Karoliner (av Carolus, den latiniserade formen av namnet Karl) var soldaterna inom den svenska armén som tjänade under kungarna Karl XI och Karl XII, under Sveriges tid som stormakt.
I regel var de klädda i blå rockar med gult foder, uppvikta nedtill.
Den karolinska krigsmakten skapades efter Karl XI:s beslut om att reformera den svenska armén och flottan genom införandet av det yngre indelningsverket under 1682. Vid slutet av 1690-talet kunde det svenska riket mönstra en slagkraftig armé vars storlek (drygt 76 000 man) var dubbelt så stor i förhållande till folkmängden som något annat europeiskt land.
Karolinernas stridstaktik stod i skarp kontrast mot det kontinentala Europas mönster, eftersom den var mycket offensiv och som oftast ledde till hårda närstrider med blankvapen såsom pikar, värjor och bajonetter. Genom denna taktik, i kombination med sträng disciplin och hög moral, kunde Karl XII leda den karolinska armén till flera segrar under stora nordiska krigets inledande skede. Dessa framgångar bidrog till att armén under sin tid betraktades som en av Europas bästa.
Till följd av stora militära nederlag under den senare delen av kriget, kunde Sverige inte behålla sin stormaktställning i norra Europa. Efter Karl XII:s död år 1718 och freden i Nystad år 1721, då blev armén reduceraded till en fredsstyrka på 45 000 man och blev därmed betydligt mindre än grannstaternas.
Organisation Indelningsverket och karolinernas ursprung
Den 26 september 1679 avslutades Skånska kriget mellan Sverige och Danmark genom freden i Lund. För Sveriges del var kriget mycket kostsam både i mänsklig faktor och för rikets finanser. Kung Karl XI och hans rådgivare insåg efter kriget att de dåvarande sätten att få fram nya rekryter var bristfälliga och värvning av professionella soldater var mycket dyrt. För att det svenska riket skulle kunna behålla sin stormaktställning i norra Europa kunde inte riket längre vara beroende av de dåvarande sätten att bedriva krig på, och att det var nödvändigt att leta efter andra metoder. Karl XI ägnade därför resten av sitt liv åt att förhindra ett nytt krig genom att agera mer självständigt i utrikesfrågor, medan han också förespråkade ekonomisk stabilitet och en omorganisation av militären.På 1680-talet startade det yngre indelningsverket, vilket ledde till att den svenska armén sedermera till stora delar bestod av indelta soldater. I 1687 års reglemente kom den blå enhetsuniformen och karolinerna fick därmed det utseende de senare bar under hela stora nordiska kriget. Under den senare delen av Karl XI:s tid som enväldig kung red han ofta på mönstringar och deltog personligen i träningen av soldaterna. Han införde många ändringar och var mycket upptagen med att förbättra Sveriges armé och flotta, dess utbildning och välstånd.
Mobilisering I slutet av 1690-talet var indelningsverket infört i nästan alla de landskap i det svenska riket i vilket det skulle vara bas för rekryteringen. Karl XI kunde mönstra en vältränad armé bestående av 25 000 indelta fotsoldater och 11 000 ryttare uppsatta av rusthållare. 18 000 fotsoldater och 8 000 ryttare kom från egentliga Sverige, medan i Finland mönstrades 7 000 fotsoldater och 3 000 ryttare. Indelningsverket förstärkte även den svenska flottan med 6 600 matroser från Sverige och 600 från Finland.miniatyr|Värvare (1879) av Gustaf Cederström.Väsentliga delar av armén var värvade. Fotsoldaterna i Livgardet, ryttare i den av adeln uppsatta Adelsfanan och flera andra kavalleriförband samt artillerister i landets flera fästningar var svenska och finska soldater som fick sin lön betald i kontanter eller delvis in natura. Dessutom ingick ett antal värvade regementen med utländska, oftast tyska, soldater. I Sverige fanns Tyska livregementet till fot bestående av 1 000 tyska soldater. Ungefär 10 000 tyska soldater, fördelade på två kavalleri och sju infanteriregementen, var förlagda främst i de svenska provinserna i Tyskland: Pommern och Bremen-Verden. I Östersjöprovinserna fanns 6 500 svenska soldater, fördelade på ett kavalleri- och fyra infanteriregementen som var förlagda i Riga, Dorpat och Narva. Vid stora nordiska krigets utbrott år 1700 kunde den svenska krigsmakten mobilisera 76 000 man, varav 14 000 man i Finland. Denna siffra var dubbelt så många i förhållande till folkmängden som något annat europeiskt land.
Under krigets gång tillkom en rad nya förband. Åren 1700 och 1707 sattes 14 700 nya soldater upp i tre, fyr- och femmänningsregementen och ytterligare 6 400 man i fördubblingsförband. Den indelta armén med sina 36 000 soldater förstärktes därför med drygt 23 000 soldater. Till detta kom 10 000 soldater i ståndsdragoner, bergsbataljoner och milisbataljoner, samtidigt som ytterligare 23 000 man värvades för kontanta medel. Till dessa 54 700 nya soldater kom några tusen krigsfångar från Sachsen, Bayern, Frankrike och Schweiz. Genom dessa förstärkningar, liksom avdrag för en del förluster, uppgick den karolinska arméns styrka år 1707 till omkring 115 000 man.
Infanteriet
Uniformen Det karolinska infanteriet var främst klädda i blå rockar och gula uppslag. Infanteristerna kunde emellertid bära andra färger både på rock och uppslag. Grå, gula och röda rockar förekom och vanliga färgkombinationer på uppslagen var vit, röd och ljusblå.
I 1687 års reglemente fastslogs att hela infanteriet skulle bära den blå enhetsuniformen. Flera förband skulle dock bära grå vadmalsrockar och sachsiska röda rockar som erövrades vid en drabbning med dessa. Som huvudbonad bars en karpus, men under årens lopp byttes den ut mot den trekantiga karolinerhatten i filt.
I uniformen ingick även halsduk, väst och byxor av skinn eller kläde, linneskjorta och strumpor. För mindre saker hade soldaterna en ränsel. På fötterna hade karolinerna lågskor med spänne av mässing och sula av näver. Dessa skor var lika långa till vänster och höger och hade ett tvärt slut vid tårna, vilket gjorde att de kunde användas till båda fötterna.
Officerarna, som bekostade sin utrustning själva, köpte stövlar som såg ut som kavalleriets kragstövlar, men ändå var mer anpassade till infanteriets krav. Ullstrumporna räckte över knäet och var gula, röda, vita, grå eller blå. De hölls uppe av läderremmar med mässingsspännen. Det vanliga var att en soldat hade två par strumpor. Officerarnas egenhändigt införskaffade uniformer var ofta av bättre kläde än de meniga soldaternas.
Beväpningen
I infanteriet skulle, enligt Karl XI:s reglemente som gällde vid krigsutbrottet 1700, en tredjedel av bataljonen vara pikenerare, två tredjedelar musketerare och grenadjärer. Av dessa var grenadjärerna en tiondel så många som musketerarna.
Samtliga soldater inom den karolinska armén var beväpnade med en värja, ett blankvapen ämnat för stöt. Den vanligaste modellen för infanteriet var Kommissvärja m/1685. Fästet var av svärtat järn med en nästan cirkelrund parerplåt, fortsatt bakåt i en kort parerstång. Värjan var vidare försedd med handbygel med övre ändan instucken i ett hål i knappen, sidobygel och tumring. Den hade en styv och tvåkantig klinga med ett något hexagonalt snitt. Klingan var avrundad och med en blodränna på dess starka sida. Klingan var fastställd till en längd av 89,06 centimeter, men tillverkades vanligen till mellan 91 och 92 centimeter ifall att spetsen skadades i samband med de hållfasthetsprov som klingorna utsattes för. De flesta värjorna producerades i Vira bruk norr om Stockholm, som mellan 1701 och 1718 levererade 217 000 värjor och 15 000 lösa klingor till armén. Av ekonomiska skäl ersattes mässingstråden runt greppet i slutet av stora nordiska kriget med läder.
Musketerarna var utrustad med en värja och musköt utan bajonett. Vid krigsutbrottet år 1700 var en pikenerare utrustad med en värja och en 5,55 meter lång pik. Grenadjärerna hade handgranater, värja och musköt med bajonett. Från och med slutet av 1704 var alla musketerare utrustade med bajonett. Från och med år 1696 började den 20 mm flintlåsmusköten successivt ersätta luntlåsmusköten. Officerare och enstaka skickliga musketerare kunde medföra studsare för prickskytte. Under åren 1700–1709 stred karolinerna med både "wärjor, bajonetter och piquar", alltså hade inte vare sig piken eller värjan undanträngts av bajonetten. Efter 1709 började piken bli allt mindre vanlig, men användes inom svenska hären under Karl XII:s hela tid såväl till anfall som försvar.
Stridsformering Soldaterna var indelta i kompanier på 150 man. Ett kompani bestod av mannar från samma trakt, ibland samma by, för att kunna skapa en stark gemenskap soldaterna och officerarna emellan. Fyra kompanier bildade bataljon på 600 man, och två bataljoner bildade ett regemente på 1 200 man. Varje kompani hade en egen fana som bars av fänriken. I strid var det mycket viktigt att ha reda på var kompaniets fana var, då denna användes som riktmärke. Om fanan förlorades till fienden sänktes moralen betydligt och i värsta fall upplöstes kompaniet.
I strid stod infanteriet uppställt bataljonsvis. Bataljonen var 180 meter bred, alternativt 135 meter bred i täta formationer med andra enheter, och dess djup (rotar) var normalt fyra man. En stridsuppställd karolinsk bataljon på fyra mans djup hade en bredd på 150 man.
I fält Matransonen för en soldat i armén kunde vara 625 gram torrt bröd, 850 gram smör eller fläsk, en tredjedels liter ärter och 2,5 liter öl per dag. Man drack ogärna vatten i armén eftersom det ofta var förorenat.
I torpet
Torpet de meniga soldaterna fick var vanligtvis ett stort kök som också blev sov- och vardagsrum. Ju högre rang man hade, desto fler rum fick man – en löjtnant hade exempelvis 3 rum och kök. Torpet den menige fick skulle ligga bredvid en åker, och ett ängstycke skulle vara tillgängligt. En menig soldat skulle också få en ko, några får och en häst för att bruka jorden och dra hem ved från skogen till sitt torp. När Karl XI var i Närke 1695 på inspektion såg han en röd skylt på varje torp. På skylten stod det namn, kompani, regemente och så vidare. Karl XI tyckte det var en lysande idé och snart hade alla torpen i riket liknande skyltar som placerades på väggen mot vägen.
Dragonerna I enkla ordalag var dragonerna beridet infanteri som tog sig fram till krigsskådeplatsen till häst, satt av och stred till fots. Undantaget var Jämtlands dragonregemente som var oberidet sånär som på 2 av 8 kompanier som var beridna.Krigskollegii brevböcker 12 januari 1721 (6463).
Dragonernas beväpning var enligt 1696 års exercisreglemente utrustad med värja, två pistoler och en musköt som utrustades med bajonett samtidigt som infanteriet. Beväpningen var likadan under strid som exercis.
Kavalleriet Uniformen miniatyr|355x355px|Karolinsk ryttare vid Västgöta kavalleriregemente. Teckning av Einar von Strokirch. Ryttarnas uniformer såg ungefär ut som uniformerna för fotfolket, men i de flesta fall med blå uppslag och mässingsknappar. Under den blå klädesuniformen bar många ett kyller av älgskinn eller kamisol (skinnväst) av bock- eller renskinn som skulle "räcka till knäs", skinnbyxor av älg-, ren- eller bockskinn och vit skjorta av linne med snören i armar och hals. Ryttarna växlande mellan karpuser och "goda svarta hattar" som var uppvikta eller trekantiga. I ryttarmunderingen ingick dessutom en slängkappa med två mässingsspännen och en svart eller vit halsduk.
På fötterna bar ryttarna ryssläderstövlar eller kragstövlar av smorläder med sporrar. Innanför stövlarna bars ullstrumpor och utanpå dessa ytterligare en så kallad stövelstrumpa av lärft som skyddade strumpan av ull. Stövlarna kunde också innehålla vador. Handskarna hade kragar av fem millimeter tjockt sämskat älgskinn med bock- eller renskinnsgrepp. Utrustning som ryttarna själva fick anskaffa extra var: en skjorta, en halsduk, en bröstlapp, ett par strumpor, ett par skor med spännen, en nattmössa och en kam med foder. Som skydd kunde ryttarna bära ett harnesk utanpå kyllret.
Beväpning och utrustning