A Date with Elvis är ett samlingsalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans åttonde album och släpptes av RCA Victor i mono (LPM 2011) den 24 juli 1959.

När Elvis Presley inledde sin tvååriga värnplikt i mars 1958 fanns endast ett begränsat antal nya låtar att ge ut. För att hålla intresset för honom och hans musik vid liv beslutade hans manager, Tom Parker, och skivbolaget RCA Victor att samla äldre inspelningar som ännu inte hade inkluderats på något album. A Date with Elvis var det andra av tre sådana samlingsalbum som släpptes 1959, och bestod av tio låtar, varav fem tidigare hade släppts på singel och fem på EP.

Albumet var ett syskonalbum till det sex månader tidigare utkomna For LP Fans Only, då båda innehöll tio låtar och flera av dessa härrörde från samma inspelnings- och utgivningstillfällen. Av de tio låtar som Elvis Presley ursprungligen gav ut på Sun Records fanns fyra med på For LP Fans Only och fem på A Date with Elvis. Den enda låt som inte inkluderades på något av dessa album var "I Don't Care If the Sun Don't Shine", som utkom på album först 1975. Liksom For LP Fans Only innehöll A Date with Elvis en låt från filmen Love Me Tender, men även tre från Jailhouse Rock samt en studioinspelning som tidigare enbart förekommit på EP.

Elvis Presleys fyra första album nådde alla förstaplatsen på Billboards albumlista i USA och låg där sammanlagt 29 veckor. De två nästföljande albumen placerade sig som högst på tredje respektive andra plats. Därefter följde två samlingsalbum utan nytt material, vilka nådde mer blygsamma placeringar: For LP Fans Only hamnade som bäst på 19:e plats på Billboards albumlista medan A Date with Elvis nådde 32:a plats – men nådde 8:e plats på den konkurrerande Cashbox-listan. I Storbritannien nådde albumet 4:e plats på UK Albums Chart. Under dess första tid på topplistorna i USA såldes omkring 175 000 exemplar.

Bakgrund miniatyr|vänster|stående=0.8|Elvis Presley spelande gitarr under sin tid i det militära. Elvis Presley inledde sin militärtjänstgöring den 24 mars 1958 med grundutbildning vid Fort Hood i Texas. I augusti samma år avled hans mor Gladys och en månad senare avreste han till Tyskland för att fullgöra sin tjänstgöring, som skulle pågå till mars 1960. Under denna tvåårsperiod arbetade hans manager Tom Parker och skivbolaget RCA Victor med att hålla Elvis namn levande och upprätthålla hans närvaro på skivmarknaden. Parker förberedde också hans återkomst, där filmkarriären skulle få en central roll.

Parker och RCA:s ansvarige Steve Sholes hade länge varit oense om utgivningstakten. Parker ville undvika överexponering och att marknaden svämmades över av Elvis skivor, medan RCA ville maximera försäljningen medan rock'n'roll fortfarande var populärt. Trots att Elvis fortsatt var skivindustrins bäst säljande artist började försäljningssiffrorna mattas av något under hösten 1958. Framgångar med King Creole-utgåvorna och Elvis' Golden Records höll dock intresset vid liv.

miniatyr|stående=0.8|Elvis Presley i september 1958 Inför militärtjänstgöringen hade Steve Sholes kämpat för fler inspelningar att kunna ge ut under Elvis frånvaro. Parker gick till slut med på en extra inspelningsdag i juni 1958, vilket resulterade i fem inspelningar av hög kvalitet. Detta material räckte dock inte för att täcka behovet av nya utgåvor. RCA krävde att Elvis skulle fullgöra sitt kontrakt med minst fyra singlar och ett album per år, men Parker motsatte sig nya inspelningar, trots att Steve Sholes erbjöd sig att bekosta sådana i Tyskland.

För att fylla utgivningsschemat återutgavs därför äldre inspelningar i form av EP-serien A Touch of Gold och tre samlingsalbum. For LP Fans Only släpptes först, följt av A Date with Elvis och Elvis' Gold Records, Vol. 2. Dessa album samlade tidigare utgivna singlar och EP-låtar som ännu inte funnits på LP.

A Date with Elvis

I slutet av juli 1959, medan Elvis befann sig i Västtyskland, gav RCA ut samlingsalbumet A Date with Elvis. Det var ingen noga genomtänkt sammanställning, utan albumet bestod av låtar som inte hängde samman vare sig tidsmässigt eller tematiskt. Utöver att hålla Elvis namn i blickfånget var syftet att nå den växande LP-marknaden. Albumet bestod av tio tidigare utgivna låtar – fem från singlar och fem från EP – som aldrig utkommit på LP.

De äldsta låtarna på albumet var fem år gamla och hade ursprungligen givits ut på Sun Records 1954 och 1955. Av övriga fem släppta låtar från Sun-tiden hade fyra tagits med på syskonalbumet For LP Fans Only. I likhet med detta innehöll albumet också en låt från filmen Love Me Tender. Därutöver ingick tre låtar från filmen Jailhouse Rock, vilka tidigare släppts på EP-skivan Jailhouse Rock (EPA 4114), samt "Is It So Strange", som tidigare funnits tillgänglig enbart på EP-skivan Just For You.

Komposition, stil och texter Sun Records-sessionerna

"Blue Moon of Kentucky" var den låt som kompletterade "That's All Right" på Elvis Presleys första singel (Sun 209). Tillsammans utgjorde de hans debututgåva på skiva. Vid inspelningarna medverkade Scotty Moore på leadgitarr, Elvis Presley på kompgitarr och Bill Black på ståbas.

miniatyr|Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black, framförande "Blue Moon of Kentucky" live på Louisiana Hayride den 16 oktober 1954. Efter inspelningen av "That's All Right" den 5 juli 1954, var skivbolaget Sun Records ägare, Sam Phillips, övertygad om att det bara behövdes en B-sida för att kunna ge ut singeln. Han lät göra en acetatskiva med "That's All Right" åt den lokale dj:n Dewey Phillips, som nästa kväll spelade låten på radio och väckte stor uppståndelse. Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black återvände till Sun-studion för att försöka spela in en B-sida. Det saknas säkra uppgifter om när detta skedde, om arbetet pågick under en eller flera dagar, när Dewey Phillips först spelade låten på radio eller när skivan faktiskt släpptes. Uppskattningar gör gällande att inspelningen tidigast kan ha ägt rum den 7 juli 1954, två dagar efter inspelningen av "That's All Right".

miniatyr|vänster|stående=0.8|Bill Monroe (1952) som skrev och först gav ut "Blue Moon of Kentucky". Man provade sig fram med ett antal låtar i ett försök att få till en B-sida i samma stil som "That's All Right". Vid ett tillfälle började Bill Black spexa med sin bas och sjunga Bill Monroes bluegrass-klassiker "Blue Moon of Kentucky". i falsett, och Elvis började spela på sin gitarr. Än en gång improviserade man fram en spontan version av en välkänd låt. Om "That's All Right" hade varit ett osannolikt låtval, var valet av "Blue Moon of Kentucky" än mer oväntat. Elvis kände väl till Bill Monroe efter att under sin barndom ha lyssnat på honom på Grand Ole Opry. I Monroes version gick låten i valstakt, och Elvis inledde med att framföra den i ett långsamt tempo på ett mer traditionellt countrysätt. Sam Phillips uppmuntrade dem att ge låten en mer energisk känsla i stil med "That's All Right", och trion omarbetade countrylåten i tretakt till rak 4/4-takt samtidigt som tempot ökades till ungefär detsamma som på "That's All Right". Därmed fick låten en tydlig rhythm and blues-prägel och blev en passande B-sida. Förvandlingen av "Blue Moon of Kentucky" var mer omfattande än den som gjordes med "That's All Right". Den färdiga inspelningen skilde sig markant från Bill Monroes original och framstod snarare som en helt ny låt.

Resultatet blev en energifylld inspelning där Elvis låter såväl upprymd som trotsig. Även om "Blue Moon of Kentucky" gavs ut som B-sida, fick den större genomslag på countrystationerna och var faktiskt den mer populära av de två låtarna på de lokala spellistorna i Memphis.

miniatyr|stående=0.8|"Good Rockin' Tonight" med B-sidan "I Don't Care If the Sun Don't Shine" – Elvis andra singel på Sun Records.

"Good Rockin' Tonight", skriven av Roy Brown och inspelad av honom 1947 som en jump-blues och därefter av Wynonie Harris 1948, spelades in någon gång mellan den 12 och 16 september 1954. Elvis kan ha provat på och spelat in många låtar under augusti och september 1954, men endast sju är kända och av dessa släppte Sam Phillips "Good Rockin' Tonight" som Elvis andra singel med "I Don't Care If the Sun Don't Shine" som B-sida (Sun 210). "I Don't Care If the Sun Don't Shine" var den enda av de tio låtarna som släpptes på singel på Sun Records som inte togs med på vare sig For LP Fans Only eller A Date with Elvis utan fick sin albumdebut först 1975.

miniatyr|vänster|stående=0.8|Roy Brown, som skrev "Good Rockin' Tonight" och spelade in den som en jump blues. Med "Good Rockin' Tonight" återvände man till den framgångsrika formeln som använts på "That's All Right", nämligen att omarbeta och uppdatera en gammal rhythm and blues-låt till en distinkt ny stil för marknaden i mitten av 1950-talet. Låten förändrades i grunden utifrån Sam Phillips vision centrerad kring rytm, enkelhet och tuffhet. Jämfört med Browns original höjdes tempot, och Scotty Moore improviserade sitt gitarrspel i en ny stil som drev på takten, även under solona, vilket gav låten ett nytt rytmiskt flöde. Strukturen på varje vers ändrades också genom att första textraden upprepades. Elvis tog bort ett avsnitt ur låten och lade till refrängen "we're gonna rock", vilket förstärkte låtens uppfordrande karaktär. Brown höll ut den sista tonen i varje rad, medan Elvis snabbt klippte av den, vilket gav låten mer energi och en känsla av brådska, när han framförde den med såväl kraft som intensitet. Vid denna tid, då uttrycket "rock and roll" just började tränga in i det allmänna språket, var detta ett tidigt uttryck för den nya musiken.

"Milkcow Blues Boogie" spelades in vid en session i Sun Studio sent 1954, möjligen den 15 november, samtidigt med "You're a Heartbreaker". De båda låtarna kom att bilda Elvis tredje singel för Sun, som släpptes sent i december 1954 (Sun 215). Som vanligt var Elvis Presley, Scotty Moore och Bill Black närvarande i studion, men denna gång också gitarristen Doug Poindexter, dock utan att delta i inspelningarna. Låten hade skrivits och spelats in av bluesartisten Kokomo Arnold 1934 under namnet "Milk Cow Blues", men den versionen är nästan oigenkännlig om man bara är bekant med Elvis Presleys version. Under 40-talet blev den en western swing-klassiker i olika versioner av bröderna Wills, däribland med Bob Wills under namnet "Brain Cloudy Blues" år 1946.

Relativt litet är känt om vad som ledde fram till inspelningen, men Elvis har troligen hämtat sin inspiration främst från dessa senare tolkningar. Det var en rå blues som Elvis gav en lätt countrybetonad känsla. Vid inspelningen av "I'll Never Let You Go (Little Darlin')" hade han sänkt tempot mitt i låten. Han återanvände detta grepp på "Milkcow Blues Boogie" men tvärtom, genom en långsam inledning under bara några sekunder, innan låten helt ändrade tempo och genre. Elvis lät bokstavligen stoppa låten och utbrista: "Stopp där grabbar! Det där svänger inte. Låt oss nu verkligen sätta igång." Tempoändringen användes nästan humoristiskt för att lura lyssnaren med det inledande långsamt, vaggande bluestempot att tro att det var en traditionell blues, innan låten förvandlades till något helt annat. Elvis och kompbandet drev sedan upp tempot till en mer intensiv nivå. Scotty Moore försåg låten med ett riff som gav den en framåtrörelse, liknande den i "Mystery Train", vilket bidrog till att den förvandlades till en medryckande rockabilly-låt med en bluesig prägel.

"Milkcow Blues Boogie" och "You're a Heartbreaker" blev den minst framgångsrika av Sun-singlarna. Det kan ha berott på att diskjockeyerna på radiostationerna avhöll sig från att spela "Milkcow Blues Boogie" på grund av den falska starten, eller för att den lät för afroamerikansk för majoriteten av den vita publiken eller kanske för att den genom Bob Wills version redan var alltför bekant.

miniatyr|vänster|stående=0.8| Arthur Gunter, som skrev "Baby Let's Play House".