Sveriges flagga är en korsflagga med ett gult kors på blå botten. Korset symboliserar kristendomen medan färgernas exakta ursprung är mer oklart. Blått och gult (som representation för guld) förekom dock tidigt i heraldiska symboler för Sverige, som till exempel vapnet tre kronor, och var överlag vanliga i den medeltida heraldiken.
De första riktiga beläggen för flaggan är från 1500-talet och den första officiella beskrivningen finns i ett kungligt brev från 19 april 1562, där det sägs att den ska ha "gult udi korssvijs fördeelt påå blott".
Utformning
Formen hos den svenska flaggan anses ha sitt ursprung i de medeltida korsbaneren som började användas i samband med det tredje korståget, i slutet av 1100-talet. Till skillnad mot de så kallade vapenbaneren, som endast fick användas av härskaren själv, kunde korsbaner även användas av de som stod i dennes tjänst och de fördes således parallellt med vapenbaneren. Formen på korset, med korsarmarna förskjutna från flaggans mitt mot flaggstången (eller åt heraldiskt höger), finns tidigast belagd hos Dannebrogen på 1300-talet och har därefter kommit att ingå i alla de nordiska ländernas flaggor, varför det inom vexillologin (läran om flaggor) har kommit att kallas för skandinaviskt kors.
De blå-gula färgerna hade däremot under lång tid använts som svenska färger, bland annat i vapnet tre kronor och hade med det redan införlivats i riksvapnet innan det finns belägg för flaggan. Exakt var de först kom ifrån går nog inte att få klarhet i, men de ingick i flera vapen för olika ätter och enskilda personer med stort inflytande i det tidiga Sverige. Ett av dessa vapen föreställde "ett upprest gående krönt lejon i guld över tre ginbalkar i silver på blå sköld bestrött med röda hjärtan" och blev kungavapen 1275 när dess ägare Magnus Ladulås, kröntes till kung. Magnus Ladulås använde även tre kronor som symbol i sitt kontrasigill och det är troligt att färgerna härstammar från den här tiden.
Dimensioner och färgspecifikationer miniatyr|Proportioner för Sveriges flagga. Storleken på flaggan ska anpassas efter flaggstångens höjd och bör vanligen vara ungefär en fjärdedel så lång som flaggstången är hög. Om flaggstången är väldigt hög får flaggan vara lite mindre och på flaggstänger som sitter på en byggnads tak eller fasad bör flaggan vara större i förhållande till flaggstången.
Oavsett storlek på flaggan ska den dock alltid ha samma proportioner. För den svenska flaggan anges proportionerna i lagen om Sveriges flagga, och ska vara tio i höjd till sexton i längd (10:16). De inre blå fälten närmast flaggstången ska vara i proportionerna fyra till fem och de yttre fälten fyra till nio (5:4 respektive 4:9). Korsarmarnas bredd (tjocklek) ska vara hälften av de blå fältens höjd och indelningen blir således 4blått + 2gult + 4blått (=10) på höjden och 5blått + 2gult + 9blått (=16) på längden.
Färgerna på flaggan ska vara "ljust mellanblå" respektive "guldgul" enligt lagen om Sveriges flagga, samma nyansbestämning har gällt sedan 1906 års flagglag infördes efter unionsupplösningen med Norge och var den första bestämmelsen som närmare fastställde vilka nyanser flaggans färger skulle ha. Innan dess hade nyanserna varierat avsevärt. Nyanserna definieras mer exakt i förordningen (1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga. Där de anges i NCS (Svensk Standard SS 19100) och CIE (Svensk Standard SS 19104 + bilaga). Riksarkivet anger även färgerna för tryck i Pantone (PMS) och CMYK (enligt Europaskalan, EC). Nedan finns även ungefärliga angivelser av motsvarande färger i RGB, för användning på till exempel internet (dessa är dock enbart uppskattningar och kan inte ses som officiella).
Färg NCSCIEPantoneCMYKRGBGulNCS 0580-Y10Rx=0,472 y=0,465 Y=64,4PMS 116 C och PMS 109 UC 0%, M 20%, Y 100% EC.X200254, 204, 0 #FECC00BlåNCS 4055-R95Bx=0,189 y=0,192 Y=8,3PMS 301 C och PMS 301 UC 100%, M 50%, Y 10% EC.15X00, 106, 167 #006AA7
CIE: x och y anger kromaticitetskoordinater och Y ljusreflektansfaktor. Pantone: C=Coated och U=Uncoated, anger bestruket respektive obestruket papper.
Vimpel I Sverige är det även vanligt att föra vimpel då flagga inte är hissad, och till skillnad från flagga kan en vimpel vara hissad dygnet runt. Med undantag för kungahuset hissas svensk vimpel däremot aldrig tillsammans med flagga.
Den svenska vimpeln har två längsgående fält, i gult respektive blått (av samma nyanser som flaggan) och ska hissas så att det blå av dessa är uppåt. En vimpel bör vara c:a en tredjedel så lång som flaggstången är hög.Scoutuppslagsboken, SkeabFörlag AB och Lexivision AB i samarbete med Svenska scoutrådet, AB Fäldts tryckeri, Värnamo 1983 I Sverige finns även en örlogsvimpel, som är befälstecken inom marinen, till färgen är den likadan som en vanlig vimpel men den är avsevärt längre och kluven i änden till två tungor.
Det förekommer även en så kallad korsvimpel (med kors ungefär som på flaggan), men Riksarkivet rekommenderar att den inte används, då den saknar stöd i traditionen och bara börjat användas på senare tid.
Flaggning med Sveriges flagga
mini|Flaggning på rad I Sverige började man under andra hälften av 1800-talet att flagga vid skolor, prästgårdar och officiella byggnader. Konung Oscar II bestämde 1873 att en flaggstång skulle resas på Stockholms slott och att kungaflaggan skulle vara hissad när kungen vistades på slottet, vilket dock fick kritik från Stockholms invånare.
Flaggor ansågs vid denna tid fortfarande främst vara en företeelse som skulle förekomma till sjöss. Flera händelser och initiativ skulle dock leda fram till att flaggning blev en allmän sed även på land.
Med början 1893 hölls i övergången mellan maj och juni vårfester under flera dagar på Skansen i Stockholm. Festligheterna avslutades med flaggfester den 6 juni. Vårfesterna firades varje år fram till första världskriget. Ett annat tillfälle då omfattande flaggning förekom var i samband med Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897, då det flaggades i anslutning till utställningen, bland annat utmed hela Strandvägen. I samband med Unionsupplösningen med Norge flaggades det allmänt i Stockholm och detta tillfälle verkar ha givit privatpersoner anledning att skaffa sig flaggstång och flagga.
Med första världskriget fick den allmänna flaggningen sitt stora genombrott i Sverige. Den 6 juni 1916 firades för första gången svenska flaggans dag i hela Sverige. Flaggfesten i Stockholm flyttades då från Skansen till Stockholms stadion. Detta år togs också ett viktigt initiativ av grosshandlaren Johan Petter Åhlén, som erbjöd sig att skänka sammanlagt 2 000 flaggor till personer som kunde visa att de ägde en minst 12 meter hög flaggstång. 16 000 ansökningar kom in och efter en insamling kunde han dela ut totalt 8 000 flaggor.
Rekommendationer Det finns inga fastställda allmänna regler om flaggning i Sverige utan enskilda personer, företag och föreningar får själva bestämma hur och när man vill flagga. Dock finns det en mängd traditioner och oskrivna regler som det är god sed att följa. Framför allt bygger de på seder från den militära sjöfarten. De viktigaste riktlinjerna är att inte flagga på natten och att inte flagga i onödan.
För att hantera att det inte alltid är så lätt att veta när det är natt (med tanke på landets ljusa sommarnätter och mörka vinterdagar) brukar Försvarsmaktens regler användas som referens. För civilbefolkningen har Stiftelsen Sveriges Nationaldag och Svenska Flaggans Dag utgivit boken Flaggan och Fanan som sammanställer vilka regler som rekommenderas. Stiftelsens huvudmän är Sveriges landshövdingar och leds av riksdagens talman.
Där gäller följande tider: 1 mars–31 oktober: flaggan hissas kl. 8.00 1 november–28 (29) februari: flaggan hissas kl. 9.00 Flaggan halas ned vid solens nedgång, dock senast kl. 21.00
På grund av midvintermörkret norr om polcirkeln uppstår problem med flagghissning då solen inte går upp. Enligt Försvarsmaktens nuvarande reglemente ska flaggan hissas 9.00 och halas 12.00 norr om polcirkeln under den period solen inte visar sig över horisonten. De militära regler som brukade tillämpas på I 22 i Kiruna säger att under perioden från 7 december till 3 januari hissas flaggan 9.00 och halas 11.50. Efter den 3 januari halas flaggan några minuter senare för varje dag, tills tiden stämmer med den normala tidtabellen.
Vilka dagar man får flagga är mer fritt. Förutom på allmänna flaggdagar, då det är kutym att flagga, får man flagga när man själv vill – på de dagar man tycker är värda den extra uppmärksamheten som flaggning innebär, till exempel på födelsedagar, studentfirande och bröllop.
Historia Början i medeltiden Enligt en legend om Sveriges flagga såg Erik den helige det gula korset på den blå himlen när han landsteg i Finland under det första svenska korståget år 1157. Han såg detta som ett tecken från Gud och gjorde det till sin fana. Problemet med legenden är dels att det saknas samtida belägg för korståget i sig och dels att det dröjer 400 år till mitten av 1500-talet innan det görs några bevarade bilder eller beskrivningar, av den blå-gula svenska fanan. Troligare är att det kan vara en försvenskning av legenden om hur Konstantin den store tog sitt motto In hoc signo vinces – på ett mycket liknande sätt i samband med slaget vid Pons Mulvius.
De första bilderna av en blå duk med gult kors som en svensk flagga är ett landskapsvapen för södra Finland från 1550-talet och ett för Gotland i Gustav Vasas liktåg från 1560. Två blågula flaggor finns fortfarande i Egentliga Finlands landskapsvapen, från tiden då Johan III var hertig i Åbo 1556-1569.
De första riktiga beläggen för flaggan är från 1500-talet och den första officiella beskrivningen finns i ett kungligt brev från 19 april 1562, där det sägs att den ska ha "gult udi korssvijs fördeelt påå blott". Denna flagga verkar huvudsakligen ha använts som "kungsflagga", "kronoflagga" eller örlogsflagga, och var som sådan till en början försedd med två "tungor" eller "spetsar".
Stormaktstiden I och med att sjöfartens betydelse och omfattning ökade växte ett behov av kännetecken till sjöss fram. Handelsskeppen började föra en särskild handelsflagga ("kofferdiflagg") som på långt håll visade var skeppet hörde hemma. Till en början användes den tvåtungade flaggan som handelsflagg, men under 1600-talet fick örlogsflaggan sitt nuvarande utseende med tre tungor. Däremot saknades en enhetlig flaggsed och på målningar från 1600-talets första decennier för krigsfartygen både tretungade flaggor och fyrkantiga, tvärskurna flaggor.
Enligt kungligt plakat av 6 november 1663 fick enskilda inte föra den tretungade kronoflaggan, de fick dock bruka flaggor med gult kors, men inte "med tre spitzer", utan "fyrekantige och jämnt afskurne". Det stod dem också fritt att på sina fartyg föra flaggor i färger, som de fann bäst skicka sig med själva stadens vapen och kännemärke, efter varje svensk stads och därunder lydande provinsers färger.Svärdström, s. 27 Ett flertal liknande förordningar publicerades med jämna mellanrum, vilket kan peka på att reglerna ofta överträddes.
1700-talet År 1730 heter det i Rajalins "Nödig underrättelse om skiepsbyggeriet" att "coupvardieflaggan har samma proportion som kungzflaggan, men inga spetsar utan jämnt afskuren".
Genom kungligt brev av 18 augusti 1761 erhöll Arméns flotta en helblå flagga med tre spetsar, men den av "örlogsflottan" (segelflottan i motsats till roddflottan) förda blågula flaggan fick dock begagnas, när chefen för arméns flotta så prövade lämpligt. Denna helblå flagga upphörde att användas 1813.
Unionen med Norge miniatyr|Svensk och norsk unionsörlogsflagga 1815–1844