miniatyr|Vandraren över dimhavet (1818) av Caspar David Friedrich.
Romantiken var en mångskiftande idérörelse som uppstod vid slutet av 1700-talet till följd av förromantiken och nyklassicismen, och som varade till mitten av 1800-talet. Termen är mångtydig, nästan svepande, och det finns flera definitioner av den som står i konflikt, men det är allmänt accepterat att det uppstår en ny strömning där individens känslor fick större tyngd än förnuft, allmänna sanningar och sedan länge etablerade regler och normer. Som epok är romantiken framför allt relevant inom konst-, vetenskaps-, litteraturhistoria och filosofihistoria.
Romantiken uppstod som reaktion mot den förnuftstro, materialism och mekaniska världsbild som rådde inom kulturen under upplysningen. Till skillnad från upplysningen, som betonade förnuftet, hävdade romantikerna att det var känslan som var kärnan i tillvaron.Ahlberger C och Kvarnström L, "Det svenska samhället 1720-2000", s 94, Studentlitteratur, 2004 Romantiken vände sig även mot klassicismens regler. Den återknöt till Platon och Plotinos, och vann anhängare bland mystiker och känslomänniskor. Studiet av själen och metafysiska spekulationer kombinerades med en ny syn på konstnären som ett skapande geni. Formerna, som varit strikt bundna och allmängiltiga, löstes upp och en större individualism tilläts. Intellektets betydelse avtog till förmån för den inre, subjektiva upplevelsen, fantasin och känslan. Under romantiken uppstod såväl den moderna nationalismen som orientalismen, exotismen och nyromantiken.
Som kulturströmning var romantiken starkast i Tyskland, Frankrike och Storbritannien, som också utvecklade var sina rörelser inom romantiken även om de kraftigt påverkade varandra.
Begreppet "romantiken" miniatyr|250 px|vänster|"Music Party Perworth ", William Turner (1835), Tate Gallery.
Ordet "romantiken" kommer av fornfranskans ord romanz som betecknar en prosaberättelse på folkspråk, och har givit upphov till det svenska ordet roman. Romancen som litterär term brukar kontrasteras mot satiren, och innebär med Robert Scholes ord en framställning av "övermänskliga karaktärer i en idealvärld" i motsats till satiren som "återger undermänskliga grotesker fångade i kaos."Robert Scholes, "Fiktionsberättelsens modus", i övers. E. Kloow, i Genreteori, 1997, s. 142 Inom musiken är en romance långsamma, ömma solosatser som inte ingår i en större opera, och som kännetecknas av känslosam intimitet.
Den strömning eller epok som numera kallas romantiken, kallades emellertid nyromantiken av företrädare själva, och en bit in på 1900-talet; med romantik avsågs då i stället en kristen estetisk strömning under medeltiden som hänger samman med mysticismens inre extatiska försoning med Gud, naturlyrik, framställningar av kärlek, det fulas gestaltande, riddarväsendet, och frigörelse från formkrav.Se till exempel "romantiken" i Nordisk familjebok, Uggleupplagan, band 23 (1916) Till denna medeltida estetiska strömning hör gotiken. Denna betydelse av ordet har inte levat kvar. Med "romantiken" avses i litteraturhistoriska standardverk vad som då kallades "nyromantiken" (så även här).
Det var den tyske filosofen Friedrich Schlegel som myntade begreppet romantiken år 1798, varmed strömningen som börjat göra sig gällande i filosofi och kultur, blev en formulerad ideologi. Han hade 1797 med sin bror August Wilhelm Schlegel grundat tidskriften Athenäum som blev det organ där romantikens estetik - i synnerhet poetiken och det platonska genreproblemet - växte fram och formulerades. 1798 skrev Friedrich Schlegel 116. Athenäums-Fragment, vilket blev den egentliga programförklaringen: "Den romantiska poesin är en progressiv universalpoesi." Han fortsatte förklaringen med att hävda konstnärens absoluta frihet från konventioner till innehåll och form.
En av estetikens grundfrågor brukar vara huruvida den otämjda naturen eller den civiliserade och ansade kulturen skall sättas högst. Romantiken valde naturen, och detta val drevs stundom till ren primitivism. Trots deklarationen om romantikens progressivitet, blev strömningen tillbakablickande: framtiden betraktades med misstro, och det förflutna med nostalgi och sentimentalitet. Det var inte endast det föreställda historiska primitiva samhället som upphöjdes, utan också andra, oförstörda kulturer, bland annat den folkliga.
Enligt en annan distinktion skiljs mellan dionysiska och apolliniska ideal i estetiken. Romantiken, menar den brittiske filosofen Bertrand Russell, kan framhållas som typiskt dionysisk: nytta och bevarande av lugn och ordning fick ge vika för skönhetsvärde, riskabla äventyr, känsloyror, instabilitet, djärvhet och våldsamhet. Enligt Russell var landsmannen Lord Byron, som ädelt och hänsynslöst föraktade konventioner, en som till liv och verk hade alla ingredienser hos en romantiker, och som på ett romantiskt sätt dog i avlägsna sumpmarker då han kämpade för Greklands självständighet - trots att han var engelsman.Russell, s. 233 Byrons epos Don Juan har också blivit en sinnebild för romantikens eroticism. Andra framhåller i stället de tyska diktarna Ludwig Tieck och Novalis som urtyperna för romantiken. Hos den senare är kärleken platonsk och religiös till sitt väsen, och känslan som gestaltas är en inre rörelse, i bjärt kontrast till Byron. Novalis koncentrerade sig mer på lidandet än på lusten, på ensligheten i stället för på självständigheten som Byron framställer. Båda har ett dödsförakt, men hos de tyska romantikerna var detta existentiellt, och hos Byron krigarens. Tieck representerar i stället det folkliga, sagan och nationalismen.
I valet mellan Aristoteles och Platon hade den senare klart företräde, i synnerhet i nyplatonsk tappning. Platons vikt vid eros, dialogformen, hans estetik, och den nyplatonska metafysiken var idéer i tiden, och inte Aristoteles nyktra, mästrande resonemang.
Romantiken brukar i högre grad än andra epoker sägas vara paradoxal i sina ideal, och kännetecknas av framställningar av motsatser i konflikt och i förening.
Romantiken som epok Tidsangivelser Romantiken var en fortsättning på eller pånyttfödelse av Platons idéer, som från medeltidens slut fick stå tillbaka för Aristoteles, och eftersom uppkomsten skedde stegvis är det svårt att ange en exakt tidsangivelse för dess början. Redan Thomas Grays Elegi skriven på en lantkyrkogård från 1751 bröt drastiskt emot upplysningstidens estetik och är romantisk i stilen. Därifrån kan skönlitteraturens förromantik sägas uppstå vilken fungerade som en apart estetik gentemot klassicism och upplysning. Termen förromantik används huvudsakligen inom litteraturhistorienBonniers lexikon, band 6, s. 262 och det saknas konsensus om den bör inbegripas i romantiken eller ej.I Bonniers lexikon, band 16, räknas förromantiken in i romantiken, men i Litteratuens historia i världen och Epoker och diktare är den strömningen åtskild.
Generellt brukar år 1800 anges som en tid då romantiken är ett faktum. För Frankrikes del var detta den tid då Napoleon Bonaparte möjliggjorde för aristokratin att lufta sina intryck av revolutionen, återställde kyrkan i landet, införde nyordning i samhället liksom ett hierarkiskt samhälle på individualismens grund. För Englands del brukar utgivningen av William Wordsworths och Samuel Coleridges Lyrical Ballads 1798 anges som startpunkten för romantikens genombrott. I Tyskland var Goethe länken mellan förromantik och romantik, och år 1798 formulerades romantikens estetik av Friedrich Schlegel.
Romantikens arv har fortsatt att vara levande även efter realismens genombrott, varför det är problematiskt även att fastställa när den romantiska epoken avslutades. Första halvan av 1800-talet räknas som perioden då den som litterär strömning klart dominerade kulturen, framför allt fram till 1830-talet. Därefter skedde en gradvis förskjutning mot realism. Inom musiken menas i stället att perioden varar in på 1900-talet, men då skiljs som regel mellan romantiken som epok och romantiken som estetik. För många författare, kompositörer och konstnärer från slutet av 1700-talet och framåt är det oftast mer relevant att tala om romantiska, klassicistiska eller realistiska drag i deras skapande, än att kategoriskt placera dem i en epok.
Om romantiken förstås som idealismens estetiska ideologi, var den fortfarande en betydelsefull strömning fram till första världskriget. Om romantiken definieras som en temporal epok leder detta till många anomalier. Goethe till exempel är i en del verk klart romantisk som i Werther och Faust, och i andra klassicist som exempelvis Iphigenie auf Tauris och Römische Elegien. Tidsmässigt tillhör Jane Austen romantiken, men hennes romaner brukar betecknas som realistiska. Inom musiken levde det klassicistiska arvet vidare som en ständig motkraft mot romantiken, och kampen fortgick även under modernismen.
Socialt och politiskt sammanhang Romantiken förs ibland till industrialismens tidsålder, men även till postrevolutionens då omvälvande revolutioner inte bara hade ägt rum i Frankrike, utan även i USA med självständighetskriget från England. I efterdyningarna av Franska revolutionen hade en omfattande ståndscirkulation ägt rum, och framför allt var det aristokratin som var hotad. Industrialiseringen slog inte igenom fullt ut förrän romantiken avlösts av realismen. Framväxandet av denna nya världsordning, baserad på en nyrik företagarklass, skedde emellertid under epoken, och utgjorde dess ekonomiska och sociala förutsättning i och med att borgarklassen nu hade blivit en stark köpkraft för konst.
miniatyr|210px|Novalis (1772–1801), "romantikens profet", dedicerade hyllningsskrifter till Preussens konung och påven i Rom.
Napoleonkrigen skakade statsbildningarna, men med Wienkongressen 1814–1815 återställdes ordningen temporärt. Krig och inomnationella oroligheter förekom dock ständigt. Generellt fanns en utbredd misstro mot demokrati och många blev anhängare till den österrikiske prinsen Klemens von Metternich. Romantikens förgudning av det konstnärliga geniet kom att överföras till politisk konservatism när romantikens profet Novalis dedicerade en filosofisk hyllningsskrift till Preussens kungapar Fredrik Vilhelm III och Louise, där monarken målades upp som det ouppnåeliga idealet, den blå blomman, som hela folket måste älska och låta sig inspireras av. Novalis dedicerade också ett motsvarande verk till påven i Rom och siade om ett enat kristet Europa efter franska revolutionen och Napoleonkrigen.
Romantiken rymde dock inte bara reaktionärer utan också revolutionärer, vilka båda gemensamt delade upproret mot den föreliggande ordningen. Delacroix målning Friheten på barrikaderna 1830 blev själva sinnebilden både för frihet och för revolution. Dessa romantiska revolutionärer såg ofta radikalen Jean-Jacques Rousseau som sin intellektuelle lärofader.
miniatyr|höger|300px|Romantisk historiemålning: Delacroix Friheten på barrikaderna, 1830.
Medan realismen i huvudsak var borgarklassens estetik, blev romantiken idealisternas och utopisternas. De politiska och socioekonomiska faktorerna under epoken ledde till att de moderna politiska ideologierna, som konservatism, liberalism, anarkism och socialism, fick fastare form, antingen som en reaktion mot, eller som en del av tidsandan. Av dessa ideologier har framför allt konservatismen sin grund i romantikens idéer genom sin starka idealisering av historien. I samband med den ekonomiska nyordningen, utkristalliserades det klassamhälle som socialismen skulle uppstå som reaktion mot. Utilitarismen är ett udda element från tiden med sin kritik mot romantiken.