Ecuador, Republiken vid ekvatorn, var ett av tre länder som uppstod då Gran Colombia föll samman 1830. De andra var Colombia och Venezuela. Mellan 1904 och 1942 förlorade Ecuador områden i flera konflikter med grannländerna. Ett gränskrig mot Peru flammade upp 1995, men löstes 1999.
Under Ecuadors historia har en kontinuitet funnits inom traditionella kulturella och ekonomiska mönster liksom inom det sociala och politiska samarbetet mellan landets heterogena sociala grupperingar. Moderna inslag överlappar de traditionella vilket gör dagens Ecuador till ett levande museum över sitt varierande och rika kulturarv. Det förcolumbiska Ecuador visas i de bestående ursprungliga språken, sederna och ekonomiska aktiviteterna bland ett stort, om än avtagande, antal samhällen i Sierra (Andernas högland) och Oriente (den östra regionen). Även arvet efter tre århundraden av spanskt kolonialstyre är tydligt och innefattar sociala skillnader som till stor del beror på ras, jordägande och landets europeiskt dominerande kulturyttringar.Library of Congress - A country study: Ecuador, Historical setting
Analytiker av Ecuadors politiska historia efter oberoendet har angett flera bestående inslag. Regionalismen är särskilt framträdande, speciellt som uttryck i kampen mellan Sierra, där Quito ligger, och Costa, där Guayaquil ligger. Regionalismen har visas i partikampen mellan de Quitobaserade konservativa och de Guayaquilbaserade liberalerna. Personligheter, från politiskt framstående militära caudillos under republikens första år, till de civila diktatorerna och populisterna under senare tid, har varit ett annat bestående inslag sedan oberoendet.
Det kanske mest konsekventa inslaget i republikens historia är den politiska instabiliteten. Under ett och ett halvt sekel ägde 86 regeringsbyten rum, vilket gav en genomsnittlig regeringstid på 1,75 år. 1979 års konstitution var Ecuadors 17:e nationella stadgar. Ecuadors politiska instabilitet är ett resultat av den ovan nämnda kampen kombinerad med den viktiga politiska rollen hos landets beväpnade styrkor. De längsta perioderna av civilt konstitutionellt styre var mellan 1912 och 1925 samt mellan 1948 och 1961. Som ett resultat har regeringens inrättningar haft små möjligheter att utvecklas till ett etablerat civilt och demokratiskt styre.
Ecuadors ekonomiska historia har haft långa perioder av upp- och nedgångar baserade på vissa specifika exportprodukter. Den längsta högkonjunkturen sträckte sig från slutet av 1800-talet till början av 1920-talet och var ett resultat av landets monopolliknande ställning inom produktion av och export av kakao. Två tillfälliga högkonjunkturer inom bananproduktion avslutade 1950- och 1960-talen medan oljan, den mest utmärkande och kortaste av alla högkonjunkturer sträckte sig mellan 1972 och 1979. Det plötsliga slutet på oljekonjunkturen sammanföll med en kris i utlandsskulden orsakad av stora utlandslån tagna av två på varandra följande militärregeringar (1972-1979) samt av Jaime Roldós Aguileras regering (1979-1981).
Trots att petroleumvinsterna gav stora sociala förändringar genom att skapa en stor medelklass, var de förväntade politiska förändringarna små. Populisten Roldós och den konservative León Febres Cordero Ribadeneyra (1984-1988) representerade de traditionella inslagen, medan andra framstående personligheter, som Osvaldo Hurtado Larrea (1981-1984), anslöt sig till mer moderna mitten-vänsterideologier. Ändå stärktes landets traditionellt svaga finanser av medgången från oljan och förebådade en överföring av den regionala maktbalansen till landets huvudstad.
Intensiteten i den politiska kampen, som ofta utkämpades mellan presidenten och kongressen, såg inte ut att avta efter 1979. Den kanske mest centrala obesvarade frågan under 1980-talet var huruvida de beväpnade styrkorna skulle fortsätta sin historiskt aktiva politiska roll eller om de skulle arbeta utan direkt inblandning i den politiska processen.
Vänsterkandidaten Rafael Correa vann presidentvalet i Ecuador 2006. I maj 2021 blev högerpolitikern och affärsmannen Guillermo Lasso ny president i Ecuador.
Före den spanska erövringen Ecuador har få arkeologiska bevis från civilisationerna före den spanska erövringen, men de äldsta artefakterna - kvarlämningar från Valdiviakulturen som hittats längs kusten norr om dagens Santa Elena i provinsen Guayas - har daterats till 3500 f.Kr. Andra stora arkeologiska platser längs kusten finns i provinserna Manabí och Esmeraldas. Stora platser i Sierra finns i provinserna Carchi och Imbabura i norr, Tungurahua och Chimborazo i mitten av Andernas högland, samt Cañar, Azuay och Loja i söder. Nästan alla dessa platser dateras till de senaste 2 000 åren. Stora delar av Ecuador, bland annat nästan hela Oriente, är dock fortfarande okända områden för arkeologer.Library of Congress - A country study: Ecuador, Pre-Hispanic era
Kunskapen om Ecuador innan den spanska erövringen begränsas även av den bristande historiska dokumentationen inom inkan och kulturerna innan inkan liksom de spanska skildrarnas bristande intresse av Ecuador. Innan inkan erövrade området som idag utgör Ecuador, var regionen befolkad av flera fristående stammar som talade flera obegripliga språk och som ofta krigade mot varandra. Fyra kulturellt besläktade grupper vid namn Esmeralda, Manta, Huancavilca och Puná hade sina bosättningar i låglandet vid kusten i den ordningen från norr till söder. De var jägare, fiskare, bönder och handelsmän. Handel var särskilt viktig bland de olika grupperna vid kusten och det verkar som att de hade en utvecklad sjöfart, men låglandskulturerna handlade även med befolkningen i Sierra där de bytte fisk mot salt.
Sierra var befolkat av människor, från norr till söder, ur Pasto-, Cara-, Panzaleo-, Puruhá-, Cañari- och Paltakulturerna. Dessa levde till största delen på bergssidorna och i spridda byar i de bördiga dalarna mellan Cordillera Occidental (den västra bergskedjan) och Cordillera Oriental (den östra bergskedjan) i Anderna. Människorna i Sierra var ett bofast, jordbrukande folk som odlade majs, bönor och flera olika varianter på potatis och squash. Användning av konstbevattning var utbredd, framför allt bland Cañari. Flera olika sorters frukter, bland annat ananas och avokado, odlades i de lägre och varmare dalarna. Historiker tror att den politiska organisationen var koncentrerad omkring lokala hövdingar som samarbetade med varandra i förbund eller var underordnade till kungar. Sådana hövdingar hade stor makt. De kunde exempelvis bilda arméer och administrera kollektiv mark. thumb|Inkaruiner i provinsen Cañar Inkans expansion norrut från dagens Peru under den senare delen av 1400-talet mötte häftigt motstånd från flera ecuadorianska stammar, framför allt från Cañari i regionen omkring dagens Cuenca, Cara i Sierra norr om Quito samt från Quitu som bodde på den plats där dagens huvudstad ligger och som var det folk som staden namngavs efter. Erövringen av Ecuador började 1463 under ledning av den nionde inkan, den store krigaren Pachacuti Inca Yupanqui. Samma år tog hans son Topa över befälet över armén och påbörjade marschen norrut genom Sierra. Efter att ha besegrat Quito, förflyttade han sig söderut längs kusten och startade en omfattande havsresa som tog honom, beroende på skildring, antingen till Galapagosöarna eller till Marquesasöarna i Polynesien. Då han återvände gjorde han ett misslyckat försök att underkuva befolkningen omkring Guayaquilbukten och ön Puná. Omkring år 1500 besegrade Topas son, Huayna Capac, motståndet från dessa grupper samt från Cara och kunde på så sätt införliva dagens Ecuador i Tawantinsuyu, som inkariket kallades.
Inflytandet från dessa Cuzcobaserade erövrare pågick under ett halvt sekel, eller kortare tid på vissa platser i Ecuador. Under den perioden förblev en del livsvillkor oförändrade, som exempelvis traditionell religiös tro som var bestående under hela perioden av inkans styre. Inom andra områden som jordbruk, jordägande och samhällsorganisation fick dock inkan en genomgripande effekt trots den korta perioden. Jordbruket blev det huvudsakliga levebrödet, men inkan införde många olika grödor som palmliljor, sötpotatis, kokabuske och jordnötter. Användningen av lama och konstbevattning ökade kraftigt. Efter att tidigare till stor del varit i privat ägo blev marken, åtminstone i teorin, inkahärskarens egendom, men i praktiken var den största delen kollektivägd av ayllu, en samhällsgrupp av bönder som leddes av en kuraka. Inom ayllu var varje hushåll tilldelad en liten bit odlingsbar mark som de brukade för sin egen konsumtion. Även staten och prästerskapet ägde stora delar mark som genom härskarens försorg odlades som en samhällsservice.
Härskaren Huayana Capac blev mycket förtjust i Quito och gjorde staden till Tawantinsuyus andra huvudstad samt tillbringade sina sista år där innan han avled 1527. Han föredrog att styra genom lokala kurakas så länge de accepterade inkans gudomliga makt och var villiga att betala skatt. När han mötte opposition förflyttade han stora delar av den lokala befolkningen till andra områden i riket och ersatte dem med kolonister från så avlägsna platser som Chile. Detta byte av befolkning hjälpte till att sprida Cuzcos språk, quechua, till Ecuador. En permanent armé, en stor byråkrati och ett världsligt viktigt prästerskap stärkte ytterligare härskarens styre.
Huayna Capacs plötsliga död av en ovanlig sjukdom, beskriven av en spansk skildrare som "förmodligen smittkoppor eller mässlingen", satte igång en bitter strid mellan Huayna Capacs systerson Huascar och den legitime arvingen Atahualpa, som sades vara Huayna Capacs favoritson. Kampen rasade under fem år innan Francisco Pizarro anlände med sin erövringsexpedition 1532. Det viktigaste slaget i detta inbördeskrig utkämpades på ecuadoriansk mark, nära Riobamba, där Huscars nordliga trupper mötte och besegrades av Atahualpas sydliga trupper. Atahualpas slutliga seger över Huascar kom bara dagar innan de spanska erövrarna anlände. Segern är fortfarande en källa till nationell stolthet bland ecuadorianerna som en enastående händelse där Ecuador med kraft besegrade ett grannland.
Upptäckt och erövring Huvudartiklar: Atahualpa, Francisco Pizarro thumb|Francisco Pizarro De spanska styrkornas upptäckt och erövring av Ecuador i början av 1500-talet var kopplat till erövringen av Peru, den spanska kronans största erövring i den nya världen. Den centrala personen i händelserna var Pizarro, en äventyrare från Trujillo i den spanska regionen Extremadura, som 1513 hade deltagit i Vasco Núñez de Balboas resa genom Panamakanalen för att upptäcka Stilla havet. Elva år senare medgav Panamas guvernör Pedrarias Dávila finansiering åt Pizarro, i sällskap med Diego de Almagro och prästen Fernando de Luque, för att göra en expedition söderut längs Sydamerikas västkust. Deras första två resor, 1524 och 1526, slutade i misslyckanden och det dröjde till den tredje resan, som påbörjades 1531, innan Peru och inkan kunde erövras.Library of Congress - A country study: Ecuador, Discovery and conquest
Den första europé som landsteg i det område som idag utgör Ecuador var förmodligen Bartolomé Ruiz de Estrada, Pizarros lots under hans andra resa, som fortsatte söderut medan Pizarro utforskade den colombianska kusten och Almagro återvände till Panama för att fylla på förnödenheter. Pizarro själv landsteg på den ecuadorianska kusten senare under sin upptäcktsresa och reste så långt som till Tumbes i nordligaste Peru, trots officiella order om att återvända till Panama. left|thumb|Diego de Almagro