Funktionsanalys är i harmoniläran en typ av harmonisk analys. Analysen bygger på funktionsläran, där harmoniken beskrivs som funktioner i en tonart, och kan därmed analyseras oberoende av specifika tonarter. Detta innebär att varje ackord i sitt musikaliska sammanhang anses ha en av tre roller (eller funktioner) i det harmoniska förloppet, dessa tre funktioner kallas tonika, subdominant och dominant.Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära. Tonikan är den treklang som kan staplas från tonartens grundton (till exempel ackordet C i tonarten C-dur), den är det ackord som bär på minst spänning och som ackordprogressionerna i ett musikstycke tenderar att röra sig mot. Subdominanten och dominanten (treklangerna på skalans fjärde respektive femte ton, ackorden F och G i tonarten C-dur) förhåller sig till tonikan på olika vis, där den främsta skillnaden är att dominanten anses ha en starkare tendens att leda till tonikan.Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Tonika, Subdominant och Dominant. Andra tonartsegna ackord än de på skalans första, fjärde och femte steg ses som ställföreträdare för någon av de tre huvudtreklangerna tonika, subdominant och dominant, då de anses ha samma harmoniska funktion.Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära. Funktionsanalysen är utvecklad för musik i dur/moll-tonalitet, det vill säga västerländsk konstmusik mellan ca 1700 och 1900 samt visharmonik, och beskriver de harmoniska relationerna i sådan musik.Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Harmonilära. Om funktionsanalysens tillämplighet. Den används mestadels i europeisk musikteori, i övriga världen och inom jazzmusik används ofta den snarlika steganalysen. Funktionsanalysen betecknas med så kallade funktionsbokstäver, symboler och siffror enligt en viss syntax.
Historik Funktionsläran eller funktionsteorin och därmed även funktionsanalysen som system, utvecklades av den tyske musikteoretikern Hugo Riemann under 1870- och 80-talen. Riemann publicerade sina teorier i någorlunda slutgiltig form i Vereinfachte Harmonielehre 1893.Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära; Riemann, Hugo. Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära. Riemann byggde mycket av sina teorier på den franske musikteoretikern Jean-Philippe Rameaus verk.Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära; Harmonilära; Rameau. Rameau visade i sina skrifter på skillnaden mellan ett ackords baston och dess grundton ("basse fondamentale"), en skillnad som inte framgår i exempelvis generalbasen, och lade på så sätt grunden för mycket av den senare harmoniläran. Han var också den förste som beskrev det dur/moll-tonala systemet som kretsande kring ett harmoniskt centrum – tonikan – som tillsammans med subdominant och dominant utgör tonartens huvudtreklanger.Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Rameau. En annan viktig grund för Riemanns teorier var steganalysen som utvecklades tidigare under 1800-talet av framför allt Gottfried Weber.Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Steglära; Weber, Gottfried.
Riemanns teorier vann mark under 1800-talets slut och 1900-talets början, framför allt i Tyskland men även i Sverige och andra länder som stod under tyskt kulturellt inflytande. Flera musikteoretiker har vidareutvecklat Riemanns ursprungliga system, däribland Sigfrid Karg-Elert, Hermann Erpf, Hermann Grabner, Willhelm Maler och Dieter de la Motte. I Sverige har Valdemar Söderholm haft stort inflytande på hur funktionsanalys lärs ut. Vissa delar av Riemanns teorier har varit mer omstridda än andra. Riemann ville exempelvis härleda molltreklangen från dess kvint via en nedåtgående deltonserie vilket har kritiserats på bland annat fysikaliska grunder (se underton).Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära; Karg-Elert, Sigfried; Erpf, Hermann; Grabner, Hermann; Maler, Willhelm; Motte, Dieter de la; Söderhölm, Valdemar.La Motte (1981)Söderholm (1959)
Form Funktionsanalys skrivs oftast under notraden. Längst till vänster, under tonartssignaturen, skrivs själva tonarten ut med vanliga bokstäver (till exempel "ess-moll", "C-dur"), följt av ett kolon och funktionsbeteckningarna för varje ackord. Molltonarter skrivs i de flesta fall med gemener och durtonarter med versaler. Tonarten och dur- eller mollbeteckningen förenas med ett bindestreck.
I analysen betraktas ackord som funktioner av den givna tonarten. För varje nytt ackord kan en funktionsbeteckning skrivas ut under ackordet. Beroende på sammanhang utesluts dock ofta exempelvis rytmiskt obetonade ackord ur analysen. I rytmiskt komplexa satser tolkas harmoniken utifrån ackordrytmen.
För att beskriva funktioner används staplingar av intervall utifrån en grundton. I grundform form består alla funktioner av treklanger, som utgörs av grundtonen samt dess ters och kvint. Kvinten kan omvändas till en kvart och tersen till en sext, vilket ger namnet till funktionens omvändningar: sext- och kvartsextackord.
Funktioner Grundfunktionerna De grundläggande funktionerna kallas tonika, dominant och subdominant.
Tonikan är en treklang staplad från det första skalsteget (tonarten), det vill säga en tonika i tonarten gess-dur kommer att vara ett gess-dur ackord. Dominanten ligger en kvint ovanför tonikan, och kan därför upplösas genom att bastonen faller en kvint till tonikans grundton. Detta kallas för dominantisk riktning. Motsatsen till dominanten är subdominanten, som ligger en kvint under tonikan (jfr. sub, "undre dominanten"). Upplösning där basen stiger en kvint kallas för subdominantisk riktning. Subdominantisk riktning anses svagare än dominantisk riktning. (Se även kvintcirkeln.) FunktionBeteckningex. C-durtonikaTC-durdominantDG-dursubdominantSF-dur Förflyttningar mellan dessa ackord utgör i funktionsläran grunden för all tonal musik. I regel kan en ackordföljd indelas i ett antal upplösningar i dominantisk eller subdominantisk riktning. Ett slutfall med upplösning D-T kallas för helkadens, och omvända upplösningen T-D halvkadens. Slutfallet S-T utgör en plagal kadens, och slutfallet som inkluderar alla funktionerna, S-D-T för fullständig helkadens.
Grundfunktionerna i moll I molltonarter gäller samma förhållande mellan grundfunktionerna. Mollfunktioner skrivs med gemener. Ett undantag är dock dominanten, som vanligen är i dur även i en molltonart. Den skrivs i dessa fall med stor bokstav.
Ofta ersätts ett ackord i en durtonart med ett motsvarande i moll eller vice versa. Dessa ackord kallas för variantackord. Variantackord har samma grundton och kvint men olika ters (ex. C-dur, c-moll).
Den så kallade Söderholms-skolan använder inte gemener, utan betecknar mollfunktioner med cirkel (D°) och durfunktioner med plustecken (D+). Dessa beteckningar används i regel bara på variantackord (se nedan) och på durdominanten i moll.
FunktionBeteckningex. a-molltonikata-molldominantde-moll(dur)dominantDE-dursubdominantsd-moll
Parallellackord
Förhållandet mellan dur- och mollskalorna gör att varje durtonart motsvaras av en molltonart med exakt samma toner i skalan (och följaktligen samma tonartssignatur), så kallade parallelltonarter. Om samma förhållande tillämpas på de tre grundfunktionerna, skapas ackord som ligger en liten ters under tonikan, dominanten och subdominanten i dur. Dessa kallas för tonikaparallell, dominantparallell osv. Parallellackordet till en durfunktion är alltid ett mollackord och vice versa.
Som innan skrivs durackordet (grundfunktionen) med versal och mollackordet (p) med gemen.
+Parallellackord till grundfunktionerna i durFunktionParallellNamnTTptonikaparallellDDpdominantparallellSSpsubdominantparallell
I moll blir parallellfunktionerna omvända, och hittas en liten ters över grundfunktionen. Det parallella durackordet skrivs med stort P.
+Parallellackord till grundfunktionerna i mollFunktionParallellEx. a-mollttPC-durddPG-durssPF-dur
I både dur och moll delar parallellackorden två gemensamma toner: i dur grundtonen och tersen och i moll tersen och kvinten.Jansson & Åkerberg (1995) s. 34: Beskriver parallelltreklangernas relation till huvudtreklangerna och hur dessa noteras. Observera skillnaden på ett parallellackord och ett variantackord.
Kontraparalleller
Kontraparalleller (i engelskspråkigt vokabulär medianter) delar liksom parallellackorden två toner med varandra, men i motsatt riktning. Ett durackords parallellackord ligger en liten ters ner och dess kontraparallell en stor ters upp. För mollackord råder det omvända förhållandet. Det är därför viktigt att skilja på dur- och mollfunktioner när man talar om paralleller och kontraparalleller.
+Paralleller och kontraparallellerDurMollTpL3 nertPL3 uppTkS3 upptKS3 ner I molltonarter används tonikans kontraparallell (tK) framför allt som ersättning för tonikan i så kallade bedrägliga kadenser på samma vis som tonikans mollparallell (Tp) ersätter tonikan i en durtonart. Ett exempel: Ackordföljden am – dm – E7 –F kan analyseras som en bedräglig kadens i tonarten a-moll. Kadensen är bedräglig på så vis att där lyssnaren förväntar sig ett am-ackord efter E7 kommer i stället ett F. Med funktionsanalys kan harmoniken analyseras som: + Ackordanalys am dm E7 F Funktionsanalys t s D7 tK
Ackordet F hade också kunnat analyseras som subdominantens durparallell (sP) men genom att kalla ackordet för (moll-)tonikans kontraparallell (tK) antyder analysen att ackordet F har ersatt tonikan am i kadensen. I durtonarter är det inte ovanligt att tonikans kontraparallell (Tk) leder till tonikans mollparallell (Tp), ofta som en del av en kvintgång. Jansson & Åkerberg (1995) s. 75: Tar upp kontraparallellers relationer, användning i bedr. kadens i molltonart, kvintgång i durtonart, notation.
I Riemanns funktionslära kallas kontraparalleller för ledtonsväxlingsklang, detta begrepp bär inte på någon större skillnad i innebörd och förekommer fortfarande i vissa funktionsanalytiska system. Ledtonsväxlingsklang noteras som funktionen (till exempel T) överstruken av en vinkelparentes (< eller >). Den första vinkelparentesen (<) visar förändring från ett durackord till ett mollackord, så att T överstruken med < betecknar samma ackord som Tk (tonikans kontraparallell). Omvänt betecknar den andra vinkelparentesen (>) förändring från ett mollackord till ett durackord, så att t (tonika i molltonart) överstruken med > betecknar samma ackord som tK.Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära I andra varianter av funktionsanalys händer det att kontraparallellen endast kallas växelklang, och att exempelvis tonikans växelklang skrivs Tv, vilket inte bör förväxlas med variantackord för vilka samma notation (v) ibland används.Fernström (1951) s. 3
Dominantens dominant Från det andra steget i en durskala kan det staplas ett durackord som är dominantiskt till dominanten. Det kan sägas att det skapar en dubbel dominantverkan till tonikan. Detta ackord betecknas med DD för dominantens dominant men kallas även växeldominant. Detta ackord är vanligt i längre kadenser eller progressioner till dominantens tonart. Dominantens dominant är ett specialfall av en mellandominant (se nedan).Jansson & Åkerberg (1995) s. 43: Beskriver DD:s funktion i kadenser, att ackordet kan kallas växeldominant samt kopplingen till mellandominanter. Funktionex. C-durDDD-dur
Färgningar Toner som inte ingår i grundfunktionernas treklanger kallas för färgningar. Dessa skrivs med en siffra precis till höger om funktionsbokstaven, vilken anger intervallet från funktionens grundton. De vanligaste färgningarna är 7, 9, 6 och 4; vilket fyller ut de återstående tonerna i den diatoniska skalan. Förekommer flera färgningar samtidigt skrivs de under varandra i fallande ordning. Melodiska rörelser mellan olika ackordtoner skrivs ofta med bindestreck efter varandra. Många etablerade upplösningar innefattar linjär rörelse, till exempel 4-3, 6>-5 och 8-7. Alterering