själarna från Gamla testamentet och kanske också de rättfärdiga bland hedningarna. Medan de flesta menade att man måste ha varit rättfärdig i sitt jordeliv, drog Origenes slutsatsen att det gick att konvertera till den kristna läran också i dödsriket, och kopplade samman denna tanke med sin lära om apokatastasis, alltings återställelse. Nedstigandetolkningen av 1 Pet 3:19 lever kvar inom östkyrkan än i dag, medan den redan mot slutet av 300-talet fördömdes som kättersk inom den västliga kyrkan. Kyrkofader Augustinus var övertygad om att Jesus nedstigit till helvetet men menade att detta inte gick att uttyda ur 1 Pet 3:19. I stället drog han slutsatsen av de efterföljande verserna och även annat att dopet utgör en nödvändig förutsättning för frälsningen och att den som dör utan att ha döpts eller anslutit sig till kyrkan inte har någon möjlighet att komma till himmelriket. Denna vittgående slutsats skulle komma att utöva en enorm inverkan på den västliga kristendomens historia.
Allmänna iakttagelser miniatyr|stående|Vaxmålning från femhundratalet föreställande Petrus i Sankta Katarinaklostret vid Sinaiberget. Mottagare